Ring ut det gamla, ring in det nya...

Så tänkte jag att det var hög tid att gå ut i förrådet och hämta de attiraljer som man kan tänkas behöva på en fjällsemester. Tro det eller ej men vi ställer över alpinutrustningen och tar med oss slättlaggen, jag är inte den personen som normalt åker planledes av den enkla anledningen att jag tycker att det är lite "bögigt". Ja men titta på tv:n så får ni se vad de har för kläder på sig, det får ju prideparaderna runt om i landet att verka som rena rama barnkalasen.
Sagt och gjort tog jag på mig en tröja, mössa, vantar och toppade med mina hörselkåpor med inbyggd MP3-spelare och begav mig ut till förrådet med förhoppningen om att det skulle vara klart och betalt på nån minut eller så. Döm av min förvåning hur fort man kan glömma bort det kaos som man ställde till med i förrådet sist man var där och rotade efter julpyntet för bara en månad sen... Sakta men säkert tog jag mig inåt förrådets mitt genom att ställa ut allt som kom i min väg utanför vårt förråd. När allt utom de gamla CD-hyllorna i björkimitation och stegmaskinen så började man skönja en mur av diverse kartonger. När man kommer till en sån situation att det är dags att börja använda musklerna istället för hjärnan så är det skönt med lite musik av den aggressivare typen fast med ett positivt budskap, i detta fall Blindside, så det var bara sätta igång och lyfta kartonger. För varje kartong som lyftes ner med insikten att inte heller denna låda innehöll några som helst vinterattiraljer växte besvikelsen och de där "några minuterna" som fanns med i förhoppningen inför förrådsbesöket växte ganska omgående till en kvart och kvarten till en halvtimma och halvtimman till en timma plus lite till innan jag jag slutligen hittade lådan som söktes. Lådan stod längst in och näst längst ner, bara en ynka kartong till att leta i, så jag lyfte fram kartongen och började stapla tillbaka de andra kartongerna som jag flyttat på för att hitta den rätta. Sen fortsatte jag och lyfte in de saker som inte ligger i någon fyrkantig kartong och som tillhör kategorin ostaplingsbart. När det börjar bli tomt untanför förrådet väcks en stilla fundering inom mitt annars kaotiska hardcorebullrande inre: Vart ställde jag kartongen?
Efter att jag besvurit mitt något förhastande verk så börjar jag att flytta kartonger igen, för jo visst var det så att jag någon gång under tiden då jag ställde tillbaka alla kartonger hade lyckats med konsten att även inympa kartongen med vinterattiraljer i denna solida mur av flyttkartonger igen. Gör om gör rätt tänkte jag och började leta efter den numer berömda kartongen med vinterattilraljer och hittade denså småningom på samma plats som jag hittade den första hången, längst in näst längst underst. Den här gången var jag lite smartare och ställde den kartongen på ett strategiskt ställe. Knack knack! Vem där? Det lyser på vinden men ingen är där!!! När det var dags att börja lyfta in kategorin ostaplingsbart för andra gången ser jag till min förvåning att det ännu en gång fattas något, ja men ta mig sjuttsingen!!! Kartongen stod denna gång längst in fast den hade flyttat upp ett kartonghål i den återigen solida muren av kartonger. Denna, den tredje, gång ställde jag ut kartongen vid ytterdörren till förrådslängan för nu var jag less på att flytta kartonger, musiken hade dessutom bytt från hardcore till Dave Matthews lite mer poppigare musik. När jag staplat in alla kartonger igen och placerat in övrig materia i förrådet så var jag riktigt nöjd med hur förrådet nu ser ut i jämförelse med hur det såg ut för ett par timmar sen. Men glädjande nog så under min jakt på den rätta kartongen så dök även dotterns skrana upp längst in bakom alla kartonger, vilken idiot är det som placerar allting längst in? Men när jag återigen öppnar kartongen så inser jag att det bara är fruns pjäxor där i som jag är i behov av och att jag kunde ha plockat ur dem när jag först hittade kartongen så är är hopplösheten fulländad.
Trots att vi så sent som i augusti körde ett rejält lass, ca 12 flyttkartonger + diverse löst bråte, till myrorna så har vi otroligt mycket saker i förrådet som skulle kunna avyttras och jag förstår verkligen inte vart allt kommer ifrån?
Att röja förrådet är en alldeles förträfflig syssla om man vill få tiden att gå fortare på nyårsafton. Sen, som den tänkare och filosof jag är, börjar jag dra paralleller till det själsliga förrådet och hur det ser ut där? Man kanske skulle behöva stuva om lite och kasta bort en del gammalt skräp så att det vid en närmare visitation inte hittas några lik eller dylikt. Men det där är något som jag får ta tag i när solen skiner och motorsågen är fulltankad, då röjer jag som bäst i själens djupaste hålor och hittar och bearbetar gamla halvruttna tankar och idéer som ligger och osar illa...sen är de borta!

R.E.S.P.E.C.T

Ibland när man går på stan eller sitter på något offentligt färdmedel så kan jag störa mig på dessa yngre människor (läs skitungar) som tror de äger världen och att alla vänligen ska flytta på sig när de kommer glidandes i sina allt för stora märkesjackor som föräldrarna har betalat för. Jackan som förmodligen kostar en 3-dels månadslön och som med stor sannorlikhet bara är en billig kompensering för att föräldrarna inte har tid att spendera på sina barn, hade en kompis som i sin tonår kompenserades med pengar och saker för att pappan inte riktigt hade tid med honom.
De tror att de har företräde till allt och vägrar ta rättning om någon äldre säger något och knycker bara till med
handleden och fäller troligen kommentaren: Talk to the hand because the face aint listening!
Deras respekt kan du bara få om du lever deras liv, ingen annan är värd någon respekt.
Trots att jag är uppväxt med att äldre människor ska visas respekt så var jag, i mina yngre tonår, precis som jag beskrivit här ovan med det undantaget att det aldrig fanns några pengar att kompensera mig med...men jag tycker samtidigt inte att mina föräldrar har försummat mig eller inte visat mig tillräcklig uppmärksamhet heller, jag har nog haft det ganska bra.
När det gäller det äldre gardet i samhället kan jag inte veta hur det tänker för jag har en bit kvar tills jag är där, om jag någonsin kommer dit, så allt jag kan göra är att utgå från de observationer och erfarenheter som jag har med mig från dagar som gått. Känslan jag har är att äldre damer och herrar (läs gubbstruttar och kärringar) även de förväntar sig samma respekt som de yngre människorna gör. För det är ju trots allt de som bär, eller bar, Svea rike på sina axlar när det var som tuffast, de gick säkert minst 5 mil om dagen bara för att hämta vatten i brunnen och åt bröd med bark i under krigens år på 30 & 40-talet. Så sent som idag upplevde jag hur man, som ung man, behandlas av äldre damer vid mjölkdisken på ICA, som luft! Kommer det kärringar, f´låt damer ska det vara, som trycker undan en med sina kundvagnar för att komma åt kaffegrädden som står i hyllan bredvid Youghurten som jag stod och tittade på. När man då vänligen ber om ursäkt för att de råkat parkerat sin kundvagn halvvägs upp i min "fåtölj" och att jag bara ska ta ett paket Youghurt sen är jag klar så får man den där vilda blicken som bara en pensionerad tant kan ge en: Gå och dö!!! Sen får man, för att inte uppväcka allt för mycket intresse av de andra pensionärerna runt om, backa undan, tiga stilla och vänligen vänta på sin tur...som nyss gled en ur händerna. Eller så kan man om man har riktigt tur få den något åldersstigna kommentaren (Säkert uppsprungen någon gång i tidig stenålder) rakt i ansiktet: Vet hut, människa, du ska skämmas! Fick just den kommentaren av en dam, på ca 80 år, som jag samtalade med på Myrorna i Ekilstuna men eftersom det var hon som var gripen för snatteri och inte jag så gick det lätt att tända till och vända på det och vänligen men mycket bestämt att klappa igen brödsaxen och berätta att det med största sannorlikhet var hon som skulle stå där och veta hut.

Det yngre och det äldre gardet tror båda att de äger världen och att respekten är något som således tillfaller dem per automatik. Om ni inte tror mig så ta några dagar på butiker, gallerior eller parkeringsplatser och observera så ska ni se hur nära sanningen jag är, eller också kanske ni redan känner igen er i mina vaga beskrivningar.
Men hur fungerar jag då? Jag befinner mig någonstans på livets första halvas överkant och min respekt är ingenting man bara får den förtjänar man. Oavsett bakgrund eller livssituation så måste du visa mig att du är värd att respekteras, behandlar du andra som skit så behandlar jag dig som en skit och tvärtom. Jag förväntar mig inte själv att jag ska respekteras direkt när jag kommer in i ett sammanhang utan tror att genom visa vem jag är så bygger vi något utifrån det. Respekten får du inte utifrån det du har på dig utan att visa vem du egentligen är.

DU är inte perfekt och JAG är inte perfekt och SAMHÄLLET är inte under några som helst omständigheter fulländat men jag tror att om vi tillsammans försöker så kan vi få ett bra klimat för mänskligheten att växa till i.

"...Älska din nästa så som dig själv..."

Och det hände sig vid den tiden...

Så börjar den berättelse, sann eller inte, som är julens kärna och det handlar om ett barn som kom att betyda allt för många och inget för andra. Barnet är julen och julen gör barnet, julen är barnens högtid. Dessvärre har julen blivit en högtid som för många är fylld med så otroligt mycket ångest av olika anledningar för vi sätts ju alla in i olika scenarior under julhelgen:

• Någon, ett barn, sitter ensam idag.
• Någon, ett barn, blir slagen idag.
• Någon, ett barn, blir besviken idag.
• Någon, ett barn, blir våldtagen idag.
• Någon, ett barn, får ingen mat idag.
• Någon, ett barn, får inga julklappar idag.
• Någon, ett barn, får se sin julafton supas bort av ansvarslösa släktingar.
• Någon, ett barn, är bara ivägen och ska bara hålla sig undan.
• Någon, ett barn, är rädd för julen och allt som det innebär.
• Någon, ett barn, det kunde ha varit du...

Även ett barn trots sin ringa ålder kan vara fyllas av ångest i juletid, när trycket utifrån blir för stort och när vetskapen om att barnet innersta önskan inte kommer gå i uppfyllelse. Det är vi, vuxna, som måste ta vårt ansvar och se till att denna kanske årets bästa högtid, ur ett barns perspektiv, blir en just barnens högtid. Se till att barnen kommer i centrum, att de får en gåva för att de är värda det och att du som vuxen visar dig vara värdig att vara i sällskap med dessa skatter, barnen.
Den lilla kille som föddes i ett stall och som är julens mittpunkt växte upp och blev stor och jag skulle vilja skicka med ett par citat från honom in i julhelgen:" Låt barnen komma till mig!" Ja låt barnen komma till dig, och ge dem något som värmer mer än något annat och som inte kan slås in i papper och snören, den ovilkorliga kärleken!
"Älska din nästa så som dig själv!" Ja julen är inte egoismens högtid utan genorisitetens högtid. Visa och ge dina medmänniskor samma kärlek och värme som du är villig att ge till dig själv.

Kalla saker vid dess rätta namn...

Så är det återigen dags för en storhelg och de olika tidningarna smäller återigen upp stora rubriker om den stora trafikdöden: Jultrafiken. Samma fenomen och procedur som vid alla storhelger, påsk som midsommar.
Visst är det så att antalet människor och fordon i trafiken ökar i samband med storhelgerna men varför skylla det på helgen, den kör väl ändå inte bil? Och hur lång tid innan kan man börja räkna det storhelgstrafik? Det har ju gått att läsa om den där Jultrafiken i över en vecka redan och julhelgen börjar inte förrens på fredag, eventuellt torsdag eftermiddag den 23:e december.
Jag tycker att man borde sluta med att anknyta den negativa trafikstatistiken till storhelgerna och istället gå ner på individnivå, för det är ju mannen/kvinna bakom ratten som är summan av kardemumman. Det är ju idioten med sprit i kroppen, de som startar alldeles för sent och stressar i trafiken eller de övermodiga som orsakar de flesta olyckor i trafiken. Kan man då inte istället döpa om det till t.ex. alkoholtrafiken eller stresstrafiken, kalla det vid dess rätta namn istället?
Sen tror jag att folk är som de alltid har varit, att den som kör som en idiot till vardags även gör det vid storhelgen, när det sen blir fler sådana individer i trafiken så är det inte så konstigt att siffrorna blir stegrande.
Det är ju samma sak som när vintern kommer, varje år, att folk tror att de kan fortsätta köra som om att de längre bromssträckorna, snöröken, de höga snövallarna som skymmer eller isen på rutan inte fanns. Tycker återigen att det är fel att skylla något på fel sak, för det är ju ändå mannen/kvinna bakom ratten som måste ta sitt förnuft till fånga och köra därefter.

Ska du ut och resa i helgen så tänk på följande för din och för andras skull:

• Luktat på glöggen? (Konsumerat alkohol?) LÅT BILEN STÅ!!!
• Bättre att komma fram tidigare eller senare än inte alls. Starta en timma tidigare än tänkt och tag god tid på dig till ditt resmål.
• Skrapa rutorna så att du ser bättre, tänk på att snövallar och snörök försämrar sikten så varför ska du låta den vara ännu sämre med dåligt skrapade rutor?
• Håll avstånden! Bromssträckan blir längre när det är halt!
• Se till att vara rätt utrustad om olyckan är framme! Laddade mobiler, varma kläder, 1:a hjälpenkudde, spade, bogserlina, startkablar osv osv, listan kan göras lång.

Allt det här känner du säkert till men jag vill bara, av omtänksamhet, påminna dig om detta när du beger dig ut i trafiken! Om någon säger till mig att jag ska köra försiktigt brukar jag svara: Det göt jag alltid, men det finns andra som inte gör...

Tänk på att om du ska ut och resa i helgen så sitter det förmodligen någon och väntar på dig, gör dem inte besvikna, de ser nog hellre att du är sen än att du inte kommer fram alls!!!

GOD JUL

&

Kör försiktigt!

The center of my life...

Provade precis en applikation på Facebook där man räknade ut vilka ord som jag använder mig mest av när jag skriver i min satusrad. På topp-20-listan fanns följande fyra ord med högt upp: Dottern, Grabben, Frun och Paradiset. Det tre första orden är förmodligen med för att det är de tre personerna som är viktigast i mitt liv och som jag inte kan leva utan. Det viktigaste för mig är att få dem att veta att jag just älskar dem mest av allt på denna jord och att jag vill inget annat än hjälpa dem fram här i livet, att tillsammans ta oss igenom med och motgångar. Man kan ha vardagliga meningsskiljaktigheter och smågroll men till syvende och sist så står familjen alltid en närmast och är det enda som betyder något.  Så här i jultider när man samlar familjen till fest, låt dem veta vad du känner, att de verkligen betyder något för dig.
Och så dyker det återigen upp detta paradis, som för övrigt har inspirerat till namnet på min blogg, och jag kan bar inte vara utan det. Finns ingen lyxutrustning i detta paradis, man får pumpa upp sitt eget vatten, hugga sin egen ved och slåss mot myggen (Folk tjatar hela tiden om dessa mygg i Norrland, tycker inte det är så märkvärdigt). Men på detta ställe kan jag släppa allt och bara få vara. Det här är det ställe som jag likställer med det som beskrivs som paradiset i Bibeln, även om det innebär att man får arbeta på något sätt när man är där så är det så nära ett riktigt paradis jag kan komma. Har du inget eget paradis så se till att skaffa dig ett, det behöver inte vara en stuga utan kan vara en plats i en par, en stig i en skog eller en fåtölj på ett bibliotek men skaffa dig en plats för själen att få ro.
Det är av yttersta vikt att du låter nära och kära runt omkring dig få veta vad att du tycker om dem men glöm för allt i världen inte bort att tycka om dig själv också, ta hand om dig och se till att må så gott det går!!!

Det är de små sakerna som gör det...

Jag skulle vilja kalla de där små sakerna för "triggers", de där sakerna som får en att börja minnas, tänka eller känna. Som i somras när grabben och jag gick ut tidigt en morgon på semestern och pang så fick jag en Thailandskänsla i hela kroppen, det var vädret och en viss doft som fick igång den känslan. Eller en blick från nån som får en att känna något, t.ex. kärlek, ilska rädsla, nöjsamhet osv.
Idag så fick jag dessvärre se ett namn på en person som äcklar mig, ursäkta om ja inte är politisk korrekt men den personen gör verkligen det, och så var den här dagen förstörd. Det ryckte till i mig och väckte ett illamående inombords, personen står för en del negativa saker, minnen som väcktes...
Får försöka hitta på något så jag kan arbeta bort det negativa...
Mörker!!!

Mirror mirror on the wall show me the way to go...

2010 närmar sig sitt slut, bara ett par veckor kvar nu, och det är dags att ännu en gång göra bokslut för ett år som gått. Jag ser mitt liv som en bukett med rosor som blir större för varje år som går där varje ros symboliserar ett år. En vacker ros men med sina taggar symboliserar ett bra år men med sina motgångar, så är väl de flesta år för min del. Vill inte säga att jag lever ett perfekt liv men ett bra sådant med en del motgångar då och då, detta år inget undantag även om det innehåller ett par rejäla stötar. 

Började året med en underbar vintersemester tillsammans med en del av dem som betyder mest för mig, min familj. Även om det var oerhört kallt ute så fanns där en värme som bara kan frambringas av de band som finns inom en familj. 

Hade en rejält körig på jobbet en period under de sista månaderna av 2009 och de första månaderna på 2010 där jag till slut sa att om det inte löser sig så slutar jag för jag orkade inte mer där jag var just då. Ett stort tack till min arbetsledning som insåg desperationen i mitt rop på hjälp och som såg till att lätta mina bördor, sånt är värt massor. 

Fick åka en hel del skoter under det första halvåret 2010 och så sent som den 15 maj tog jag den sista repan på snö och drog hem ett lass ved från skogen till stugan. Åkte även en sväng på midsommarhelgen men då ett betydligt grönare underlag. 

Valborg och tiden efter den blev inte alls som någon i familjen hade tänkt sig utan fylldes med vrede, hat, sorg och förtvivlan då en av familjemedlemmarna rycktes ur våra händer på ett för oss brutalt sätt. Tiden efter har varit turbulent och fylld av lögner och svek från diverse personer och instanser. Försök förklara för en 3-åring varför hon inte längre får träffa en av sina bästa vänner, jag kan inte en tänka på det utan att börja gråta... Livet måste gå vidare!

I skuggan av det som hände i början av maj hade vi i slutet av maj ett riktigt trevligt kalas för en av de kvinnor som betyder mest i mitt liv, min svärmor, som passerade det gyllene sträcket och fyllde 50 år. Vi hade en utomhusfest i paradiset, Frostberget i Vilhelmina Kommun, där det serverades olika typer av grillat och tilltugg. Satt nästan en hel dag tillsammans med min gode vän André framför grillen och såg till att det aldrig blev riktigt tomt på faten.

I mitten av juni tyckte frun att vi skulle invigas i vuxenlivet på riktigt så en eftermiddag gick vi på husvisning i grannkvarteret och vips så hade vi en bostadsrätt i ett radhus. Budgivningen gick åt rätt håll och den 30 juni fick vi tillträde till vårt nya kryp-in.

Men först skulle vi spendera strax över 350 mil i bil i vår jakt på den perfekta semestern i södra Sverige. Den gick via Falun, Bjursås, Örsundsbro, Tenhult, Göteborg, Öckerö och till sist Ärla innan vi vände hemåt igen.

Väl hemma var det bara ställa in väskorna innanför dörren och de närmaste dagarna spenderades i den ny lyan. Vi slipade, spacklade, slipade igen och målade för att slippa göra det när alla möbler var på plats. Vi fick i alla fall övervåningen med sovrummen klara innan det blev dags att flytta in. Sen kom svärföräldrarna ner från inlandet, vilka klippor de är, och hjälpte oss att flytta ut och städ ur den gamla lägenheten och  flytta in i den nya. När vi väl flyttat in så tog sedan svärföräldrarna med sig våra barn och åkte till paradiset så att vi fick tid till att sortera ur förrådet. Jag tror vi fyllde 11-12 kartonger och annat löst bråte som vi körde från förrådet till Myrorna, det blev i alla fall 1,5 full Volvo V50 från golv till tak. Blev en del tårar från frun som hade svårt att skiljas från en del saker som hon satte värde på men som jag tyckte var helt värdelösa, men så kan det vara, och hade inte jag varit hård och bestämd hade vi nog inte kört ett enda dugg till Myrorna. 

När allt detta var klart tog även vi oss till paradiset och spenderade våra sista dagar av semestern innan frun skulle börja jobba igen. Själv har jag spenderat hösten med att ha varit föräldrarledig på 80% och tagit hand om barnen, om en månad är snart denna underbara tillvaro till enda och det är dags att slänga på sig uniformen igen.

Första halvan av hösten har väl mer eller mindre vigts åt att försöka iordningställa vår bostad. Det har spacklats, slipats, målats och tapetserats till långt in på kvällarna men nu är det så gott som klart även om det alltid finns något att pula med. Men vi är riktigt nöjda med det arbete som gjorts och återigen har jag ett stort tack att rikta till mina svärföräldrar som varit till oerhörd hjälp i detta arbete.

En kväll under hösten fick jag reda på att man betett sig som ett svin emot mig bakom min rygg vilket gjorde mig oerhört sårad och ledsen. Jobbar på att försöka glömma det och gå vidare men det tar lite tid eftersom man påminns om det till och från i vardagen. 

Under hösten fick vi på en vecka två underbara besök från nära och kära som betyder oerhört mycket, dessvärre åkte jag på någon typ av influensa under de sista dagarna av det sista besöket och detta höll i sig i över två veckor och ibland så känns det fortfarande som om att jag inte är helt återställd heller men jag blir hela tiden bättre. Under sensommaren eller början av hösten så väcktes frågan från mina syskon om vi inte ska ha en favorit i repris och göra om fjällsemestern i Lofsdalen och så blir det, Underbart att få börja nästa år med en resa tillsammans med familjen igen! Men först ska vi ta emot svågern som varit i USA hela hösten och pluggat och Svägerskan som skaffat sig jobb på andra sidan jordklotet, läs Falun, och fira jul tillsammans med svärföräldrarna i norrlands inland. Förväntar mig inte så mycket av julen, har slutat göra det tror jag, utan vill bara njuta av sällskapet det betyder mest för mig.
Mellan alla dessa händelser som jag skrivit om här ovan har det hänt fler saker men som inte är av lika stor betydelse och som inte sätter någon större prägel på 2010, vissa saker bra och vissa mindre bra, saker som inte känns vara av någon betydelse för mig att skriva om men som ändå är en del av året. Om det inte skedde småsaker under året skulle jag leva ett ganska händelsefattigt liv men det tycker jag inte att jag gör.

Detta var lite av hur mitt år som ligger bakom har varit och fört mig och när nyårsdagen börjar så börja ett ny år. Om framtiden vet jag intet men jag sätter mitt hopp till att det blir ett ljust år, 2011, fyllt med positiva överraskningar, att jag finner min plats där gatorna saknar namn. Oavsett vem man är, vart man kommer ifrån eller vart man ska så har man inga garantier för något men visst känns det skönt att få tro på en ljusare framtid, att det blir bättre ju längre tiden går, ju äldre man blir. Hoppas få mycket tid för min familj att vi, om möjligt, ska få komma än närmare varandra. Mitt nyårslöfte till denna värld, så som vi känner den, är att jag ska gå villkorslöst in i varje ny dag utan att känna krav på mig att prestera en massa saker som saknar värde. Mitt 2011 ska bli så "Opretto" som det bara kan bli...

Men först så ska vi ta ner 2010 på säker mark och göra det bästa av de dagar som är kvar.

God Jul 

Och 

Gott Nytt år!

Ps. I slutet av sommaren 2010 gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle göra och varför jag gjorde det vet jag inte, jag startade en blogg, det är just den du sitter och läser nu. Ibland känns det bara som om att jag skriver en massa trams och som om att det bara är totalt onödigt men jag har kommit fram till att det är mitt ventilationshål där jag får skriva av mig om saker som snurrar runt i min skalle. Jag skriver egentligen inte för att andra ska läsa och bli tillfredsställda utan jag skriver för att få lätta på mitt inre tryck och tydligen är det en del som har uppskattat det. Jag försöker vara så ärlig som möjligt i allt jag skriver för det är mest rättvist så och det är inget som hoppar upp och biter mig vid ett senare tillfälle, jag kan stå för allt som jag skriver hela tiden, även om jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev för att se hur jag tänkte... Jag får väl se hur länge jag skriver men så länge känner att det ger mig något så fortsätter jag... Ds.

Tror du så vet jag...

Det är snart två dygn sedan det nästan otänkbara händer i trygga Sverige, en självmordsbombare och ett terrordåd i den kungliga huvudstaden, under pågående julshopping. Som tur är kommer ingen oskyldig till skada utan det är bara gärningsmannen som dör. Det dröjer nästan 20 timmar innan Sveriges statsminister, regeringens representant, gör ett första uttalande till nationen. Under dessa 20 timmar har media, tidningar, tv, radio och webaktörer, hunnit att spekulera en hel del och målat upp olika scenarior och ni har säkert läst eller hört dem.

Så här nästan två dygn senare har jag flertalet gånger hört de olika nyhetsprogrammen programledare och så kallade experter kritiserat eller ifrågasatt varför det tog sådan tid innan regeringen uttalade sig om det inträffade. På TV4 under morgonen intervjuades Beatrice Ask, justitieministern, och man undrade frågade varför man inte hade gått ut tidigare och sagt något som kunde lugna det svenska folket, men vad skulle man säga? Jag har full förståelse för att man väntar in ett stark underlag innan man går ut och talar till nationen. Det där med spekulationer kan media hålla på med men en regering har inte råd, kan eller får inte göra det utan de måste ha torrt på fötterna. Kan det måhända vara så att mediavärlden inte har lärt av historian, gå tillbaka till 1994 och tänk på vad som sas i samband med att Estonia förliste: "Estonia ska bärgas, kosta vad det kosta vill!". Drygt en vecka efter att man sagt detta så tar man tillbaka detta uttalande och hon ligger nu, 16 år senare, kvar på Östersjöns botten och detta uttalande har kritiserats starkt från många håll. Man brukar säga att terrorns syfte är att sätta skräck folket, vad ska ske här näst, men jag står fast vid att medias spekulationer och teorier sätter mer skräck i det svenska folket än vad regeringens något sena uttalande gör. Men eftersom gamla nyheter säljer dåligt så gör nyhetsmedia nästan vad som helst för att vara först med det senaste och skiter ur sig både den ena och den andra mindre sanna nyheten som kommer från källor som är lika trovärdig som konferenciern på mytomanernas årsmöte. Nä mata oss med nyheter och inte med spekulationer för ovissheten spär på rädslan! När det händer saker med stort nyhetsvärde så går alla dessa reportrar över lik för att få det "bästa" scoopet, har sett detta på mycket nära håll, och det är när de börjar sin jakt och spekulationer som jag stör mig som mest på mediadrevet.

Nu hoppas jag att detta var en dåres verk och att det inte ingår i någon större plan och att alla svenskar inser att detta inte är islams fel, inte arabernas fel utan att det just är en dåres verk. Vi måste alla stå enade mot denna dårskap och inte hänga ut olika folkgrupper eller religioner som syndabockar, dessvärre har ju redan ett par företrädare för den svenska riksdagens nyaste parti, SD, visat hur mogna de är att vara med att styra vårt land. När man går ut och säger/skriver "Vad var det vi sa" eller "Äntligen" efter något sådant vad vill man uppnå egentligen? Tankarna går ju genast till att de vill påvisa att det var en invandrares verk eftersom gärningsmannen hade utländsk härkomst och att alla invandrare går med samma planer. Men lika krasst kan man väl då säga att det var en av herr Åkerlunds kamrater från södra Sverige som gjorde det, för Tranås liksom Sölvesborg ligger ju också i den den södra fjärdedelen av Sverige...

För att inte sprida än mer skräck bland dina medmänniskor, sprid inga rykten, spekulera inte vilt och rikta inte dina eventuella aggressioner eller misstankar mot hela folkgrupper utan mot enskilda individer. Däremot är det av vikt att vara observant på sådant som inte är av normalt beteende när du rör dig ute på gator och torg. 

Tänk på alla som enskilda människor och inte som en grupp!

Di barna di barna...

Så sitter man här och äter en banan och dricker ett glas julmust till frukost och försöker se det mysiga i att vara föräldrarledig. Visst är det bra att vi i detta avlånga land har möjligheten att få vara med våra barn under den tid de växer upp men är det verkligen så mysigt som alla målar upp det? Låt se, dottern på dagis, grabben har precis somnat och frun är på jobbet och jag går ett varv i vår bostad och inser att det behövs nog ett helt team av städare för att ta reda på alla leksaker och kläder som ligger runt omkring på golvet för att sen dammsuga och torka golvet, finns dock inget team med städare utan bara jag. När jag sitter här kommer jag att tänka på att jag ska sanera disktrasan ordentligt efter frukosten eftersom den har sugit upp några skedar yoghurt och en hel mugg med varm O´boy. Ja för visst lyssnar barnen på den desperate fadern när han ber dem att sitta ner vid frukostbordet och sluta att veva med armarna, för inte simmar man vid frukostbordet, ICKE! När man för 5:e gången ber barnen sitta ner och det ändå inte gör någon nytta så resignerar man och väntar bara in verkligheten, pang, det ligger en mugg O´boy på matbordet, kökssoffan, golvet och i knät på dottern. Ångan står rakt ut från faderns öron och han biter sig i tungan för att inte skrika rakt ut. När man sedan ligger under köksbordet och torkar upp sörjan hör man hur ungarna skrattar glatt och när man då kör upp huvudet över bordskanten så ser jag att grabben har lutat sig över bordet och  lyckats få tag i yoghurtskålen för att sedan sitta och lägga upp prydliga klickar på köksbordet...SUCK!
När sedan frukosten är upptorkad så inser man att för en stund sedan skulle man vara igång med påklädningen av ytterkläderna, min masterplan för morgonen skevar lite, så nu kommer stressen. Nu är det ju vinter så när det är -18´c räcker det således inte med en jacka och sen iväg utan det ska ju va kläder, underställ, ytterkläder och div accessoarer och de flesta vet ju att mycket kläder innebär en del tjorv. Sen har ju vi två barn så när den första är klar ska den andra kläs och när man gör det så börjar den första att klä av sig för att hon blir varm. När båda barnen har full mundering på sig så ska ju jag klä på mig och då blir ju båda barnen varma och börjar klä av sig innan jag hinner bli klar. Sen kommer man äntligen iväg till dagis...
När det sen är dags för lunch eller middag så kan man aldrig göra något tillräckligt snabbt, man ligger alltid efter vilket brukar innebära hetsiga/griniga barn som rycker och sliter i en. När man ber dem vänligt men snällt för 8:e gången att göra något annat medans man gör klart maten så innebär det vanligen att man ska slå på tv:n med en glasskopa i metall eller ge vitrinskåpet en omgång vilket i sin tur gör att pappan måste avbryta matlagningen för en uppläxning av barnen igen, så gör man inte, och då blir barnen återigen sura för att maten inte hunnit bli klar under tiden. Så här fortsätter en arbetsdag för en föräldrarledig, i alla fall mina, dag in och dag ut med viss modifikation på gott och ont.
Så till alla er som har den där bilden av att ligga i soffan och mysa med ett barn vid sin barm och att allting bara rullar på, tänk om!!! Känner du inte igen dig i detta, inte ens lite, så kan jag bara gratulera dig till dina små utomjordingar, för då har du inte fått barn...

Att leva är att dö en smula!

Lyssnade som vanligt på Uggla i P4 idag men idag hade de ett udda tema, döden. De vände och vred på temat döden och det var väldigt intressant, intressant på ett vemodigt sätt, döden är ju ändå slutet!
Har ni tänkt på att det är väldigt sällan man pratar om döden, det är ju ändå en väldigt stor del av livet, som om det inte inträffar om man undviker att prata om det. Livet är ju ändå så finurligt att ingen, absolut ingen, kommer levande ur det. Vi kommer alla att få uppleva döden på vårt eget sätt, en del alldeles för tidigt, en del alldeles för sent, en del genom en otrolig smärta, en del genom en tung men stilla suck och dessvärre en del på det sätt de själva väljer att göra det på, ingen död är den andra lik. Min svärfar brukar säga att det finns bara ett måste här i livet och det är att dö, för det är ju faktiskt det enda vi vet är sant, alla ska vi dö.
På frågan om jag är rädd för döden? Jag funderade en stund, döden skrämmer mig inte men jag måste medge att jag är livrädd. Hur jag menar? Dör jag så dör jag sen är det inget mer med det, jag är inte rädd att möta döden. Vad som däremot gör mig livrädd är att döden sakta ska komma och ta de som finns runt omkring mig, att mina nära och kära möter döden före mig, jag vet ju att det kommer att ske men inte i vilken takt eller ordning. Jag hade en period i mitt liv där jag faktiskt såg, eller trodde, att döden skulle vara en befrielse men då vid den tiden i mitt liv så var jag för ynklig för att kunna göra något. Nu känner jag mig alldeles för stark, jag har min familj och de är luften som fyller mina lungor, det finns inte längre i mina tankar att möta döden förrän döden verkligen vill det. Jag vill leva mitt liv fullt ut och sluta detta liv när jag först nått ålderns höst, se döden i vitögat när jag nått livets klimax.
När döden kommer kommer även sorgen men jag tror att det blir lite lättare om man ändå är beredd på det och har talat igenom den. Inte för att jag tror att det blir mindre sorgligt men jag har en känsla av att det blir lättare att bearbeta om man kan strunta i själva döden och fokusera på att ta hand om de som är lämnade kvar.
Hur tänker du kring döden? Jag har förståelse för att det kan vara jobbigt att ventilera sina tankar rörande döden men saker som inte ventileras bildar ett otroligt tryck som till slut kommer att trycka sönder dig innifrån, t.ex. när döden väl kommer dig nära. Vi människor talar oftast inte om saker som gör oss oroliga inför den stora gruppen, till så vida du inte går på någon typ av gruppterapi, så hitta en nära vän och prata ut om det.

Döden är inte så farlig om man känner honom!

...men söndagen kommer!

Lycka till...

Såg häromdagen programmet Skavlan på SVT-Play, har fastnat lite för denna talk-show då jag tycker att den är ganska opretto och det passar mig som handen i handsken. Skavlan hade besök utav ett par av, enligt min åsikt, Sveriges roligaste personlighter i form av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert som satt och småpratade och drev lite om den inredningstrend som huserar runt om i världen, att vi numera lägger mer pengar på inredning än vad vi gör på mat. Sen fortsatte de att prata skämtsam om den perfekthet som råder på i stort sett alla repotagefotografierna i inredningstidningarna och hur vi strävar efter att nå den fiktiva lycka som avbildas däri. Varför det hela tiden avbildas sådana där nästan ouppnåbara situationer som att hela familjen bakar och dekorerar cupcakes och inte nån som står och skickar ett sms gråtandes i köket, sånt som verkligen avspeglar människors vardag. Men det är ju det vi alla vill uppnå, lyckan. Skavlan säger där något i still med att "är det inte bra att vi uppnår den där lyckokänslan genom att inreda lite?" Där säger Henrik någonting som får mig att stanna upp, det är inte direkt någon "aha"-upplevelse utan snarare någonting som är ganska självklart men som alltid verkar gå oss förbi: "Men problemet är att den här lyckan är ju så kortvarig..." och sen går han vidare till hur vi uppnår den där lyckan, "Jo, genom att kakla om!". Sen inser man att det hjälpte inte, jag blev inte lyckligare, så vad gör man då? "Jo man slår ut en vägg och så fortsätter det...". Känner du igen dig i detta, kanske inte just i inredandet men i själva situationen? Vi tror att vi kan bli lyckliga igenom att göra/köpa saker och sen när det inte fungerade så fortsätter vi med något annat, allt för att hitta lyckan. Kan man mäta lycka? Jag tror det och det gör man genom att jämföra med olyckan, lycka är förstås individuell och kan bara jämföras inom den enskilda individens ramar och inte mot andra individers referenser. det jag menar är att hur hade man det på botten och hur har man det på toppen? Allt detta däremellan är summan av lycka. Livet är en ständig jakt på lycka, för det är ju sant som Henrik säger att  lyckan är kortvarig, och vi går mellan toppar och dalar hela tiden. Jag tror att det är av destruktiv karaktär att nöja sig med att finna lyckan en gång, man måste sätta upp fler mål i livet än ett enda. Annars finns det risk att det blir som ballongfararen som flög över Mt Everest, han hade förberett sig i flera år inför detta och när han väl hade utfört så börjar han gråta och säger: Var det inte mer än så här?
Det är alltså av yttersta vikt att känna till att när man är på toppen så kommer det snart en dal och när man är i dalen så kommer det snart en ny topp.

Lycka behöver inte vara de stora sakerna som en miljonvinst utan kan även vara ett oväntat besök av en vän.
Fundera över vad som gör dig lycklig, kommer du på något? Fundera nu över vad som verkligen gör dig lycklig, det är det som verkligen räknas!!! Kom ihåg att lycka kan inte köpas för pengar och att lyckan kan ta slut när du som minst anar det, tro mig jag vet. Låt gärna människorna runt omkring dig få veta när du är lycklig så att de kan vara med att dela glädjen, låt dem också få veta när du är olycklig så att de kan hjälpa dig igenom tider av olycka. Kom ihåg att alla människor har det så här och att du går aldrig ensam!

Och en slank han di och en slank han...ja vart då?

Ibland bara måste man älska det land och den värld vi lever i. Man har infört att det är lag på att man måste ha vinterdäck på bilen under perioden 1 dec - 31 mars, frivilligt att ha dem på under perioden 1 okt - 15 april.  Lagen i sig är det ju absolut inget fel på, säkerheten framför allt, men sen börjar det att spåra ur.
Man ha konstaterat att dubbdäck river upp giftigt damm och för att beivra dessa miljögifter så inför man förbud mot fordonstrafik för fordon med dubbdäck på vissa gator i vissa städer. Nu går det att läsa att några hjältar från Centerpartiet vill att man ska få betala en avgift att man kör bil med dubbdäck, snacka om att sälja ut sig för några Judasslantar. Till att börja med känns det ju löjligt att man bara förbjuder det på några gator och inte inför ett totalförbud för dubbdäck i sådant fall, om man nu ska se ur ett miljöperspektiv. Det blir ju i stort sett samma sak om det ska betalas för det, tänker man sig att de pengar som kommer in ska läggas på att åtgärda de skador som det giftiga dammet orsakar eller ska det gå till att öka arvodena till kommunpolitikerna på orten? Ni kan ju gissa hur det kommer bli...
 Det jag vill säga är att inför ett totalförbud för dubbade vinterdäck eller inte alls, att bara hålla på och dalta med frågan gör bara oss med dubbdäck irriterade.

Nä ska man döda draken så gör man det inte genom att sticka den i svansen, 

man hugger huvudet av den!!!

Vem står när de andra faller...

Här om dagen var jag och gick en utbildning på D-HLR, Hjärt & Lungräddning med defibrillator, ja ni vet sån där pryl man kan försöka "skjuta" igång hjärtat med vid ett hjärtstillestånd. Vi övade på där med vår maskin och docka och pratade igenom olika bra saker att tänka på, ventilerade våra erfarenheter, och det är två saker som jag stannar upp vid hela tiden. När det uppstår en akut situation, stor som liten, så blir den största delen av folket antingen skygga och bara går förbi för det kan ju vara besvärligt att behöva göra något, eller så blir de tvärtom. De vill fram och se, inget annat, bara få komma så nära som möjligt för att se men inte göra, absolut inte göra något. Sen finns det ju den där lilla skaran som faktiskt agerar och gör något och som tack vare den stora massans agerande blir lämnade ensamma eller hindrade att utföra ett bra arbete i den uppkomna situationen, ära de som äras bör.
Men om vi börjar tänka efter, är det inte alltid så här? Nu ska vi se, om du ser:

• Någon falla ihop på stan går du fram tittar, går därifrån eller agerar?
• En trasig bil längs vägen åker du förbi och glor eller agerar?
• Någon som far illa i samhället så går du därifrån, tittar på eller agerar?
• En som misshandlas och rånas springer därifrån, stannar upp och tittar eller agerar?
• Osv osv...

Listan över eventuellt uppkomna scenarion kan göras lång och hur skulle du göra? Många brukar säga att "ojojoj, klart jag skulle agera" men när det verkligen händer något så är de som bortblåsta (man ska på kundmöte, parkeringen håller på att gå ut eller lunchrasten är snart slut) stora ord och liten handling. Det tragiska med detta är att det är oftast samma personer som skriker och svär högst när det är de som står där utan hjälp när de behöver det, scenariot med bensinstoppet och ingen som stannar kanske känns igen?

Alla handlingar och val vi gör får konsekvenser!

För tänk efter, att stanna upp och agera kan faktiskt betyda ganska mycket. Du kan hjälpa någon att komma till en bensinstation när bensinen tog slut, ge en uteliggare mat för dagen eller faktisk rädda liv! 

Du kanske blir sen till din destination, smutsig och svettig eller en 50-lapp fattigare men det är det helt klart värt! Mitt tips är att du alltid ser dig själv i varje situation och agerar därefter, bjud med dig lite av egoismen!

Ge mig modet att stanna när alla andra går förbi...

Nu blir ja smått irriterad...

I can see the storm comming...

Sitter och läser aftonbladet.se och ser att det tydligen är några stjärnor som startat och just nu lanserar en datingsida på nätet, det finns väl förmodligen 1000-tals med sådana sidor på nätet, om det inte vore för att den här inriktar sig på gifta par eller sammanboende par.
Det skriver i sin presentation att de är "Mötesplatsen för dig som söker lite extra krydda i vardagen.",  "Här kan du på ett tryggt, enkelt och anonymt sätt flirta och lära känna tusentals av kvinnor och män..." och avslutningsvis skriver de under rubriken Etik & Juridik: "...arbetar efter stränga etiska rättningslinjer." och "Vi vill inte under några omständigheter hylla otrohet men ser också att våra medlemmar är vuxna kvinnor och män med egna valmöjligheter. Eftersom alla måste uppge sin civila status undviker man risken att bli lurad."

Jag vet inte hur era tankar går, vart gränsen för otrohet går, men låt mig redogöra för hur jag tänker och nu utgår jag från om man är ett par. En flirt, en oskyldigt flirt finns dem? Nä jag tycker inte det, för mig är en flirt att visa upp att jag är tillgänglig (ungefär som i djurriket då handjuren bystar upp sig eller hondjuren flashar med rumpan, allt för att visa att jag är påsättbar!) och nu pratar vi inte om den där blinkningen med ett öga utan de som beskrivs här ovan, som ger tydliga signaler. Alltså är det inte lämpligt, om man är i ett parförhållande med intentionen att det ska hålla, att gå omkring och medvetet sända ut signaler att "Hej, här är jag, se på mig...", det är för mig förstadiet till otrohet. Så det där med att flirta med tusentals andra och få lite krydda i vardagen låter riktigt illa när det riktar sig till män och kvinnor som redan är i förhållanden. Och varför ska man ha möjligheten att få vara anonym och trygg när man flirtar, kan man inte bara som den vuxna kvinnan eller mannen stå för sina handlingar att krydda vardagen om det nu inte är så fel att flirta?
De skriver att de inte hyllar otroheten men det som de beskriver som att krydda till vardagen leder ofta till lite mer än bara hålla i handen och ofta går personerna hela vägen ut och är otrogna mot sina partners, så jag tycker det är lite löjeväckande att skriva att de inte hyllar otroheten när allt de står för bygger på otrohet. Läste siffror som British Journal of Psychology tagit fram, dock från 2005, som visade på att 54% av alla människor som är i ett förhållande har någon gång lekt med tanken på att vara otrogen och att 39% har faktiskt vid ett eller flera tillfällen varit otrogna, så denna sida är väl bara lite hjälp på vägen eller?
På sin sida skriver de också att de vill undvika att deras medlemmar blir lurade genom att alla måste uppge sitt  civilstånd men tänkte de någonsin på att deras medlem som bara ska krydda vardagen lite har en kvinna eller man därhemma som faktiskt blir bedragen, lurad, nä det verkar inte så. Det är nog inte många människor som säger till sin partner att "Jag har hittar en sida som kryddar vardagen lite och jag flirtar med ett par personer." utan det brukar ofta vara så att det upptäcks den hårda vägen då skadan redan är skedd och det inte finns någon bra väg ut, annat än att gå skilda vägar. Till sist vill jag bara sända ut en fundering till er alla: Skulle du rekommendera/leda en vän till att vara otrogen mot sin partner? Jag skulle vilja ställa denna fråga till den enskilda individen bakom denna sida och se om de verkligen tycker att de arbetar efter så kallade stränga etiska rättningslinjer, för vari ligger etiken i att locka in människor i ett sätt att leva som raserar förhållanden, raserar familjer så att barn kommer i kläm? Att människor har varit otrogna, är otrogna eller kommer att vara otrogna är inget fascinerande men måste man förse människan med ytterligare ett verktyg för att kunna vara det? Att människor växer isär är en sak men måste man avsluta ett torrt förhållande med en katastrof och sårade känslor?

Alla som lever eller har levt i ett förhållande vet att listan över saker som kan få det att slita och riva i förhållanden kan göras lång (Barn, drog-/alkoholberoende, ekonomi, karriärer, sjukdom, stress, mm), så behövs det verkligen en sådan sida? Vill du krydda din vardag i ett förhållande finns det betydligare bättre saker att göra: åk på en trevlig weekendresa, överraska din partner med en gåva, sätt sprätt på vardagen med lite hemmaerotik eller vad som helst egentligen, allt annat är bättre än otrohet! 

Otrohet är allt annat än krydda, det är salt i såren! 

Julkul i advent...

Häromdagen var vi i en av stadens gallerior för att sondera julklappsterrängen och jag råkade höra två damer, kvinnor, som precis avslutade sin konversation. Innan de gick så önskade de varandra God Jul, men hallå det är ju 4 veckor kvar tills det är jul, får man göra så? Hur många brukar önska någon "Glad Midsommar" i slutet av maj månad? Inte jag i alla fall. 

Men är det egentligen konstigt att detta inträffar när handeln börjar plocka fram julsakerna i butikerna i början av oktober, tillsammans med den utdöende flugan Halloweens alla prylar. Sen, om man har tur, rear handeln ut alla julsaker långt in i februari. Eller som det här med begreppet "Årets Julklapp" som utses av Handelns Utredningsinstitut i november månad, det borde väl vara av mer lämplighet att man utsåg detta epitet efter jul när det faktiskt är statistiskt bevisat vad som blev årets julklapp. Men det är ju som det brukar, handeln gör vad de vill med alla storhelger och högtider bara för att de ska få in pengar.

Pengar ja, hörde prognosen för hur mycket pengar vi svenskar spenderar under december månad och det är ju skrämmande: ca 62 000 000 000 SEK (Sextiotvåmiljarder SEK), eller om man vill göra det mer greppbart så lägger vi ut 6900 SEK/person under december månad!!!

Det är pengar det och jag vet inte hur ni har det men när jag refererar till mig själv och min familj så får jag det inte att gå ihop. I vår familj om 4 personer innebär det att vi har utlägg på ca 27600SEK och det hör ni ju själva hur orimligt det låter när man har 2 småbarn i familjen. Sen ska man ha i beräkningen att vi för några år sen införde följande procedur: Vi skriver namnet på de personer vi ska fira jul med på en lapp och lägger i en skål och sen drar var och en en lapp. Namnet som står på lappen är den personen jag ska köpa en julklapp till och sen har vi begränsat oss till att det får kosta runt 500 SEK. Denna procedur har inneburit att våra utgifter för julklappar har minskat och att man får något som man verkligen önskar sig. Så vi är ju inte i närheten av dessa summor som står här ovan. Lägg därtill att det finns de som inte firar jul överhuvudtaget av religiösa eller liknande skäl eller de som inte har råd att fira jul (Ja det finns faktiskt sådana) och allt detta i sin tur innebär ju att hos någon måste ju dessa 6900 SEK bli betydligt mycket mer...Julen handlar om pengar!!!

Det börjar väckas en känsla i mig, jag är redan trött på julen och då har den inte ens infunnit sig, vi är inte ens nära julen. Tror att hetsen efter att hitta den rätta julklappen har tagit ifrån människan det som julen verkligen innebär att bara få vara med familjen och nära och kära för det kan inte köpas för pengar, eller att julen börjar med en liten kille i en krubba för ca 2000 år sen och inte i ett skyltfönster längs gågatan den 1:a advent. Sen tänker jag på alla dessa som inte får fira jul såsom jag, de hem där "tomten" ligger utslagen på soffan redan innan Kalle Anka och stinker "spolarvätska" ur munnen. De hem som inte vet vad en riktigt "vit jul" innebär och där det är viktigare vad som finns i glasen än vad som finns under granen. Eller de som inte får fira jul därför att pengarna inte finns. Ja men man behöver väl inte köpa det allra dyraste tänker många men kom ihåg detta: Den fattige har inte råd att köpa billigt! Så sent som i förra veckan såg jag en kvinna ta bort mat vi kassalinjen för att hon inte hade råd och då är vi återigen inte ens i närheten av julen, det var hennes vardag. 

Det som du och jag kanske upplever som en fest kan av andra personer, stora som små, upplevas som pest.

Ta med dessa människor i dina tankar eller än bättre bjud in dem att dela julen med dig, för vem av oss kan inte avvara ett paket som vi förmodligen på juldagen redan glömt bort att vi fått eller bjuda på en tallrik med julmat som förmodligen på annandagen annars skulle kastas för att vi tröttnat på julmaten.

Nä låt oss hitta tillbaka till essensen i julhelgen, låt det råda frid inom oss låt oss återigen få känna ro så som vi förmodligen behöver.

"För det hände sig vid den tiden..."

Tänk vilken värld vi lever i...

Har precis kommit hem från COOP Forum, handlade lite mys till frun. Två personer före mig i kön så står en kvinna i min ålder med barnvagn och ett litet antal varor, kanske inte ens varor för hundra kronor. När hon får reda på beloppet så tittar hon över sina varor och plockar bort en matvara och ger till kassören, hon har inte råd med allt. Kassören lägger varan åt sidan och tar betalt för det andra. Mellan mig och kvinnan med barnvagn står det en kvinna 55+ skulle jag tro. När hennes varor passerar kassören så tittar hon på honom och säger "Släng med den där också..." och pekar på den yngre kvinnans bortplockade matvara, kassören gör detta gladeligen och den äldre kvinnan betalar. När hon betalat och börjar plocka med sina varor så räcker hon över den yngre kvinnans vara som hon inte kunde betala för. Detta är för mig hur vardagshjältar agerar, detta är medmänskligt och omsorg om andra. Men ibland kan tacksamheten vara lite annorlunda, för när jag passerar kvinnan med barnvagnen hör jag hur hon säger att hon bara måste ha cigaretter också. Det är konstigt när man har lätt att välja bort det absolut nödvändigaste, mat, men får nästan ångest för att man inte köpte cigaretter. Jag är tacksam för att jag har en solid inkomst, även om det inte är några miljonbelopp, och jag vet att även jag gör vissa mindre kloka investeringar men jag väljer ALDRIG bort det basala till vårt hushåll. Jag gjorde en liknande sak en gång, på den tiden vi bodde utanför Uppsala. Det satt en herre med en ask framför sig med skylten "pengar till mat!". Eftersom jag ofta misstänker att de slängda slantarna i sådana askar går till att täcka något slags missbruk så brukar jag istället erbjuda ett mål på Mc Donalds eller en färdig macka eller så. Så gjorde jag även denna gång men det gick inte hem utan istället fick jag en rejäl utskällning för det var pengar han ville ha.

Ibland kan man med sina pengar hjälpa och ibland kan man med sina pengar stjälpa!

Blue and alone!

Om jag har möjligheten att välja själv så kan det vara skönt att vara ensam men idag är inte en sådan dag. Frun ska tillbringa natten med att övervaka sina elever som ska ha övernattning på skolan vilket gör att jag blir ensam efter att barnen somnat. Kvällen gör mig inget men när natten kommer så vet jag att det blir svårt att sova, jag kan verkligen inte sova när inte frun finns vid min sida. Även om jag vet att hon kommer hem imorgon så finns oron där och sömnen blir orolig, men man kan ju alltid kliva upp och sätta sig vid datorn om man inte kan sova.

Så är du också ensam inatt, välkommen hit kan vi göra sällskap!

Memories remain...

Vissa saker som ligger i det förflutna vill man bara glömma bort, vanligtvis är inte dessa minnen så otroligt många men de finns där. Dock chattade jag med en vän igår och vi kom in på grejer som hände under 90-talet, vår tonårstid och då började det att snurra på inom mig. För det är mestadels ljusa och roliga minnen som kommer upp, personer man träffade, resor man gjorde, saker man köpte, musik som var bra då(och som fortfarande är bra), beslut man tog och...ja listan kan göra otroligt lång och många skulle säkert känna igen sig, även om ni inte var med och upplevde det som jag upplevde så säkert liknande händelser.
För vilka av er har inte:
- Sovit i bagaget på en Renault under några dagar på en roadtrip.
- Flyttat tvättlinor på husvagnar där det bor helt främmande människor.
- Varit på olika typer av läger och varit kungar och drottningar för en kort tid.
- Åkt landet runt pga av tjejer/killar som det aldrig blev något med, kanske inte ens i närheten av att bli något.
- Spelat pingis på ungdomsgården till sent in på morgonen med kompisarna,
- Mosat film i soffor och på golv hos diverse kompisar tills ögonen är fyrkantiga.
- Trängt in sig i stugor i fjällen över nyår eller härjat på någon av Sveriges alla badorter på sommaren och så vidare...kul hade jag och saknar det gör jag...lite i alla fall, fast en del går ju att återse på VHS...

Hade lite av en minnenas diabildsvisning inom mig igår och jag bara älskade det... Vårda era goda minnen väl, ta fram dem ofta, sprid dem ibland vänner och bekanta, och glöm det aldrig. 

Idol vs. Idol?

Strax före sändningen av Idol på TV4 gick det att läsa i de flesta, om inte alla, tidningar på nätet att favoriten Jay Smith ertappats med att "ha rökt" på under hösten. Produktionsledningen beslutar att han får vara kvar i Idol trots att man har sina policys mot användandet av droger under deltagandet i Idol, måhända ett PR-trick av större mått från produktionsledningen sida för all reklam är bra reklam.
Rent musikaliskt tycker jag att Jay är den bästa av årets deltagare, ja kanske en av de bättre på länge, men det kanske mest beror på att hans musikstil passar mig som handen i handsken.
Men nu sitter han där med handen i syltburken ertappad med att ha gjort det man inte får göra, dels enligt TV4:s policys och dels enligt Svea rikes lag, så vad gör man? Man behåller honom i produktionen och erbjuder honom hjälp, gott så!
Efter programmet kan man konstatera att han återigen gör succé på scenen, för han gjorde verkligen 2 bra framträdanden, och han får stående ovationer från publiken och förmodligen flest röster av tv-publiken också. I en undersökning som aftonbladet.se har med frågan om vem som var bäst ikväll så fick han hela 65% av alla röster och i ett videoklipp från samma tidning ser man en tårfylld artist som inte verkar fatta vilket stöd han har trots sitt misstag att röka på.
Samtidigt runt om i vårt avlånga land börjar moralmorsor och moralfarsor att banga på det stora moralpukorna och basunera ut hur hemskt det är att en sån som han ska vara en förebild, en idol, för de unga.
Jag vill inte försvara användandet av droget på något vis då jag sett en del av den medaljens baksida men det är smått irriterande när dessa morsor och farsor som nu gnäller på Jay förmodligen super skallen i bitar var och varannan helg framför ungarna, ligger hela dagen efter med blykeps och försöker få barnen att tro att "pappa är lite sjuk idag...".
Vi kan väl återvända till det här med förebilder, för hur många följer inte serien "Så mycket bättre"? Det är förmodligen en hel del medelålders människor, de som nyligen pratat om dålig förebild med flera, skulle jag tro. Och så sitter han där på bästa sändningstid i TV4 flera veckor i rad, Plura, som så sent som den 27/9 i år dömdes i tingsrätten till 3 månaders fängelse för narkotikabrott och de bara älskar programmet! Eller han den där Christer Sandelin som har haft flera hits som slagit och som var såååå bra men som var och varannan vecka blir stoppad av polisen när han kör sin bil i onyktert tillstånd. Hur är det nu med idoler och förebilder? Hur många av våra olika så kallade idoler och förebilder runt om i världen nyttjar inte droger av något slag och vi bara älskar dem? Jag bara älskar när det ska silas mygg och sväljas kameler!!!

Jag säger som Peter Jihde: Jag kastar inte den första stenen men jag förlåter gärna och går vidare.

Gå nu och synda inte mera!

Vi har grillkorv också...

Så har vi, åter en gång, på dotterns begäran gjort den gula clownen med alla sjukhus liiite liiiite rikare för visst är det klart att dottern ska ha en burgare så här på fredagseftermiddagen. Väl där så fascineras jag åter igen av fenomenet Mc Donalds, att vi svenskar fortfarande nyttjar denna kedja är för mig oförklarligt.Detta brukar jag tänka på när jag besöker Restaurang Gyllene Måsen:

• Det är konstigt att komma till en restaurang där det alltid är någon som skurar golvet men det är ändå alltid skitigt.
• När det är min tur så får jag alltid den burgare som legat längst i burgarrampen. 
• När det är min tur så får jag alltid de sista stripsen i behållaren vilket innebär kalla strips med hög koncentration av salt.
• Får man kalla det för snabbmat när man alltid får vänta 3-4 minuter på något som alltid fattas i den meny man beställer?
• Varför är det alltid slut på ketchup i behållarna och varför envisas folk med att ändå stå och rycka och slita i pumphandtaget utan att få något?

Ja ni vissa saker bara måste man gå till botten med. Den där Janne Josefsson verkar ju kunna det där med grävande journalistik, kanske mailar honom nån dag när jag tycker att det inte är så mycket att se på tv:n...

Kom ihåg att den som väntar på något gott blir inte fet!!!

Börja om än en gång i mitt liv...

Vissa saker vill man bara inte förlora. Det kan vara en fotbollsmatch mot gänget i grannbyn, det kan vara huvudnyckeln till din arbetsplats, din plånbok med alla olika kort och legitimationer eller en livslång vänskap. 

Vi är alla födda till vinnare men under livets gång blir vi förlorare då och då pga förluster vi drabbas av. Det kan kan vara en fotbollsmatch mot gänget i grannbyn, det kan vara huvudnyckeln till din arbetsplats, din plånbok med alla olika kort och legitimationer eller en livslång vänskap.

Det viktigaste är att i de lägen det blåser medvind kunna rida på vinden och samla krafter till den gången vinden vänder och det blåser motvind. När det blåser motvind är det viktigt att använda alla krafter man har för att orka hålla sig på banan, vinden vänder till slut.

Till alla er som har det tungt och motigt, orka kämpa och häng i, kom även ihåg att du är aldrig ensam.

Allt ditt är mitt och allt mitt ska du skita i...

Återigen störs jag, blir rent sårad, av att det finns vissa människor som aldrig lär sig att skilja på vad som är deras eller vad som är andras. Dessa människor som bara far fram i livet och roffar åt sig, sårar, förstör utan att de överhuvudtaget tar konsekvensen för sina handlingar, såna människor är vad jag anser onda!
Vill tillägga att det också finns människor som stämmer in på beskrivningen här ovan men som faktiskt inte är onda, de agerar inte medvetet och är således bara klumpiga.

Träffade en  sk."vän"/bekant för en tid sedan som bara timmar efter att vi suttit och fikat tillsammans agerar som ett svin gentemot mig bakom min rygg vilket framkom först häromdagen. Jag har faktiskt idag meddelat denna person att jag vet om vad denna har gjort och att jag från och med nu faktiskt tar avstånd från denna, vår sk. vänskap är nu över. Om den någonsin kommer att återupptas återstår att se men för min del börjar nu försöket att läka den skada som jag utsatts för, helt läkt blir man aldrig efter såna här angrepp och det vet jag utifrån tidigare erfarenheter av liknande händelser.

Om du känner igen dig, som en ond människa, i det första stycket tycker du inte själv att det är dags att stanna upp och fundera över hur du lever ditt liv? Tycker du inte att du lever fel när du sårar andra människor runt omkring har jag bara en enda önskan, att du får uppleva din egen medecin och att det gör riktigt ont! Efter som du väljer att såra någon eller utsätter andra för otrevligheter av alla dess slag ska du också veta att dinna offer faktiskt äger rätten till valet förlåta dig, eller att inte förlåta dig, men det ligger förmodligen inte i din natur att bry sig om. Du kommer förmodligen inte heller bry dig om att jag som drabbad berättar för andra vad du utsatt mig för men det gör dig inte större, snarare mindre, som människa och jag tycker nästan synd om dig.

Tills vi möts igen hoppas jag att du tagit dig en funderare!

Fienden inom oss...

Sådärja!
Såg precis siffror som TV4:s program "Kalla Fakta" har tagit fram angående dödsfall inom försvaret. Eftersom det gapas och ifrågasätts så otroligt mycket så fort en svensk soldat i utlandstjänst skadas eller dödas så är det ju näsatn löjeväckande intressant att se siffror på antalet dödade. Enligt "Kalla Fakta" så har under de 10 senaste åren 6 stycken svenskar dött i utlandstjänst, när de utfört uppdrag i regioner runt om i världen där det förekommer krig eller väpnade konflikter. Dessa soldater har frivilligt sök dessa tjänster och måste på något sätt haft med i beräkningarna att de riskerar att bli dödade av "fienden" när de sökte.
Under samma period har 11 stycken dött under deras tjänstgöring i det svenska försvaret när de fullgjort sin värnplikt. Dessa soldater har tvingats att utföra tjänster inom försvarets regi pga den allmänna värnplikten, som för övrigt togs ur bruk den 1 juli 2010, och har alltså inte haft möjligheten att välja bort det. Dessa 11 soldater har dessutom inte omkommit för "fiendens" beskjutningar eller vägbomber utan med största sannorlikhet pga slarv, trötthet och missbedömningar under övningar.
Hade det inte varit bätre att skicka alla svenska soldater på utlandstjänst efter genomförd utbildning? Då hade man kanske kunna halvera försvarets förluster i antalet omkomna.
Hur man än vrider och vänder på det hela så är det dock 17 st som har fått sätta livet till under sin tjänstgöring inom det svenska försvaret och det är bara att beklaga men visst känns det lite lustigt att se siffrorna och jämföra.

Ibland känns det som om politikerna använder dödsfall inom utlandsstyrkan för att vrida och vända på oppinionen, få några till procent i något av alla mätinstituts alla mätningar. Så fort någon skadas eller dödas är det den sittande regeringens fel till detta, att de tillåter att svenska män och kvinnor utföra militära tjänster runt om i världen. Sen att syftet är gott och att alla dessa soldater gör ett bra och heroiskt försök att skapa fred eller bevara freden i oroliga områden hör man inget om.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Den svenska utlandsstyrkan har mitt fulla stöd i det arbete som de utför vartän i världen de befinner sig.

Something is rotten in the state of Denmark...

Vill varna känsliga läsare att det första stycket i detta inlägg kommer att vara sjukt och jag rekommenderar er att gå till stycke två istället! ! !

Jag har sedan onsdagkväll i vecka 44 varit mer eller mindre förkyld, inget konstigt med det, först började det som en lätt förkylning men i början av helgen eskalerade det. Jag har gnällt lite på Facebook över min hälsostatus, kanske inte så lite heller men jag är ju man och när vi blir förkylda...nivet, och nu tänkte jag beskriva för er vad jag har gått igenom. Feber har jag haft, allt från 37,3 upp till 39,8, och eftersom jag normalt har en ganska låg kroppstemp så har jag fått för mig att det inte behövs så otroligt mycket över 37´c för att jag ska bli påverkad. Sen så har jag snorat, det har bokstavligen forsat gulgrönbrunt slem tillsammans med näsan ytliga blodkärl ur de två små tilltäpta hålen i ansiktets mitt. Eftersom det gick ganska fort att slita ut huden kring näsborrarna med mitt sträva, men ack så mycket billigare, toa-/hushållspapper så har jag kört så kallade Bonnsnytningar i badkaret eller handfatet. För att underlätta tömningen av det nasala guldet så har jag dragit in lite vatten i näsan för att lösa upp skiten, f´låt slemmet ska det vara, lite och sen fräst allt vad jag kunnat. De flesta gångerna har det kommit ut slemmiga föremål stora som leksaksbilar i mellanklass, blev förvånad själv första gången, och när man gör fräsningen så känner man hur det drar ända nere i tårna.

På nätterna när jag inte har snytit mig under långa stunder så har det bildats som hårda slemmiga bollar bak i svalget, stora som mamma scans köttbullar, och när dem släpper och trillar ner i halsen är det inte kul alls. Har vaknat upp ett par-tre gångner under senaste vekan av att jag inte får någon luft alls, näsan är täpt och i halsen sitter en slemboll, det blir panik och man springer på muggen för att utföra en Heimlich på sig själv och upp kommer bollen till slut och ut i handfatet...Äckligt och otäckt. Såna bollar kan även förekomma dagtid men då är de lättare att behandla om än lika otrevligt.

Lägg därtill att jag har haft så ooootroligt ont i halsen att jag stundom har gråtit (SANT) av smärta när jag hostat och hostat har jag gjort en hel del. Ena stunden hostar man upp så mycket slem att man fyller hela munhålan, nästa stund hostar man så man får ha lungorna i en påse på sidan om och till sist så hostar man så länge och så mycket att man faktiskt kräks...

Sen kommer ju allt det andra som ett brev på posten: Man har konstant molande huvudvärk, svidande sår kring näsan, man har så ont i käken att man tror att alla tänder ska falla ur och till sist har man ont i bröst och nacke pga allt snytande och hostande och vips så blöder man näsblod också. Sen är ju sömnen nästan obefintlig, inte många timmars kvalitetssömn när man drabbas av allt ovanstående även på natten. Pga att man inte sover på nätterna är man inte värst vidare social på kvällen heller, jag har nog sovit före barnen alla kvällar utom fredagen denna vecka. Sen ska väl tilläggas att båda barnen har varit sjuka med nästan samma status som jag beskrivit härovan och att jag har haft dem hemma också.

I torsdags tyckte jag att jag kände mig tillräckligt fräsch för att dra över golvet med dammsugaren men efter ett par minuter så snurrade världen på 62:an bara runt, runt,runt,runt, ungefär som det blir precis innan narkosen verkar innan en operation (så som jag minns det iallafall). Jag var bara millimetrar från att svimma, enligt mig själv, och hde mer eller mindre tur att jag hade nära till soffan och kunde lägga mig ner där. Egentligen behöver jag väl inte förvånas eftersom att ta de 2,5 metrarna utanför dörren till brevlådan och tillbaka får mig att låta som Darth Vader eller en hund i strypkoppel.

Nä i ärlighetens namn är det här den värsta förkylning/influensa som jag under mina snart 32,5 levnadsår och jag är inte helt frisk än men det känns som om att jag kan skönja ljuset i tunneln. Jag har med andra ord varit rejält sjuk.

Så här i inledningen till det andra stycket där de känsliga läsarna hakar på igen vill jag bara summera det första stycket med att jag har varit lite krasslig de senaste veckorna. ja man kan väl säga sjuk om man så vill. Men så igår lyssnade jag på ett av mina favoritprogram på radio "Uggla i P4", ja Magnus Uggla har ett eget program i SR P4 på fredagar mellan 13-15, och då visade han sin bisittare ett papper med ett mörkt hål ditritat på. När Magnus frågade sin bisittare Josephine Bornebusch om hon ser vad det är för något svarar hon "Nej!". Då börjar Magnus att skratta och utbrister glatt: Det är ett hundanus!!! Finns uppenbart en kvinna som är elev på konsthögskolan i Malmö och som ställer ut sitt examensarbete "En studie i hundanus" på ett galleri i Malmö. Helt plötsligt känner jag mig frisk, fy vad frisk jag känner mig, det är ju hon som är sjuk!!! Tänk efter: Det finns alltså skolor i Sverige som får statliga anslag/bidrag och där det går folk, studiemedelsberättigade, i flera år för att slutligen visa vad de lärt sig igenom att visa upp hundanus, men vad är det här??? Med tanke på hon den där kvinnan från konsthögskolan i Stockholm som gjorde sitt bästa för att testa Psykvården eller den där eleven som förstörde en tunnelbanevagn häromåret och nu denna kvinna så tycker jag att man seriöst borde överväga, från statens sida, att dra ner på finanserna till skolor som står bakom dessa sjuka skitsaker och ge till bättre behövande verksamheter.

Kan man inte bara ta alla dessa pengar som konsthögskolorna får och ge till Sveriges förskoleverksamheter runt om i landet så att barnen kan få lite mer papper, kartonger, lim, snören, färger och penslar för deras konst blir man i alla fall glad och imponeras av. Varför ska verksamheter för barnen behöva gå på knäna i svåra tider (alla tider) pga vuxnas prioriteringar när det finns vuxna som beteer sig barnsligare än barnen?

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article419415/Hundanus-blir-konst.html

Så här sjuk blir jag ALDRIG!!!

Papper som papper - eller?

För några veckor sen var jag på affären, tänk er vilken affär som helst, för att handla och på listan står det "Hushållspapper". Vandrar runt på toa/hushållspappersavdelningen och sonderar terrängen och inser som vanligt att hushållspapper är nog det dyraste man kan handla på en affär, i proportion till hur mycket man får. Det normala är väl ungefär 35:- för 4 stycken rullar med totalt 40 meter, mjukt och fluffigt nästan sagolikt skönt, hushållspapper. Men vad är det här? Ska jag betala för ingenting och vilket slöseri med emballage och logistik bara för lite papper och det värsta utav allt, 90% av alla företag som representerades på hyllorna hade samma koncept: Så lite hushållspapper på så många rullar som möjligt per förpackning!!!
Men så står den där, förpackningen innehållandes endast 2 stycken rullar hushållspapper, nästan 100 meter papper på en liten kompakt yta. Dock inte det där fluffiga och himelska pappret utan sådär lagom strävt och maskulint, endast 40:-!!! Snål, läs ekonomisk, som man är så slår man ju till, det ska ju ändå bara användas till att torka upp efter barnen och någon enstaka näsa, kanske ruumpa också.
Nu när vi har kommit så långt kan vi väl vara överens om att det ser inte mycket bättre ut på toapappersfronten, antingen handlar man mjukt papper och litet eller strävt papper och mycket.
I normalfallet så måste ni ju hålla med om att man går med vinst av att inhandla mitt alternativ, det sträva och mer maskulina pappret, i extrema tider är ju mitt alternativ det vinnande alternativet också rent ekonomiskt i alla fall. Alltså jag menar när vi skiter som vanligt eller inte är förkylda går vi med vinst både rent ekonomiskt och fysiskt. Men, när det är dags för förkylningstider eller maginfluensan så ökar ju konsumtionen en hel del, visserligen är det ju fortfarande det vinnande alternativet rent ekonomiskt. Men då ökar även slitaget på hudens yttre lager och med mitt liiiite strävare papper så ökar slitagen kring kroppens håligheter ännu mer än vad det skulle ha gjorts med det mjuka fluffiga, nästan sagolikt sköna, pappret och det blir en förlust rent fysiskt i form av rodnad och sårigheter...
Eftersom jag nu varit förkyld i nästan en vecka så ser min näsa ut som ett nyblästrat hallon, det är inte lönt att snyta sig i papper längre utan det är bara att gå till handfatet och göra en "bondsnytning" för att sedan tvätta ansiktet med kallt vatten, skööööönt så!!!
Nä är det inte dags för oss konsumenter att säga ifrån mot detta slöseri? Stanna upp i din butik och säg till personalen att för min ekonomi och min näsas/rumpas skull så vill vi köpa stora rullar med mjuk och fluffigt, nästan sagolikt, papper till samma pris som det sträva och maskulina pappret...

Fast å andra sidan har jag från säkra källor hört att det mjukan och fluffiga, nästan sagolika, pappret luddar så fasligt!!!

Låt barnen komma till mig...

Den sista veckan har det mesta cirkulerat kring barnen, dels för att vi har haft besök av en småbarnsfamilj och en tonårsfamilj som ska aktiveras och dels för att barnen varit krassliga och behövt vår omsorg dygnet runt. Just nu ligger de utslagna på en madrass framför tv:n  och de är så underbara att titta på. Kan bli lite less på folk som pratar i termer om att "skaffa" barn, även om de egentligen inte menar något med det, men det finns dem som inte kan "skaffa" barn. Jag har flera i min umgängeskrets som har haft svårt att få barn, fått missfall eller överhuvudtaget inte ens kan få barn själva... Jag ser det mer som om att barn är mer av en välsignelse för tänk hur mycket det är som skall stämma för att ett friskt barn ska bli till:

• Först ska två personer finna varandra och förhoppningsvis älska varandra.
• Sen ska deras fysiska kemi vara överensstämma för att det faktiskt ska bli något.
• Sen ska en, av flera miljoner, spermie hitta till ägget och själva befruktningen ske.
• Sen ska det lilla fostret få växa i modern i 9 månader utan att störas av yttre påverkan.
• Sen ska en "melon ut igenom ett nyckelhål" som man brukar säga, utan komplikationer.

När sen det lilla barnet är ute i den stora världen är det föräldrarnas ansvar att se till att de har en dräglig uppväxt, mat på bordet och tak över huvudet, tills de kan stå på egna ben och bilda egna familjer. Tyvär är det en hel del "vuxna"/föräldrar som missförstått det här, ur min åsikt, och har barn som en statussymbol bara för att!!! Det känns så fel att det ska vara så, barn behöver sina föräldrar hela vägen upp tills de står på egna ben. Hörde om en familj där jag tidigare bodde, föräldrarna lämnade barnen först på dagis och hämtade dom sist (de tyckte till och med att dagis skulle ha öppet längre om inte jag minns fel). När dagis sen hade stängt för sommaren var det mor/farföräldrarna som passade barnen för att föräldrarna jobbade...är det bara jag som undrar varför de har barn? Det finns ju inget bättre än att vara med sina barn. Sen finns det ju de idioter som misshandlar sina barn, både fysiskt och psykist och det gör mig allt från ont till ursinnig. Tänk att det finns dem som skulle vara helt underbara föräldrar men som inte kan få barn och så finns det dem som "skaffar" barn i parti och minut för att sen behandlar dem som skit/luft. I detta finns ingen rättvisa, tyvär!!!
Sen finns det dem som "råkar skaffa" barn och sen bara förksjuter dem och lämnar iväg dem, det smärtar i själen när jag tänker på det. Även om dessa barn kanske hamnar hos familjer som ger dem allt det där som de biologiska föräldrarna inte klarade av att ge så har inte barnen fått rätten till sina biologiska föräldrar. Kan personligen tycka att samhället skulle göra mer för att stödja och hjälpa t.ex unga föräldrar att fostra sina egna barn istället för att lämna ifrån sig dem till en annan familj. Det kan t.ex. hjälpa med att de får barnvakt en kväll för att gå på bio eller så att de kan åka och handla på tu man hand, utan  barnen. Även om barnet alltid ska vara i centrum så behöver föräldrar tid för att rå om sig själva och varandra för att orka med.
Att få barn är inget man blir rik på, i alla fall inte ekonomiskt, men det berikar ens liv med otroliga upplevelser varje dag!!!

Jag är förmodligen inte den perfekte föräldern, om det nu finns några sådana, men jag älskar mina barn mer än något annat. Jag försöker, eller har en förhoppning om, att lära dem vad som är rätt och fel och hur saker och ting ska gå till, man kan väl kalla det för uppfostran. Jag vill alltid finnas för dem, eller i alla fall försöka att finnas där för dem när de behöver mig för det är väl det som föräldrar ska göra? Allt från när de vill ha ett glas vatten på natten till när de kommer för rådfrågan som vuxna, då ska vi föräldrar finnas där!!!
Ta hand om barnen och låt dem komma fram i allt vad de gör, låt dem få vara med i allt och visa vad de kan, för de kan oftast mer än vad vi vuxna tror, det lär jag mig minst ett par gånger i veckan.

Barn är otroliga på att snappa upp saker och suger åt sig av det mesta så tänk på vad du säger och gör för barn gör som du gör och inte vad du säger åt dem att göra. Eller som Dorothy Law Holte skrivit en dikt om:

Ett barn...

Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men...
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen

Barnen är vår framtid, förringa dem inte, se till att de känner sig värdefulla i allt det dem gör!!!

Att få barn är ett livslångt kontrakt som inte går att säga upp, vad som än sker!!!

Idag blev jag riktigt rädd...

Gång på gång har jag försökt förklara för våran 3-åriga dotter att hon inte syns bland bilarna på vår parkering, eller i trafiken för övrig, och att hon måste gå nära mig. Men idag höll det på att hända, det som inte får hända, hon var millimetrar från att bli på/överbackad av en skåpbuss. Jag lyckades ta ett par mastodontkliv och lyfta henne därifrån i jackans luva innan bussen kom backandes, helt ovetande om vad som höll på att hända. Fy vad jag var rädd, hon var rädd och jag tror nog att mamman var rädd också när vi alla insåg hur nära det var att det höll på att hända. Jag skällde på henne och hon grät, men det var inte av ilska utan av rädsla för konsekvensen av det som kunde ha hänt. Finns inget som skrämmer mig mer än att det ska hända något med min familj. Nu gick det bra och förhoppningsvis har dottern lärt sig något av det inträffade.
Ta hand om era barn i trafiken, till och med på parkeringen!!!

Vilken vecka!!!

Så var denna vecka till ända! Inför veckan var förväntningarna höga, vi skulle få en del besök i olika tappningar, släkt och vänner. Men det går ju som det går när man börjar slappna av, man blir sjuk!!! Först blev barnen sjuka, sen jag, sen frun och nu barnen igen. Ligger på olika ställen i hemmet och bara finns, varken mer eller mindre men kul är det inte. Men trots detta har veckan varit otroligt trevlig, oavsett hur många eller vilka som kommer så är det ALLTID kul när vänner tittar in. Kom ihåg att vårda era relationer med era vänner väl, det tar en väldigt lång tid att bygga upp riktig vänskap men det kan raseras med ett litet misstag.
Det tråkigaste idag var dock att våra gamla grannar inte kom in på fika men å andra sidan klandrar jag dem inte, de var fullt friska och inte vi så vem vill ta risken att bli smittad? Men det går fler tåg, VI måste dock ta oss i kragen och bjuda in dem.
Det blir en tid av rekreation, vilket börjar med en kväll nerbäddad i soffan....

Vem är du att...

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Jag har fått en förfrågan ifrån en vän som ska presentera Sverige, vad som är typiskt för just Sverige och det första som kommer upp är detta avsnitt ur boken En flykting korsar sitt spår, skriven 1933 av Aksel Sandemose. Det är den lagen som i folkmun kallas för Jantelagen och som gör att så många människor håller tillbaka alla sina gåvor och talanger bara för att man är rädd för att man ska ses som en skrytmåns eller att folk runt omkring ska börja tycka illa om en bara för man är duktig på något. Jag har själv de senaste veckorna tackat för att det finns folk som är bättre på saker än vad jag är och det gör mig ingenting att dem finns. Du kanske, som jag, inte kan tapetsera men det gör inget för du är bra på något helt annat som den som tapetserar inte kan. Jag har en tro på att alla människor finnse på denna planet av ett syfte och det är att göra det man är bra på, hjälpa det som andra männiksor är mindre bra på och tvärtom, ta hjälp av de som kan när mina egna kunskaper eller förmåga sätter gränser. Gör det du är bra på och skryt om det , var stolt för det och visa gärna upp dig för det finns folk runtomkring dig som inte kan det men kanske behöver just din hjälp. Jag brukar, så som jag tror många andra gör, gapskratta när det är uttagning till IDOL på tv. Man undrar varför vissa människor ställer upp på något sådant och man undrar om de inte vet sina förmågor, varför stannade de bara inte hemma? Men om sanningen ska fram så tror många av dem på sig själva och är stolta för vad de kan, det finns dock bara EN vinnare i IDOL. Eller som Tomas Edison sa, när han uppfann glödlampan: Jag har hittat 1000 sätt att inte göra en glödlampa på...

Jag tror att många håller med mig om att även om Jantelagen inte har sitt ursprung ifrån Sverige så är det något typiskt just för oss svenskar, om vi inte lider under trycket av Jantelagen så ÄR vi den, tyvär. Den är nästan lika självklar i Sverige som det är självklart att svenska turister skämmer ut sig på sina charterresor...

Jag vill säga till alla, även till mig själv, att stå på dig annars kommer nån annan att stå på dig! Gläd dig åt det som du kan och uppmuntra andra att försöka sig på det de inte kan men göm inte dina gåvor och fördöm inte dem som visar vad de kan.

Alla är vi oslipade diamanter i början men efter lite putsning är vi dyrbara ädelstenar i denna världens kretslopp. Just DU är en värdefull del i världens stora maskineri, glöm aldrig det!!!

Ja man undrar...

Lögner är illusionära sanningar inbäddade i lulllull, hur mycket du än söker kommer du aldrig att finna sanningen bland 1000 lögner hur bra de än låter. Lögner är saker som människa tror att den vill höra för att sanningen ofta är hård, avlädd ja helt naken och så konkret. Innebörden av sanningen eller lögnen är den samma hur man än vrider och vänder på dem, antingen sårar den eller så glädjer den. Allt handlar om vilket val vi gör med den fakta vi besitter.
Bibeln säger att sanningen ska göra oss fria, Robert Gustavsson säger att sanningen skall göra oss fria och gör den inte det så ljug!


http://www.tv4play.se/noje/sa_mycket_battre?title=september_-_vem_ska_jag_tro_pa&videoid=1103497
Hur som haver en skön version på en annars medioker låt...

We got a code red!!!

Seriöst vårat samhälle är ju baserat på koder, allt är bara koder och lösenord...räkade nyss på hur många olika ställen jag har koder och löseord men slutade när jag passerade 30 stycken och ändå kunde komma på fler...Det är koder till användarkonton, passerkort och dörrar, olika plastkort man handlar med, larmanläggningar, telefoner, olika dokument m.m, listan kan göras lång.
Som vanligt är ju ingen kod eller lösenord detsamma utan  man ska oftast ha flera att komma ihåg.
Skulle byta lösenord på en av alla datorer jag använder när jag arbetar och hade ett bra lösenord som bestod av 8 siffror där ingen har egentligen samband och får tillsvar att detta inte är tillräckligt komplext. Så då provar jag ett nytt och får till svar av datorn att "Du kan inte använda någon av de 25 senaste lösenorden eller något som är snarlikt. Hmmm, hur gör man...men det gick efter ett tag med ett lösen som i mina ögon var betydligt mycket lättare att knäcka än det första, suck...
Så när man står och köar i kassan och väntar på att precis få lägga upp varorna på bandet så händer det typiska, gubben framför har glömt bort sin kod och slår helt galet. När expedietn påpekar detta så säger han: Ehhh när det tror jag inte... Så vi andra fick vänta en stund till medans han funderade...SUCK!!!
Tänk efter hur många lösenord och koder du använder dig av, det blir en del!!!

Bilder på vårt kryp in

Eftersom ni tjatar efter bilder på vår lya så kommer här ett urval av bilder från oss!

Har ni vägarna förbi är ni alltid välkomna in!

Far och dotter eller Mästaren och dess lärling, men de jobbade bra!



Vardagsrummet 1




Vardagsrummet 2




Vardagsrummet 3




Köket




Trappen 1




Hallen 1




Hallen 2




Hallen/Trappen



Ser det lite kalt ut på väggarna så är det faktiskt det också, vi har inte hunnit sätta upp någonting och vi vill inte bara slänga upp saker på väggarna bara för att, men det kommer så småningom!