Det skulle bli mindre kletigt om man införde barnaga...

Alltså vilken morgon!!! Upp tidigt när man är ledig och sen lagom när frun har lämnat huset ertappar jag sonen när han håller på och häller vällingpulver i vattenkokaren...åhhh...bara att ställa sig och skölja ur och göra ren samt ta hand om resterande pulver på bänken också. För vällingpulver är inte alls jobbigt att ta reda på när det blir fuktigt?!
Sen hinner man lagom komma in i vardagsrummet för att se hur alla kuddar och dynor från soffan ligger på golvet och ungarna hoppar runt som tokar...får ett psykbryt light och städar upp kuddarna och säger sen till ungarna att nu får de allt sitta på golvet för i soffan klarar de ju inte av att vara utan att den ska bli slaktad...varpå den äldsta stormar upp på övervåningen i något som påminner om en fjortis-får-inte-gå-ut-en-fredagkväll-maner...
Två meter bakom springer lillebror som en värsta  look-alike. Låter dem hållas på sina rum ett tag och säger att när de slutat grina och beter sig som folk igen kan de ju komma ner...efter en stund hör jag hur de båda leker med glada tjo och tjimrop, nån lättare duns, men tänker skönt att de leker igen. Efter en stund kommer dottern ner och säger att jag ska komma och kolla...HELA VÅRT SOVRUM SER UT SOM ETT BOMBNEDSLAG!!! Lakanen är urslitna och allt ligger kastat huller om buller tillsammans med kläder på golvet. Bäddmadrassen hänger ner på sniskan...rena rama Harmageddon...Nu brann det verkligen för Herr Bolmhagen den äldre och ungarna "flög" in på sina rum och fick ta emot faderns verbala utbrott å det mildaste...de båda börjar genast gapa och grina högljutt...pappan står och försöker besinna sig när fraser som "Ett rejält kok stryk, det är vad ni borde ha..." virvlar runt innanför pannloben på mig...men det vet ju de flesta att ingen blir snällare av stryk...men stanna på sina rum det får de allt...
När de efter en lång stund kommer ner igen så ska jag allt straffa dem...men eftersom man inte får aga barn i det här landet så tar vi och bakar Chokladbollar. Receptboken jag använde mig av visade sig kompromissa lite när det gällde beskrivningen av produkten: Chokladbollar - Kallas ibland för Negerbollar... Ler lite i mjugg!!! Nä inte straffar jag ungarna med chokladbollar för att de ställer till det här hemma...jag belönar mig själv för att jag har lyckats fostra två helt underbara ungar...för när allt kommer omkring så är de stunder då man får sitta ner och mysa med dem som väger över...älskar mina små världskrig...

Jul, jul trålande jul...

Så kommer då julen emot oss i en rasande fart. Ganska kul att se hur handeln kompromissar i butikerna, Halloween kontra Julpyssel...Pumpor med tomteluvor och en Tomtemor flygandes på en kvast med katt och kittel, ja kära jisstanes…

Har de sista åren slutat känna stress inför kommande högtid, varför stressa, och jag bryr mig egentligen inte om vad jag får för julklappar eller att jag ens får någon överhuvudtaget, för mig betyder gemenskapen med familjen allt. För trots min ringa ålder så kan jag med gott samvete häva ur mig den gamla klyschan att ”jag har allt jag behöver…”, för om jag saknade något så skulle jag redan ha varit köpt det för länge sen. Håll med om att det verkar en aningen fåfängt och naivt att vänta in en gåva som kanske innehåller det jag önskar mig och detta endast vid ett tillfälle om året eller som man säger till barnen från midsommar och framåt; ”är du inte snäll så blir det inga julkappar!!!”. Som om att de egentligen bryr sig, för i hur många barnkammare runt om i landet finns det inte redan alldeles för mycket skit från diverse företag och leksaksaffärer som redan från samma dag den erhölls, förmodligen väl inpackad i fint papper med snöre runtom, förlorade sitt värde och hamnar i glömska till den dagen barnen får egna barn…och ett slags nostalgiskt vakuum infinner sig, man minns sakerna bättre än vad de egentligen betydde just då när man fick dem.

Om vi bortser från debatten om huruvida klasskillnaderna i samhället bestäms utav det faktum att ett barn kan ta med sig en frukt till skolan eller inte så är stundande högtid förmodligen den period på året då det syns och känns mest vilka som har och vilka som inte har… Jag brukar skämtsamt säga att den fattige har inte råd att köpa billigt men det finns faktiskt en mörk och verklighetsnära sanning i detta. Nu är jag lyckligt lottad på så vis att mina julaftnar eller helgdagarna intill aldrig har förstörts av mer än tråkig släkt och stickiga tröjor som inte ett barn önskat sig frivilligt men som omtänksamma föräldrar vet att vartenda barn vill ha (Läs behöver). Men snart kommer den högtid som för många barn är den värsta tiden på året, om ett barn har ont i magen veckan innan jul så behöver det inte bero på att de ätit för mycket pepparkaksdeg, då ångesten inför nersupna föräldrar flera dagar i rad och vetskapen om att det inte blir någon julklapp i år heller trots att man har varit snäll sedan midsommar och man efter jullovet tvingas ljuga för kompisarna när de frågar vad man fick.

NU är väl detta extremt tilltaget men tänk på att det faktiskt finns de som har det så här.

Om jag inte missminner mig så vill jag komma ihåg att min far berättade om hur de gjorde när de var unga, de gick med gåvor/mat till de som inte hade det så fett ställt och lämnade på farstukvisten, knackade på och gick därifrån…anonyma medmänniskor.

Är det något som jag önskar mig inför julen så är det att vi alla är medmänniskor. Håll grytorna kokande på flera sätt, bjud in folk som inte har det så fett på en julmiddag (det tror jag en hel del av de jag känner skulle klara av att finansiera), lämna julklappar hos någon som inget har och klä ut dig till tomten om du vill vara anonym det går hem i jultider, eller skänk ett bidrag till någon av de mer seriösa organisationerna som anordnar julmiddagar för ensamma/utstötta/fattiga och liknande. Kan du inte öppna din plånbok så öppna ditt hjärta!

Men om vi återgår till mig igen så känns det som om julklapparna kvittar, jag klarar mig utan, men något som jag inte klarar mig utan är familjen eftersom de betyder ALLT för mig och de klarar jag mig knappt utan…de är syret i mina lungor.

Satt för en liten stund sedan och tittade i en lokal dagstidning där man radat upp sakerna som kan titulera sig ”Årets julklapp” sedan 1988 fram till den kommande julen. Hur man kan bestämma vad som är årets julklapp innan julen ens har varit är för mig lite förvånande, vore det inte så att det kunde bestämmas först efter jul när man ser vad som sålts mest av?!

År 2011 så är årets julklapp en ”Matkasse”…hmmm…matkasse??? Jaaaa, mänskligheten är ju på väg utför, vi orkar inte ens gå och handla så vi får maten till dörren…så man har alltså förutspått att årets julklapp är en prenumeration på en s.k. ”Matkasse”, soft!

Samtidigt som jag läser detta hör jag en konversation på radion där man diskuterar årets julklapp och där en av konversatörerna hasplar ur sig att det var en urusel julklapp!!!

Om du håller med honom så ber jag dig att börja läsa denna text från sin början och sen går du ner till socialens kontor på orten där du bor, tar tag i första bästa bidragssökande person med hungrande mage och säger till denne: Årets julklapp, en matkasse, är urusel!

Eller gå till skolbespisningen den första dagen skolan öppnar efter juluppehållet, sug tag i det barn som ser hungrigast ut och säg: Årets julklapp, en matkasse, är urusel! Förmodligen är det den lyckligaste personen du kan få tag i just då, ett barn som äntligen får mat… Den mat som vi har kastat från tallriken för att vi är mätta är förmodligen mer mat än vad som serverats i detta barns hem under hela jullovet…

Nu kan jag verka bitsk i det jag skriver men min enda desperata önskan är att vi inför julen klär oss i medmänsklighet och ser till de som verkligen behöver!!!

Årets julklapp är en glad och givmild människa, skänk årets julklapp till en bättre behövande!!!

Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som klippte grisen...

Så kom då beskedet som vi alla väntat på, det går hårlöss på dagis…fel lapp…vi börjar om!

Så kom då beskedet som vi alla väntat med spänning på, en liten vit lapp i brevlådan från vår älskade styrelse med dess ordförande i täten. Jag delar upp brevet i de tre stycken som det är uppdelat i på pappret och inflikar mina tankar mellan varje del, för nöjes skull, och här kommer första stycket:

Med anledning av de upplevda problemen med insyn och buller i samband med de nerklippta häckarna mot Ersbodavägen har styrelsen beslutat att sätta upp ett plank.

Jag får känslan att styrelsen inte upplever samma sak som vi gör eller för den delen anser att vi har rätt i vår sakframställan, kanske för att de inte bor i direkt anslutning till det angivna vägavsnittet, men att de vill gå oss till mötes för att inte förlora de sista 25 centimetrarna ovanför axlarna vid nästa möte. Ser dock själv det som lite utav en seger för det lilla, men dock otroligt upprörda, kollektivet. (sista meningen fick en liten väl uppenbar kristkommunistisk touch när jag tittar på den. Så nu vet ni hur jag röstar, håll till godo.)

Försöker föreställa mig hur nästa steg i farsen skulle te sig om de nu hade sagt nej till vårt krav. Bilder på den franska revolutionen ploppar upp i mitt inre, mest bilder från högstadiets och gymnasiets historieböcker, där en ilsk folkskara stormar Bastiljen och hur sedermera folk hängs upp i hälsenorna i utkanten av städerna…usch så kan det väl ändå inte ha gått till...jaja, fantasin skenar iväg som bara den helt plötsligt men för att återvända till det fortsättande brevet:

Planket är 160 cm högt och kommer att vitmålas.

Häckarna kommer då att växa upp framför planket mot Ersbodavägen.

Nu skrev jag ju tidigare att jag såg det som lite utav en seger att det kommer upp ett plank, som insynsskydd och bullerreducering, men den känns lite bitterljuv när man läser beskrivningen av planket. Medellängden på en svensk kvinna var år 2010 ca 167 cm och för den svenska mannen ca 181 cm, och nu går vi över från anatomin till psykologin, människan är av naturen nyfiken. Ta fem sekunder och tänk på hur du själv skulle göra när du passerar ett staket som räcker up precis under näsan på dig, 5, 4, 3, 2, 1…du tittar ju givetvis över!!! Om de nu hade bestämt sig för att göra staketet 180 cm högt så är det få som utan att göra sig besvär kan titta över staketet eller ett staket som var typ 80 cm högt så att ingen bryr sig. Rätta mig om jag har fel men om du går förbi en plats som är helt öppen så bryr man sig inte men saker som är helt eller delvis skymda väcker nyfikenhet (Tänk på barnen dagarna innan jul). Kan detta måhända vara en del av deras hämnd för vår tidigare brutala framfart mot styrelsen? Vem vet? Men lite av en hånleende styrelse kan jag ändå se framför mig när förbipasserande kommer att snegla över staketet. Men det viktiga för min del är ändå åtgärdat, barnen kommer inte springa ut på den vältrafikerade vägen igenom den obefintliga häcken, det tackar man ju för. Så fortsätter vi då med brevets tredje och sista stycke:

Ett plank i den storleken kräver bygglov och inkomna bygglovsärenden kommer att behandlas tidigast om 4 veckor, därefter kan arbetet påbörjas d.v.s om vi får ett positivt besked.

I händelse av ogynsamma väderleksförhållanden kan arbetet skjutas fram tills våren.

Så där nu har vi skjutit över eventuella dröjsmål till Umeå kommuns avdelning för bygglov, framkommer dock inte i brevet om en ansökan är inskickad eller om de rävspelar lite och skjuter på det till nästa år. Sen kan de ju även säga att det inte blev godkänt och skita i att sätta upp planket men så dumma kan de ju ändå inte vara eller kan de? Om de får ett positivt besked på den här sidan av årsskiftet så kommer de förmodligen luta sig tillbaka på sista styckets sista rad och skylla på att tjälen. Hur man än vrider och vänder på brevets sista stycke så känns det i alla fall som en helgardering (1X2) för att förlägga upprättandet av ett plank till i vår. Vi får väl bygga upp en mur av snö under vintermånaderna för att kunna gå runt i bostaden utan att behöva bli åtalad för förargelseväckande beteende och för att kunna använda baksidan utan att behöva oroa oss för att barnen ska förolyckas på vägen.

Det enda som oroar mig nu är de personer som i det lilla kollektivet skanderade att de skulle få vara med och godkänna plankets utformning, nu när vi har fått igenom vårt önskemål så vill jag inte att det ska stoppas eller fördröjas av några som inte är nöjda med färgval eller liknande…för höjden på planket går ju alltid att ordna på egen hand ;-)!

Egalité, Liberté, Fraternité! ! !