Ring ut det gamla, ring in det nya...

Så tänkte jag att det var hög tid att gå ut i förrådet och hämta de attiraljer som man kan tänkas behöva på en fjällsemester. Tro det eller ej men vi ställer över alpinutrustningen och tar med oss slättlaggen, jag är inte den personen som normalt åker planledes av den enkla anledningen att jag tycker att det är lite "bögigt". Ja men titta på tv:n så får ni se vad de har för kläder på sig, det får ju prideparaderna runt om i landet att verka som rena rama barnkalasen.
Sagt och gjort tog jag på mig en tröja, mössa, vantar och toppade med mina hörselkåpor med inbyggd MP3-spelare och begav mig ut till förrådet med förhoppningen om att det skulle vara klart och betalt på nån minut eller så. Döm av min förvåning hur fort man kan glömma bort det kaos som man ställde till med i förrådet sist man var där och rotade efter julpyntet för bara en månad sen... Sakta men säkert tog jag mig inåt förrådets mitt genom att ställa ut allt som kom i min väg utanför vårt förråd. När allt utom de gamla CD-hyllorna i björkimitation och stegmaskinen så började man skönja en mur av diverse kartonger. När man kommer till en sån situation att det är dags att börja använda musklerna istället för hjärnan så är det skönt med lite musik av den aggressivare typen fast med ett positivt budskap, i detta fall Blindside, så det var bara sätta igång och lyfta kartonger. För varje kartong som lyftes ner med insikten att inte heller denna låda innehöll några som helst vinterattiraljer växte besvikelsen och de där "några minuterna" som fanns med i förhoppningen inför förrådsbesöket växte ganska omgående till en kvart och kvarten till en halvtimma och halvtimman till en timma plus lite till innan jag jag slutligen hittade lådan som söktes. Lådan stod längst in och näst längst ner, bara en ynka kartong till att leta i, så jag lyfte fram kartongen och började stapla tillbaka de andra kartongerna som jag flyttat på för att hitta den rätta. Sen fortsatte jag och lyfte in de saker som inte ligger i någon fyrkantig kartong och som tillhör kategorin ostaplingsbart. När det börjar bli tomt untanför förrådet väcks en stilla fundering inom mitt annars kaotiska hardcorebullrande inre: Vart ställde jag kartongen?
Efter att jag besvurit mitt något förhastande verk så börjar jag att flytta kartonger igen, för jo visst var det så att jag någon gång under tiden då jag ställde tillbaka alla kartonger hade lyckats med konsten att även inympa kartongen med vinterattiraljer i denna solida mur av flyttkartonger igen. Gör om gör rätt tänkte jag och började leta efter den numer berömda kartongen med vinterattilraljer och hittade denså småningom på samma plats som jag hittade den första hången, längst in näst längst underst. Den här gången var jag lite smartare och ställde den kartongen på ett strategiskt ställe. Knack knack! Vem där? Det lyser på vinden men ingen är där!!! När det var dags att börja lyfta in kategorin ostaplingsbart för andra gången ser jag till min förvåning att det ännu en gång fattas något, ja men ta mig sjuttsingen!!! Kartongen stod denna gång längst in fast den hade flyttat upp ett kartonghål i den återigen solida muren av kartonger. Denna, den tredje, gång ställde jag ut kartongen vid ytterdörren till förrådslängan för nu var jag less på att flytta kartonger, musiken hade dessutom bytt från hardcore till Dave Matthews lite mer poppigare musik. När jag staplat in alla kartonger igen och placerat in övrig materia i förrådet så var jag riktigt nöjd med hur förrådet nu ser ut i jämförelse med hur det såg ut för ett par timmar sen. Men glädjande nog så under min jakt på den rätta kartongen så dök även dotterns skrana upp längst in bakom alla kartonger, vilken idiot är det som placerar allting längst in? Men när jag återigen öppnar kartongen så inser jag att det bara är fruns pjäxor där i som jag är i behov av och att jag kunde ha plockat ur dem när jag först hittade kartongen så är är hopplösheten fulländad.
Trots att vi så sent som i augusti körde ett rejält lass, ca 12 flyttkartonger + diverse löst bråte, till myrorna så har vi otroligt mycket saker i förrådet som skulle kunna avyttras och jag förstår verkligen inte vart allt kommer ifrån?
Att röja förrådet är en alldeles förträfflig syssla om man vill få tiden att gå fortare på nyårsafton. Sen, som den tänkare och filosof jag är, börjar jag dra paralleller till det själsliga förrådet och hur det ser ut där? Man kanske skulle behöva stuva om lite och kasta bort en del gammalt skräp så att det vid en närmare visitation inte hittas några lik eller dylikt. Men det där är något som jag får ta tag i när solen skiner och motorsågen är fulltankad, då röjer jag som bäst i själens djupaste hålor och hittar och bearbetar gamla halvruttna tankar och idéer som ligger och osar illa...sen är de borta!

R.E.S.P.E.C.T

Ibland när man går på stan eller sitter på något offentligt färdmedel så kan jag störa mig på dessa yngre människor (läs skitungar) som tror de äger världen och att alla vänligen ska flytta på sig när de kommer glidandes i sina allt för stora märkesjackor som föräldrarna har betalat för. Jackan som förmodligen kostar en 3-dels månadslön och som med stor sannorlikhet bara är en billig kompensering för att föräldrarna inte har tid att spendera på sina barn, hade en kompis som i sin tonår kompenserades med pengar och saker för att pappan inte riktigt hade tid med honom.
De tror att de har företräde till allt och vägrar ta rättning om någon äldre säger något och knycker bara till med
handleden och fäller troligen kommentaren: Talk to the hand because the face aint listening!
Deras respekt kan du bara få om du lever deras liv, ingen annan är värd någon respekt.
Trots att jag är uppväxt med att äldre människor ska visas respekt så var jag, i mina yngre tonår, precis som jag beskrivit här ovan med det undantaget att det aldrig fanns några pengar att kompensera mig med...men jag tycker samtidigt inte att mina föräldrar har försummat mig eller inte visat mig tillräcklig uppmärksamhet heller, jag har nog haft det ganska bra.
När det gäller det äldre gardet i samhället kan jag inte veta hur det tänker för jag har en bit kvar tills jag är där, om jag någonsin kommer dit, så allt jag kan göra är att utgå från de observationer och erfarenheter som jag har med mig från dagar som gått. Känslan jag har är att äldre damer och herrar (läs gubbstruttar och kärringar) även de förväntar sig samma respekt som de yngre människorna gör. För det är ju trots allt de som bär, eller bar, Svea rike på sina axlar när det var som tuffast, de gick säkert minst 5 mil om dagen bara för att hämta vatten i brunnen och åt bröd med bark i under krigens år på 30 & 40-talet. Så sent som idag upplevde jag hur man, som ung man, behandlas av äldre damer vid mjölkdisken på ICA, som luft! Kommer det kärringar, f´låt damer ska det vara, som trycker undan en med sina kundvagnar för att komma åt kaffegrädden som står i hyllan bredvid Youghurten som jag stod och tittade på. När man då vänligen ber om ursäkt för att de råkat parkerat sin kundvagn halvvägs upp i min "fåtölj" och att jag bara ska ta ett paket Youghurt sen är jag klar så får man den där vilda blicken som bara en pensionerad tant kan ge en: Gå och dö!!! Sen får man, för att inte uppväcka allt för mycket intresse av de andra pensionärerna runt om, backa undan, tiga stilla och vänligen vänta på sin tur...som nyss gled en ur händerna. Eller så kan man om man har riktigt tur få den något åldersstigna kommentaren (Säkert uppsprungen någon gång i tidig stenålder) rakt i ansiktet: Vet hut, människa, du ska skämmas! Fick just den kommentaren av en dam, på ca 80 år, som jag samtalade med på Myrorna i Ekilstuna men eftersom det var hon som var gripen för snatteri och inte jag så gick det lätt att tända till och vända på det och vänligen men mycket bestämt att klappa igen brödsaxen och berätta att det med största sannorlikhet var hon som skulle stå där och veta hut.

Det yngre och det äldre gardet tror båda att de äger världen och att respekten är något som således tillfaller dem per automatik. Om ni inte tror mig så ta några dagar på butiker, gallerior eller parkeringsplatser och observera så ska ni se hur nära sanningen jag är, eller också kanske ni redan känner igen er i mina vaga beskrivningar.
Men hur fungerar jag då? Jag befinner mig någonstans på livets första halvas överkant och min respekt är ingenting man bara får den förtjänar man. Oavsett bakgrund eller livssituation så måste du visa mig att du är värd att respekteras, behandlar du andra som skit så behandlar jag dig som en skit och tvärtom. Jag förväntar mig inte själv att jag ska respekteras direkt när jag kommer in i ett sammanhang utan tror att genom visa vem jag är så bygger vi något utifrån det. Respekten får du inte utifrån det du har på dig utan att visa vem du egentligen är.

DU är inte perfekt och JAG är inte perfekt och SAMHÄLLET är inte under några som helst omständigheter fulländat men jag tror att om vi tillsammans försöker så kan vi få ett bra klimat för mänskligheten att växa till i.

"...Älska din nästa så som dig själv..."

Och det hände sig vid den tiden...

Så börjar den berättelse, sann eller inte, som är julens kärna och det handlar om ett barn som kom att betyda allt för många och inget för andra. Barnet är julen och julen gör barnet, julen är barnens högtid. Dessvärre har julen blivit en högtid som för många är fylld med så otroligt mycket ångest av olika anledningar för vi sätts ju alla in i olika scenarior under julhelgen:

• Någon, ett barn, sitter ensam idag.
• Någon, ett barn, blir slagen idag.
• Någon, ett barn, blir besviken idag.
• Någon, ett barn, blir våldtagen idag.
• Någon, ett barn, får ingen mat idag.
• Någon, ett barn, får inga julklappar idag.
• Någon, ett barn, får se sin julafton supas bort av ansvarslösa släktingar.
• Någon, ett barn, är bara ivägen och ska bara hålla sig undan.
• Någon, ett barn, är rädd för julen och allt som det innebär.
• Någon, ett barn, det kunde ha varit du...

Även ett barn trots sin ringa ålder kan vara fyllas av ångest i juletid, när trycket utifrån blir för stort och när vetskapen om att barnet innersta önskan inte kommer gå i uppfyllelse. Det är vi, vuxna, som måste ta vårt ansvar och se till att denna kanske årets bästa högtid, ur ett barns perspektiv, blir en just barnens högtid. Se till att barnen kommer i centrum, att de får en gåva för att de är värda det och att du som vuxen visar dig vara värdig att vara i sällskap med dessa skatter, barnen.
Den lilla kille som föddes i ett stall och som är julens mittpunkt växte upp och blev stor och jag skulle vilja skicka med ett par citat från honom in i julhelgen:" Låt barnen komma till mig!" Ja låt barnen komma till dig, och ge dem något som värmer mer än något annat och som inte kan slås in i papper och snören, den ovilkorliga kärleken!
"Älska din nästa så som dig själv!" Ja julen är inte egoismens högtid utan genorisitetens högtid. Visa och ge dina medmänniskor samma kärlek och värme som du är villig att ge till dig själv.

Kalla saker vid dess rätta namn...

Så är det återigen dags för en storhelg och de olika tidningarna smäller återigen upp stora rubriker om den stora trafikdöden: Jultrafiken. Samma fenomen och procedur som vid alla storhelger, påsk som midsommar.
Visst är det så att antalet människor och fordon i trafiken ökar i samband med storhelgerna men varför skylla det på helgen, den kör väl ändå inte bil? Och hur lång tid innan kan man börja räkna det storhelgstrafik? Det har ju gått att läsa om den där Jultrafiken i över en vecka redan och julhelgen börjar inte förrens på fredag, eventuellt torsdag eftermiddag den 23:e december.
Jag tycker att man borde sluta med att anknyta den negativa trafikstatistiken till storhelgerna och istället gå ner på individnivå, för det är ju mannen/kvinna bakom ratten som är summan av kardemumman. Det är ju idioten med sprit i kroppen, de som startar alldeles för sent och stressar i trafiken eller de övermodiga som orsakar de flesta olyckor i trafiken. Kan man då inte istället döpa om det till t.ex. alkoholtrafiken eller stresstrafiken, kalla det vid dess rätta namn istället?
Sen tror jag att folk är som de alltid har varit, att den som kör som en idiot till vardags även gör det vid storhelgen, när det sen blir fler sådana individer i trafiken så är det inte så konstigt att siffrorna blir stegrande.
Det är ju samma sak som när vintern kommer, varje år, att folk tror att de kan fortsätta köra som om att de längre bromssträckorna, snöröken, de höga snövallarna som skymmer eller isen på rutan inte fanns. Tycker återigen att det är fel att skylla något på fel sak, för det är ju ändå mannen/kvinna bakom ratten som måste ta sitt förnuft till fånga och köra därefter.

Ska du ut och resa i helgen så tänk på följande för din och för andras skull:

• Luktat på glöggen? (Konsumerat alkohol?) LÅT BILEN STÅ!!!
• Bättre att komma fram tidigare eller senare än inte alls. Starta en timma tidigare än tänkt och tag god tid på dig till ditt resmål.
• Skrapa rutorna så att du ser bättre, tänk på att snövallar och snörök försämrar sikten så varför ska du låta den vara ännu sämre med dåligt skrapade rutor?
• Håll avstånden! Bromssträckan blir längre när det är halt!
• Se till att vara rätt utrustad om olyckan är framme! Laddade mobiler, varma kläder, 1:a hjälpenkudde, spade, bogserlina, startkablar osv osv, listan kan göras lång.

Allt det här känner du säkert till men jag vill bara, av omtänksamhet, påminna dig om detta när du beger dig ut i trafiken! Om någon säger till mig att jag ska köra försiktigt brukar jag svara: Det göt jag alltid, men det finns andra som inte gör...

Tänk på att om du ska ut och resa i helgen så sitter det förmodligen någon och väntar på dig, gör dem inte besvikna, de ser nog hellre att du är sen än att du inte kommer fram alls!!!

GOD JUL

&

Kör försiktigt!

The center of my life...

Provade precis en applikation på Facebook där man räknade ut vilka ord som jag använder mig mest av när jag skriver i min satusrad. På topp-20-listan fanns följande fyra ord med högt upp: Dottern, Grabben, Frun och Paradiset. Det tre första orden är förmodligen med för att det är de tre personerna som är viktigast i mitt liv och som jag inte kan leva utan. Det viktigaste för mig är att få dem att veta att jag just älskar dem mest av allt på denna jord och att jag vill inget annat än hjälpa dem fram här i livet, att tillsammans ta oss igenom med och motgångar. Man kan ha vardagliga meningsskiljaktigheter och smågroll men till syvende och sist så står familjen alltid en närmast och är det enda som betyder något.  Så här i jultider när man samlar familjen till fest, låt dem veta vad du känner, att de verkligen betyder något för dig.
Och så dyker det återigen upp detta paradis, som för övrigt har inspirerat till namnet på min blogg, och jag kan bar inte vara utan det. Finns ingen lyxutrustning i detta paradis, man får pumpa upp sitt eget vatten, hugga sin egen ved och slåss mot myggen (Folk tjatar hela tiden om dessa mygg i Norrland, tycker inte det är så märkvärdigt). Men på detta ställe kan jag släppa allt och bara få vara. Det här är det ställe som jag likställer med det som beskrivs som paradiset i Bibeln, även om det innebär att man får arbeta på något sätt när man är där så är det så nära ett riktigt paradis jag kan komma. Har du inget eget paradis så se till att skaffa dig ett, det behöver inte vara en stuga utan kan vara en plats i en par, en stig i en skog eller en fåtölj på ett bibliotek men skaffa dig en plats för själen att få ro.
Det är av yttersta vikt att du låter nära och kära runt omkring dig få veta vad att du tycker om dem men glöm för allt i världen inte bort att tycka om dig själv också, ta hand om dig och se till att må så gott det går!!!

Det är de små sakerna som gör det...

Jag skulle vilja kalla de där små sakerna för "triggers", de där sakerna som får en att börja minnas, tänka eller känna. Som i somras när grabben och jag gick ut tidigt en morgon på semestern och pang så fick jag en Thailandskänsla i hela kroppen, det var vädret och en viss doft som fick igång den känslan. Eller en blick från nån som får en att känna något, t.ex. kärlek, ilska rädsla, nöjsamhet osv.
Idag så fick jag dessvärre se ett namn på en person som äcklar mig, ursäkta om ja inte är politisk korrekt men den personen gör verkligen det, och så var den här dagen förstörd. Det ryckte till i mig och väckte ett illamående inombords, personen står för en del negativa saker, minnen som väcktes...
Får försöka hitta på något så jag kan arbeta bort det negativa...
Mörker!!!

Mirror mirror on the wall show me the way to go...

2010 närmar sig sitt slut, bara ett par veckor kvar nu, och det är dags att ännu en gång göra bokslut för ett år som gått. Jag ser mitt liv som en bukett med rosor som blir större för varje år som går där varje ros symboliserar ett år. En vacker ros men med sina taggar symboliserar ett bra år men med sina motgångar, så är väl de flesta år för min del. Vill inte säga att jag lever ett perfekt liv men ett bra sådant med en del motgångar då och då, detta år inget undantag även om det innehåller ett par rejäla stötar. 

Började året med en underbar vintersemester tillsammans med en del av dem som betyder mest för mig, min familj. Även om det var oerhört kallt ute så fanns där en värme som bara kan frambringas av de band som finns inom en familj. 

Hade en rejält körig på jobbet en period under de sista månaderna av 2009 och de första månaderna på 2010 där jag till slut sa att om det inte löser sig så slutar jag för jag orkade inte mer där jag var just då. Ett stort tack till min arbetsledning som insåg desperationen i mitt rop på hjälp och som såg till att lätta mina bördor, sånt är värt massor. 

Fick åka en hel del skoter under det första halvåret 2010 och så sent som den 15 maj tog jag den sista repan på snö och drog hem ett lass ved från skogen till stugan. Åkte även en sväng på midsommarhelgen men då ett betydligt grönare underlag. 

Valborg och tiden efter den blev inte alls som någon i familjen hade tänkt sig utan fylldes med vrede, hat, sorg och förtvivlan då en av familjemedlemmarna rycktes ur våra händer på ett för oss brutalt sätt. Tiden efter har varit turbulent och fylld av lögner och svek från diverse personer och instanser. Försök förklara för en 3-åring varför hon inte längre får träffa en av sina bästa vänner, jag kan inte en tänka på det utan att börja gråta... Livet måste gå vidare!

I skuggan av det som hände i början av maj hade vi i slutet av maj ett riktigt trevligt kalas för en av de kvinnor som betyder mest i mitt liv, min svärmor, som passerade det gyllene sträcket och fyllde 50 år. Vi hade en utomhusfest i paradiset, Frostberget i Vilhelmina Kommun, där det serverades olika typer av grillat och tilltugg. Satt nästan en hel dag tillsammans med min gode vän André framför grillen och såg till att det aldrig blev riktigt tomt på faten.

I mitten av juni tyckte frun att vi skulle invigas i vuxenlivet på riktigt så en eftermiddag gick vi på husvisning i grannkvarteret och vips så hade vi en bostadsrätt i ett radhus. Budgivningen gick åt rätt håll och den 30 juni fick vi tillträde till vårt nya kryp-in.

Men först skulle vi spendera strax över 350 mil i bil i vår jakt på den perfekta semestern i södra Sverige. Den gick via Falun, Bjursås, Örsundsbro, Tenhult, Göteborg, Öckerö och till sist Ärla innan vi vände hemåt igen.

Väl hemma var det bara ställa in väskorna innanför dörren och de närmaste dagarna spenderades i den ny lyan. Vi slipade, spacklade, slipade igen och målade för att slippa göra det när alla möbler var på plats. Vi fick i alla fall övervåningen med sovrummen klara innan det blev dags att flytta in. Sen kom svärföräldrarna ner från inlandet, vilka klippor de är, och hjälpte oss att flytta ut och städ ur den gamla lägenheten och  flytta in i den nya. När vi väl flyttat in så tog sedan svärföräldrarna med sig våra barn och åkte till paradiset så att vi fick tid till att sortera ur förrådet. Jag tror vi fyllde 11-12 kartonger och annat löst bråte som vi körde från förrådet till Myrorna, det blev i alla fall 1,5 full Volvo V50 från golv till tak. Blev en del tårar från frun som hade svårt att skiljas från en del saker som hon satte värde på men som jag tyckte var helt värdelösa, men så kan det vara, och hade inte jag varit hård och bestämd hade vi nog inte kört ett enda dugg till Myrorna. 

När allt detta var klart tog även vi oss till paradiset och spenderade våra sista dagar av semestern innan frun skulle börja jobba igen. Själv har jag spenderat hösten med att ha varit föräldrarledig på 80% och tagit hand om barnen, om en månad är snart denna underbara tillvaro till enda och det är dags att slänga på sig uniformen igen.

Första halvan av hösten har väl mer eller mindre vigts åt att försöka iordningställa vår bostad. Det har spacklats, slipats, målats och tapetserats till långt in på kvällarna men nu är det så gott som klart även om det alltid finns något att pula med. Men vi är riktigt nöjda med det arbete som gjorts och återigen har jag ett stort tack att rikta till mina svärföräldrar som varit till oerhörd hjälp i detta arbete.

En kväll under hösten fick jag reda på att man betett sig som ett svin emot mig bakom min rygg vilket gjorde mig oerhört sårad och ledsen. Jobbar på att försöka glömma det och gå vidare men det tar lite tid eftersom man påminns om det till och från i vardagen. 

Under hösten fick vi på en vecka två underbara besök från nära och kära som betyder oerhört mycket, dessvärre åkte jag på någon typ av influensa under de sista dagarna av det sista besöket och detta höll i sig i över två veckor och ibland så känns det fortfarande som om att jag inte är helt återställd heller men jag blir hela tiden bättre. Under sensommaren eller början av hösten så väcktes frågan från mina syskon om vi inte ska ha en favorit i repris och göra om fjällsemestern i Lofsdalen och så blir det, Underbart att få börja nästa år med en resa tillsammans med familjen igen! Men först ska vi ta emot svågern som varit i USA hela hösten och pluggat och Svägerskan som skaffat sig jobb på andra sidan jordklotet, läs Falun, och fira jul tillsammans med svärföräldrarna i norrlands inland. Förväntar mig inte så mycket av julen, har slutat göra det tror jag, utan vill bara njuta av sällskapet det betyder mest för mig.
Mellan alla dessa händelser som jag skrivit om här ovan har det hänt fler saker men som inte är av lika stor betydelse och som inte sätter någon större prägel på 2010, vissa saker bra och vissa mindre bra, saker som inte känns vara av någon betydelse för mig att skriva om men som ändå är en del av året. Om det inte skedde småsaker under året skulle jag leva ett ganska händelsefattigt liv men det tycker jag inte att jag gör.

Detta var lite av hur mitt år som ligger bakom har varit och fört mig och när nyårsdagen börjar så börja ett ny år. Om framtiden vet jag intet men jag sätter mitt hopp till att det blir ett ljust år, 2011, fyllt med positiva överraskningar, att jag finner min plats där gatorna saknar namn. Oavsett vem man är, vart man kommer ifrån eller vart man ska så har man inga garantier för något men visst känns det skönt att få tro på en ljusare framtid, att det blir bättre ju längre tiden går, ju äldre man blir. Hoppas få mycket tid för min familj att vi, om möjligt, ska få komma än närmare varandra. Mitt nyårslöfte till denna värld, så som vi känner den, är att jag ska gå villkorslöst in i varje ny dag utan att känna krav på mig att prestera en massa saker som saknar värde. Mitt 2011 ska bli så "Opretto" som det bara kan bli...

Men först så ska vi ta ner 2010 på säker mark och göra det bästa av de dagar som är kvar.

God Jul 

Och 

Gott Nytt år!

Ps. I slutet av sommaren 2010 gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle göra och varför jag gjorde det vet jag inte, jag startade en blogg, det är just den du sitter och läser nu. Ibland känns det bara som om att jag skriver en massa trams och som om att det bara är totalt onödigt men jag har kommit fram till att det är mitt ventilationshål där jag får skriva av mig om saker som snurrar runt i min skalle. Jag skriver egentligen inte för att andra ska läsa och bli tillfredsställda utan jag skriver för att få lätta på mitt inre tryck och tydligen är det en del som har uppskattat det. Jag försöker vara så ärlig som möjligt i allt jag skriver för det är mest rättvist så och det är inget som hoppar upp och biter mig vid ett senare tillfälle, jag kan stå för allt som jag skriver hela tiden, även om jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev för att se hur jag tänkte... Jag får väl se hur länge jag skriver men så länge känner att det ger mig något så fortsätter jag... Ds.

Tror du så vet jag...

Det är snart två dygn sedan det nästan otänkbara händer i trygga Sverige, en självmordsbombare och ett terrordåd i den kungliga huvudstaden, under pågående julshopping. Som tur är kommer ingen oskyldig till skada utan det är bara gärningsmannen som dör. Det dröjer nästan 20 timmar innan Sveriges statsminister, regeringens representant, gör ett första uttalande till nationen. Under dessa 20 timmar har media, tidningar, tv, radio och webaktörer, hunnit att spekulera en hel del och målat upp olika scenarior och ni har säkert läst eller hört dem.

Så här nästan två dygn senare har jag flertalet gånger hört de olika nyhetsprogrammen programledare och så kallade experter kritiserat eller ifrågasatt varför det tog sådan tid innan regeringen uttalade sig om det inträffade. På TV4 under morgonen intervjuades Beatrice Ask, justitieministern, och man undrade frågade varför man inte hade gått ut tidigare och sagt något som kunde lugna det svenska folket, men vad skulle man säga? Jag har full förståelse för att man väntar in ett stark underlag innan man går ut och talar till nationen. Det där med spekulationer kan media hålla på med men en regering har inte råd, kan eller får inte göra det utan de måste ha torrt på fötterna. Kan det måhända vara så att mediavärlden inte har lärt av historian, gå tillbaka till 1994 och tänk på vad som sas i samband med att Estonia förliste: "Estonia ska bärgas, kosta vad det kosta vill!". Drygt en vecka efter att man sagt detta så tar man tillbaka detta uttalande och hon ligger nu, 16 år senare, kvar på Östersjöns botten och detta uttalande har kritiserats starkt från många håll. Man brukar säga att terrorns syfte är att sätta skräck folket, vad ska ske här näst, men jag står fast vid att medias spekulationer och teorier sätter mer skräck i det svenska folket än vad regeringens något sena uttalande gör. Men eftersom gamla nyheter säljer dåligt så gör nyhetsmedia nästan vad som helst för att vara först med det senaste och skiter ur sig både den ena och den andra mindre sanna nyheten som kommer från källor som är lika trovärdig som konferenciern på mytomanernas årsmöte. Nä mata oss med nyheter och inte med spekulationer för ovissheten spär på rädslan! När det händer saker med stort nyhetsvärde så går alla dessa reportrar över lik för att få det "bästa" scoopet, har sett detta på mycket nära håll, och det är när de börjar sin jakt och spekulationer som jag stör mig som mest på mediadrevet.

Nu hoppas jag att detta var en dåres verk och att det inte ingår i någon större plan och att alla svenskar inser att detta inte är islams fel, inte arabernas fel utan att det just är en dåres verk. Vi måste alla stå enade mot denna dårskap och inte hänga ut olika folkgrupper eller religioner som syndabockar, dessvärre har ju redan ett par företrädare för den svenska riksdagens nyaste parti, SD, visat hur mogna de är att vara med att styra vårt land. När man går ut och säger/skriver "Vad var det vi sa" eller "Äntligen" efter något sådant vad vill man uppnå egentligen? Tankarna går ju genast till att de vill påvisa att det var en invandrares verk eftersom gärningsmannen hade utländsk härkomst och att alla invandrare går med samma planer. Men lika krasst kan man väl då säga att det var en av herr Åkerlunds kamrater från södra Sverige som gjorde det, för Tranås liksom Sölvesborg ligger ju också i den den södra fjärdedelen av Sverige...

För att inte sprida än mer skräck bland dina medmänniskor, sprid inga rykten, spekulera inte vilt och rikta inte dina eventuella aggressioner eller misstankar mot hela folkgrupper utan mot enskilda individer. Däremot är det av vikt att vara observant på sådant som inte är av normalt beteende när du rör dig ute på gator och torg. 

Tänk på alla som enskilda människor och inte som en grupp!

Di barna di barna...

Så sitter man här och äter en banan och dricker ett glas julmust till frukost och försöker se det mysiga i att vara föräldrarledig. Visst är det bra att vi i detta avlånga land har möjligheten att få vara med våra barn under den tid de växer upp men är det verkligen så mysigt som alla målar upp det? Låt se, dottern på dagis, grabben har precis somnat och frun är på jobbet och jag går ett varv i vår bostad och inser att det behövs nog ett helt team av städare för att ta reda på alla leksaker och kläder som ligger runt omkring på golvet för att sen dammsuga och torka golvet, finns dock inget team med städare utan bara jag. När jag sitter här kommer jag att tänka på att jag ska sanera disktrasan ordentligt efter frukosten eftersom den har sugit upp några skedar yoghurt och en hel mugg med varm O´boy. Ja för visst lyssnar barnen på den desperate fadern när han ber dem att sitta ner vid frukostbordet och sluta att veva med armarna, för inte simmar man vid frukostbordet, ICKE! När man för 5:e gången ber barnen sitta ner och det ändå inte gör någon nytta så resignerar man och väntar bara in verkligheten, pang, det ligger en mugg O´boy på matbordet, kökssoffan, golvet och i knät på dottern. Ångan står rakt ut från faderns öron och han biter sig i tungan för att inte skrika rakt ut. När man sedan ligger under köksbordet och torkar upp sörjan hör man hur ungarna skrattar glatt och när man då kör upp huvudet över bordskanten så ser jag att grabben har lutat sig över bordet och  lyckats få tag i yoghurtskålen för att sedan sitta och lägga upp prydliga klickar på köksbordet...SUCK!
När sedan frukosten är upptorkad så inser man att för en stund sedan skulle man vara igång med påklädningen av ytterkläderna, min masterplan för morgonen skevar lite, så nu kommer stressen. Nu är det ju vinter så när det är -18´c räcker det således inte med en jacka och sen iväg utan det ska ju va kläder, underställ, ytterkläder och div accessoarer och de flesta vet ju att mycket kläder innebär en del tjorv. Sen har ju vi två barn så när den första är klar ska den andra kläs och när man gör det så börjar den första att klä av sig för att hon blir varm. När båda barnen har full mundering på sig så ska ju jag klä på mig och då blir ju båda barnen varma och börjar klä av sig innan jag hinner bli klar. Sen kommer man äntligen iväg till dagis...
När det sen är dags för lunch eller middag så kan man aldrig göra något tillräckligt snabbt, man ligger alltid efter vilket brukar innebära hetsiga/griniga barn som rycker och sliter i en. När man ber dem vänligt men snällt för 8:e gången att göra något annat medans man gör klart maten så innebär det vanligen att man ska slå på tv:n med en glasskopa i metall eller ge vitrinskåpet en omgång vilket i sin tur gör att pappan måste avbryta matlagningen för en uppläxning av barnen igen, så gör man inte, och då blir barnen återigen sura för att maten inte hunnit bli klar under tiden. Så här fortsätter en arbetsdag för en föräldrarledig, i alla fall mina, dag in och dag ut med viss modifikation på gott och ont.
Så till alla er som har den där bilden av att ligga i soffan och mysa med ett barn vid sin barm och att allting bara rullar på, tänk om!!! Känner du inte igen dig i detta, inte ens lite, så kan jag bara gratulera dig till dina små utomjordingar, för då har du inte fått barn...

Att leva är att dö en smula!

Lyssnade som vanligt på Uggla i P4 idag men idag hade de ett udda tema, döden. De vände och vred på temat döden och det var väldigt intressant, intressant på ett vemodigt sätt, döden är ju ändå slutet!
Har ni tänkt på att det är väldigt sällan man pratar om döden, det är ju ändå en väldigt stor del av livet, som om det inte inträffar om man undviker att prata om det. Livet är ju ändå så finurligt att ingen, absolut ingen, kommer levande ur det. Vi kommer alla att få uppleva döden på vårt eget sätt, en del alldeles för tidigt, en del alldeles för sent, en del genom en otrolig smärta, en del genom en tung men stilla suck och dessvärre en del på det sätt de själva väljer att göra det på, ingen död är den andra lik. Min svärfar brukar säga att det finns bara ett måste här i livet och det är att dö, för det är ju faktiskt det enda vi vet är sant, alla ska vi dö.
På frågan om jag är rädd för döden? Jag funderade en stund, döden skrämmer mig inte men jag måste medge att jag är livrädd. Hur jag menar? Dör jag så dör jag sen är det inget mer med det, jag är inte rädd att möta döden. Vad som däremot gör mig livrädd är att döden sakta ska komma och ta de som finns runt omkring mig, att mina nära och kära möter döden före mig, jag vet ju att det kommer att ske men inte i vilken takt eller ordning. Jag hade en period i mitt liv där jag faktiskt såg, eller trodde, att döden skulle vara en befrielse men då vid den tiden i mitt liv så var jag för ynklig för att kunna göra något. Nu känner jag mig alldeles för stark, jag har min familj och de är luften som fyller mina lungor, det finns inte längre i mina tankar att möta döden förrän döden verkligen vill det. Jag vill leva mitt liv fullt ut och sluta detta liv när jag först nått ålderns höst, se döden i vitögat när jag nått livets klimax.
När döden kommer kommer även sorgen men jag tror att det blir lite lättare om man ändå är beredd på det och har talat igenom den. Inte för att jag tror att det blir mindre sorgligt men jag har en känsla av att det blir lättare att bearbeta om man kan strunta i själva döden och fokusera på att ta hand om de som är lämnade kvar.
Hur tänker du kring döden? Jag har förståelse för att det kan vara jobbigt att ventilera sina tankar rörande döden men saker som inte ventileras bildar ett otroligt tryck som till slut kommer att trycka sönder dig innifrån, t.ex. när döden väl kommer dig nära. Vi människor talar oftast inte om saker som gör oss oroliga inför den stora gruppen, till så vida du inte går på någon typ av gruppterapi, så hitta en nära vän och prata ut om det.

Döden är inte så farlig om man känner honom!

...men söndagen kommer!

Lycka till...

Såg häromdagen programmet Skavlan på SVT-Play, har fastnat lite för denna talk-show då jag tycker att den är ganska opretto och det passar mig som handen i handsken. Skavlan hade besök utav ett par av, enligt min åsikt, Sveriges roligaste personlighter i form av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert som satt och småpratade och drev lite om den inredningstrend som huserar runt om i världen, att vi numera lägger mer pengar på inredning än vad vi gör på mat. Sen fortsatte de att prata skämtsam om den perfekthet som råder på i stort sett alla repotagefotografierna i inredningstidningarna och hur vi strävar efter att nå den fiktiva lycka som avbildas däri. Varför det hela tiden avbildas sådana där nästan ouppnåbara situationer som att hela familjen bakar och dekorerar cupcakes och inte nån som står och skickar ett sms gråtandes i köket, sånt som verkligen avspeglar människors vardag. Men det är ju det vi alla vill uppnå, lyckan. Skavlan säger där något i still med att "är det inte bra att vi uppnår den där lyckokänslan genom att inreda lite?" Där säger Henrik någonting som får mig att stanna upp, det är inte direkt någon "aha"-upplevelse utan snarare någonting som är ganska självklart men som alltid verkar gå oss förbi: "Men problemet är att den här lyckan är ju så kortvarig..." och sen går han vidare till hur vi uppnår den där lyckan, "Jo, genom att kakla om!". Sen inser man att det hjälpte inte, jag blev inte lyckligare, så vad gör man då? "Jo man slår ut en vägg och så fortsätter det...". Känner du igen dig i detta, kanske inte just i inredandet men i själva situationen? Vi tror att vi kan bli lyckliga igenom att göra/köpa saker och sen när det inte fungerade så fortsätter vi med något annat, allt för att hitta lyckan. Kan man mäta lycka? Jag tror det och det gör man genom att jämföra med olyckan, lycka är förstås individuell och kan bara jämföras inom den enskilda individens ramar och inte mot andra individers referenser. det jag menar är att hur hade man det på botten och hur har man det på toppen? Allt detta däremellan är summan av lycka. Livet är en ständig jakt på lycka, för det är ju sant som Henrik säger att  lyckan är kortvarig, och vi går mellan toppar och dalar hela tiden. Jag tror att det är av destruktiv karaktär att nöja sig med att finna lyckan en gång, man måste sätta upp fler mål i livet än ett enda. Annars finns det risk att det blir som ballongfararen som flög över Mt Everest, han hade förberett sig i flera år inför detta och när han väl hade utfört så börjar han gråta och säger: Var det inte mer än så här?
Det är alltså av yttersta vikt att känna till att när man är på toppen så kommer det snart en dal och när man är i dalen så kommer det snart en ny topp.

Lycka behöver inte vara de stora sakerna som en miljonvinst utan kan även vara ett oväntat besök av en vän.
Fundera över vad som gör dig lycklig, kommer du på något? Fundera nu över vad som verkligen gör dig lycklig, det är det som verkligen räknas!!! Kom ihåg att lycka kan inte köpas för pengar och att lyckan kan ta slut när du som minst anar det, tro mig jag vet. Låt gärna människorna runt omkring dig få veta när du är lycklig så att de kan vara med att dela glädjen, låt dem också få veta när du är olycklig så att de kan hjälpa dig igenom tider av olycka. Kom ihåg att alla människor har det så här och att du går aldrig ensam!

Och en slank han di och en slank han...ja vart då?

Ibland bara måste man älska det land och den värld vi lever i. Man har infört att det är lag på att man måste ha vinterdäck på bilen under perioden 1 dec - 31 mars, frivilligt att ha dem på under perioden 1 okt - 15 april.  Lagen i sig är det ju absolut inget fel på, säkerheten framför allt, men sen börjar det att spåra ur.
Man ha konstaterat att dubbdäck river upp giftigt damm och för att beivra dessa miljögifter så inför man förbud mot fordonstrafik för fordon med dubbdäck på vissa gator i vissa städer. Nu går det att läsa att några hjältar från Centerpartiet vill att man ska få betala en avgift att man kör bil med dubbdäck, snacka om att sälja ut sig för några Judasslantar. Till att börja med känns det ju löjligt att man bara förbjuder det på några gator och inte inför ett totalförbud för dubbdäck i sådant fall, om man nu ska se ur ett miljöperspektiv. Det blir ju i stort sett samma sak om det ska betalas för det, tänker man sig att de pengar som kommer in ska läggas på att åtgärda de skador som det giftiga dammet orsakar eller ska det gå till att öka arvodena till kommunpolitikerna på orten? Ni kan ju gissa hur det kommer bli...
 Det jag vill säga är att inför ett totalförbud för dubbade vinterdäck eller inte alls, att bara hålla på och dalta med frågan gör bara oss med dubbdäck irriterade.

Nä ska man döda draken så gör man det inte genom att sticka den i svansen, 

man hugger huvudet av den!!!

Vem står när de andra faller...

Här om dagen var jag och gick en utbildning på D-HLR, Hjärt & Lungräddning med defibrillator, ja ni vet sån där pryl man kan försöka "skjuta" igång hjärtat med vid ett hjärtstillestånd. Vi övade på där med vår maskin och docka och pratade igenom olika bra saker att tänka på, ventilerade våra erfarenheter, och det är två saker som jag stannar upp vid hela tiden. När det uppstår en akut situation, stor som liten, så blir den största delen av folket antingen skygga och bara går förbi för det kan ju vara besvärligt att behöva göra något, eller så blir de tvärtom. De vill fram och se, inget annat, bara få komma så nära som möjligt för att se men inte göra, absolut inte göra något. Sen finns det ju den där lilla skaran som faktiskt agerar och gör något och som tack vare den stora massans agerande blir lämnade ensamma eller hindrade att utföra ett bra arbete i den uppkomna situationen, ära de som äras bör.
Men om vi börjar tänka efter, är det inte alltid så här? Nu ska vi se, om du ser:

• Någon falla ihop på stan går du fram tittar, går därifrån eller agerar?
• En trasig bil längs vägen åker du förbi och glor eller agerar?
• Någon som far illa i samhället så går du därifrån, tittar på eller agerar?
• En som misshandlas och rånas springer därifrån, stannar upp och tittar eller agerar?
• Osv osv...

Listan över eventuellt uppkomna scenarion kan göras lång och hur skulle du göra? Många brukar säga att "ojojoj, klart jag skulle agera" men när det verkligen händer något så är de som bortblåsta (man ska på kundmöte, parkeringen håller på att gå ut eller lunchrasten är snart slut) stora ord och liten handling. Det tragiska med detta är att det är oftast samma personer som skriker och svär högst när det är de som står där utan hjälp när de behöver det, scenariot med bensinstoppet och ingen som stannar kanske känns igen?

Alla handlingar och val vi gör får konsekvenser!

För tänk efter, att stanna upp och agera kan faktiskt betyda ganska mycket. Du kan hjälpa någon att komma till en bensinstation när bensinen tog slut, ge en uteliggare mat för dagen eller faktisk rädda liv! 

Du kanske blir sen till din destination, smutsig och svettig eller en 50-lapp fattigare men det är det helt klart värt! Mitt tips är att du alltid ser dig själv i varje situation och agerar därefter, bjud med dig lite av egoismen!

Ge mig modet att stanna när alla andra går förbi...