In määää, Ut määää...

Så är det då dags att lämna det gamla bakom sig gå in i något nytt, det är således dags att lämna historiens vindlande stig och kasta sig ut i ospårad terräng, 2011 here we go - 2012 here we come!
På det värdsliga planet måste man väl säga att det varit otroligt turbulent med störtade diktaturer, naturkatastrofer och terrordåd precis runt knuten...
Som männisch är jag väl fortfarande samma gamla stuv, eller är det någon som anser något annat? Det är ett liv fullt med hopp, funderingar, motgångar och medgångar, framsteg och snedsteg...ja som de flesta människor förmodligen har det...men helt värt att leva, fullt ut!
Arbetsmässigt så har det väl varit lite halvturbulent. Gick från att vara lite utav navet i hjulet till att sitta som en apa i bur till och att sen komma tillbaka igen. Hade ju förhoppning om att få lite ytterligare kompetens, utökande av arbetsupgifter, men väl efter genomfört uttagning så tyckte arbetsgivaren annat...då var det ett steg fram, tre steg bak och en uns (typ flera ton) bitterhet växte fram inom mig... Men med facit i hand så är det ett helt okej arbetsår, har kommit flera steg närmre mina kollegor tack vare helgtjänstgöring, och jag ser fram emot nästa år med spänning.
Fritiden har spenderats en hel del med våra underbara grannar på Drittelns BRF, gård 4, både inomhus och utomhus. Vi är helt klart omgiven av de bästa grannar man kan tänka sig, underbara människor!!!
Har även tillbringat en hel del av fritiden i mitt livs paradis där både kropp och själv får arbeta bort de slaggprodukter som kommer fram efter vardagens stress, det går inte en dag utan att mitt inre längtar dit en smula. Fick äntligen leva ut drömmen om att gå loss och avverka skog i paradiset, jobba så att man nästan spyr...så skööööönt!!!
Gjorde även en resa söderöver på höstlovet, efter över ett års bortavarande därifrån, kvalfylldresa på flera sätt men ändå skönt att den blev av...det är något visst med att flytta 70 mil från nära och kära men det finns inte en bit av min kropp som längtar tillbaka dit, jag är hemma nu!!!

Nu lämnar vi som sagt det gamla bakom oss och går mot nya oskrivna blad med en förhoppning om otroliga äventyr med nära och kära på nya och gamla platser runt om i landet. Ha ett otroligt gott nytt år, Never give up!

I´ll walk slow but stay right beside me
Devil's tryna find me
Hide me, hold up I take that back
Protect me and give me the strength to fight back!

Det här var julen som alla andra, ända tills...

När jag gick hem från jobbet igår, jag har jobbat de fyra sista dagarna, gav jag min kollega Tomas en lätt spark i baken och sa "Kom ihåg att ikväll så somnar du som en hjälte!!!". Att jobba över julhelgen är aldrig kul, det är ju den tid på året som man ska sitta hemma och äta skinkmackor, glögga och umgås med familjen, så det har varit lite tandagnissel och gnäll här hemma månaden innan jul men med facit i  hand så är allt gnäll bara befängt, det fanns en anledning till att jag skulle jobba just denna julhelg. Julafton flöt på i ett och det var egentligen inget annat än en helt vanlig dag på jobbet fast med lite mindre folk i rörelse.
Min körlista, det schema som jag ska följa någorlunda under mitt arbetspass, var relativt tomt denna Juldag så till lunch hade jag betat av det som låg på mitt bord och föreställde mig en lugn eftermiddag. Nu blev det lite mer att göra för min del då vi hade en del fastighetsärenden som kom in och som var i behov av åtgärd så det var bara att köra på och hjälpa kollegorna.
När jag kom tillbaka efter ett ärende så frågade jag om det låg något mer för åtgärd varpå kollegan Tomas Sa att det ligger ett ärende om en trasig dörrstängare på den här adressen, ta det ärendet sen kan du få sluta för dagen. Jag samlade på mig lite verktyg och tog med mig nycklarna och på vägen ut så ropar Tomas att han kan följa med, vi åker två, vi hoppar in i hans bil och drar iväg. Själva jobbet tog ca 5 minuter, vi kunde inte laga dörrstängaren så vi monterade ner den så att dörren i alla fall gick att stänga. På väg tillbaka mot kontoret så säger Tomas att "...den här vägen var länge sen jag tog!" och så tog vi vägen över Nedre Haga/Gamla Haga. Jag skämtade om att vi var på sightseeing och Tomas agerade lite utav en guide. Vi passerar över E12:an och ner mot älven, förbi stadskyrkan och ut på "Kyrkbron" och det är nu allting börjar!!! Helt plötsligt går ALLT som i slowmotion, Tomas och jag vrider våra huvuden åt vänster exakt samtidigt och tittar på tjejen som står i ett linne vid broräcket på gångbanan...HON SKA HOPPA!!! Säger vi samtidigt i mun på varandra...allting som bara stannar...ehhh, ska jag ringa??? 112??? Jag ringer 112 samtidigt som Tomas ger maximal gas på bilen, ner till Expo-rondellen, 180´ och tillbaka ut på bron. Jag kommer fram till SOS som meddelar att de "drar" alla styrkor de kan på det här... Väl framme på den position där tjejen står ser vi att en man stannat precis innan oss och börjar närma sig tjejen försiktigt, bakom oss stannar en kvinna som kliver ur bilen och in på gångbanan. Vi är nu 4 stycken som står 3-5 meter bakom tjejen, som under tiden vi vände bilen hann klättra över broräcket och står på utsidan, redo för att bara släppa taget och falla i den 0-gradiga Umeåälvens svarta vatten. Kvinnan på SOS frågar om vi har fått någon kontakt med henne, mannen som står närmast pratar lugnande med henne men får ingen som helst respons...vi närmar oss sakta sakta sakta för att inte skrämma henne...och när vi är ett par meter bakom henne så släpper hon den vänstra handen från broräcket och lutar sig ut över vattnet...hon hoppar hon hoppar hon hoppar...jag kastar telefonen på backen, ser hur hon släpper taget med sin högra hand om räcket och börjar falla utåt. vi kastar oss fram och på något sätt får vi tag i hennes högra arm som hon på något sätt lyfter upp i fallet...vi är nu tre stycken som håller henne i en arm, dinglandes på utsidan om broräcket...när vi känner att "vi har ett säkert grepp" om hennes arm så hänger jag mig ut över broräcket, byter grepp och suger tag i byxlinningen på henne...nu känns det bättre...kollegan vågar nu också släppa ursprungsgreppet för att luta sig ut över broräcket och ta tag i byxbenen...nu börjar vi att jobba för att få upp henne och sakta men säkert så kommer mer och mer av hennes kropp tillbaka över räcket på rätt sida och det är först när hon är tillbaka på gångbanan som hon börjar kämpa för att komma loss, hur det hade gått om hon börjat kämpa på utsidan om räcket när vi bara höll henne hängandes i en arm törs jag inte tänka på, vi håller ner henne emot backen så ömt som går men ändå med så mycket kraft att hon inte kommer loss. Hon skriker att hon vill loss, det är mycket blod eftersom  hon har skadat sig själv på flera ställen på kroppen, hon hyperventilerar kraftigt, hon klöser mig över händerna och försöker bita mig i sin kamp för att få ännu en möjlighet att avsluta sitt liv. Kvinna som håller hennes huvud pratar lugnande med henne och sakta sakta så känner man att hon börjar slappna av i kroppen, hon blir som medvetslös på något vis. Mitt i denna kamp med henne har jag på något sätt tagit av mig min tjocktröja och lagt om henne, vi har även fått in en jacka under hennes kropp så att hon inte ligger direkt på marken och blir nedkyld. Håller henne i ett stadigt grepp tillsammans med en polisman som har dykt upp, försöker att få henne i något slags framstupa sidoläge, hålla hennes luftvägar fria eftersom hon befinner sig i någon typ av medvetslöshet...NU är hela räddningsstyrkan på plats och vi får tag i en filt som vi kan linda in henne i...hon får syrgas...vi lyfter upp henne på båren...och hon försvinner in i ambulansen... Det är först nu som jag ser vilket otroligt pådrag det är på bron, det är poliser, ambulanser, brandmän, dykare och så lilla jag och kollegan... Jag är blodig långt upp på armarna och har klösmärken över händerna...händerna skakar otroligt, kroppen skakar, jag är millimetrar från att börja gråta...lättnad, adrenalin...chock!!! Vi går emot bilen och passerar platsen där vi hade legat, blod...vad var det egentligen som hade hänt??? Vad hade vi precis varit med om??? Tog det 30 sekunder eller 5 minuter, det har jag ingen aning om, och det är egentligen inget jag bryr mig om heller, hon kom tillbaka på rätt sida om broräcket...och det betydde allt!!! I bilen är stämningen på topp, det är fullt påslag av adrenalin i kroppen, händerna fortsätter att skaka, vi svamlar vitt och brett om vår bedrift, denna overklighet som hände mitt framför våra ögon Juldagen 2011...
Vi har otroligt svårt att varva ner på kontoret, vi går fram och tillbaka i korridoren och pratar med varandra även om det inte är någon i närheten känns det som. Adrenalinet börjar gå ur kroppen och ett slags illamående börjar komma...det händer inget mer denna arbetsdag, skriver några rapporter men det känns helt värdelöst, vi ha ju räddat livet på en ung kvinna...
Jag sätter mig i bilen och åker hem, känner en viss lättnad och börjar tänka över mitt livs sista två timmar...tänk om? Varför si och varför så? om vi inte...? Men vem bryr sig egentligen??? Precis när jag kommer fram till ytterdörren hem infinner sig en otrolig lättnad och jag börja gråta som ett barn, tårarna bara rinner, men det gör inget. Jag går upp i badrummet och tar av mig min blodiga tröja och mina blodiga byxor tar en lång dusch...kräks ett par gånger men det gör inget, jag är bara lättad och glad över att ha mina nära här hemma...
Ingen människa är värd att sluta sitt liv i förtid, en kall decemberkväll, i den mörka älven...det finns alltid någon som bryr sig om...

Låt barnen komma till mig...var det någon som sa!

Lyssnade på radion för en liten stund sedan, det var en man som lite av nonchalerade de små barnens rätt att tro på Tomten och det gjorde faktiskt lite ont i mig när jag hörde hans resonemang. ”I dagens samhälle är väl barnen så pass smarta att de inte tror på tomten…” men de gör faktiskt det och vi vuxna ska inte ta ifrån dem rätten att få göra det. Är det så otroligt fel att barn har en tro på en karaktär som ”är påhittad” (fast alla myter och skrönor måste ju ha ett ursprung, eller?) som trots allt kommer med något positivt mitt i allt mörker?

Visst kan jag minnas hur man i sina barns dagar sprang och tittade på vattentornet vi bodde granne med för att få se en glimt av denna luv och skäggförsedda varelse, för det var ju där han bodde så han kunde se alla barn under året innan påföljande jul.

Trots att man redan som liten förstod att under det där skabbiga bomullsskägget med fastsydda plastglasögon som inhandlats på den ur tiden gångna affären Tempo eller måhända på EPA, den gråa rocken som alltid brukade hänga i klädkammaren förutom på julaftonen och lutandes mot morfars gamla käpp som 364 dagar om året hängde bredvid den gråa rocken i klädkammaren fanns en person som jag kände mycket väl och som trots den tafatta utstyrseln lyckades skrämma mången barn, så fanns där en tro på en godhjärtad man som vill barnens väl.

 I mitt inre bär jag fortfarande en tro på ”Tomten”, kanske inte en varelse som dyker upp en gång om året och som tjoar HoHoHo och eftersöker eventuella individer som fortfarande befinner sig i stadiet av en ringa ålder och som kan ha råkat ta undan sin tallrik efter sig vid ett par enstaka tillfällen under det gångna året, utan mer på en ljusglimt som gör att man orkar med ännu en dag till. Något som finns bortom den lilla ångest som all världens larm och tingest orsakar mig, något som är värt att sätta hoppet till och som gör att en viss sinnesfrid infinner sig inom mig (Du får kalla det vad du vill).

I ärlighetens namn så tror jag att alla människor behöver en sådan ljusglimt för att orka leva, dessvärre så glider allt för många runt och mår skit pga att någon har sagt dem att ”Tomten” inte finns, det finns inget framtidshopp men jag vill bara säga att det gör det faktiskt!

Låt barnen få ha sin tro tills de får vetskap om hur det egentligen ligger till och de kan sätta sitt hopp till något annat och vi vuxna måste hitta tillbaka till ”Tomten” igen för att livet ska bli lite lättare att leva!

Bara så ni vet så kommer tomten på lördag, till alla!!!

Ps. Vill bara skicka med en liten Tomteanekdot från den tid då jag övervunnit tron på Tomten och insett att innanför vattentornets dörrar fanns inget annat än rör och trappor. Vi var hemma hos vår äldsta syster och hennes familj tillsammans med övriga familjen och morsan kom tjatandes om att NU var det dags för Tomten att komma och gav mig och min storebror en blick som sa ”ordna detta”. Vi lämnade huset med den klassiska tomtekommentaren ”Ja men då far väl vi och köper en tidning då…”.

Väl utanför dörren var redan tjafset igång om vem som skulle ikläda sig Tomteutstyrseln. Man kan lugnt säga att det inte direkt var något slagsmål om prylarna snarare försökte vi få den andra att slänga på sig skiten, köra showen och få alla barn och morsan nöjda. Till slut så insåg vi att den envishet vi båda besitter inte skulle underlätta kröningen av Tomten ute på parkeringen varpå vi åkte hem till mor och far för att omgruppera och lösa uppgiften. Vi ringde några samtal och fick till slut napp hos en person som precis kommit innanför dörren från ett annat tomtegigg i byn. Han kunde vara uppe hos oss på tio minuter. Vi for tillbaka till syrrans hus för att delta i den nalkande showen men gjorde det underbara misstaget att vi skulle spela de väntande ett spratt. Kan en lynchmobb innehålla färre än fem personer så gjorde den här det! Vid ankomst till systerns hus så gjorde vi den klassiska tomteknacken på ytterdörren och hör hur det blir riktigt livat på insidan och när anspänningen innanför dörren är som störst, man kan känna puffar av förväntan sippra ut igenom nyckelhål och gliporna kring dörren, öppnar vi och går in…

Innanför står i första led syrrans två äldsta barn och min lillebror, i andra led står morsan med sin tejpade kamera i högsta hugg och bredvid henne står svågern med videokameran surrandes intill ansiktet och ytterligare någon decimeter bakom dem skymtade de övrigas ansikten fram från vardagsrummet. Tystnaden innan vrålen var obeskrivlig!!! Ingen Tomte??? Nä vi har ju varit och köpt tidningen sa vi och visa upp en blaska som vi tog med oss från mor och far. (låt mig flika in att jag faktiskt sitter och skrattar när jag skriver detta!!! Hehe…) Mamma står nu med kameran fram på magen och stirrar rakt ut, svågern likaså fast med en irriterad twist på ansiktet, det som skulle förevigas blev om intet just då!

Skriken blev bedövande!!! Först tre barn som med förvridna ansikten letar upp någon plats att skrika ut denna antiklimax, dagens höjdpunkt uteblev!!! Sen vrålet från morsan och farsan, syrran och svågern…hur vi kunde? Jo vi bara knackade på och gick in, inte alls så komplicerat som det låter. Det tog flera minuter innan det på nytt infann sig något slags julfrid…eller så kanske man inte kan kalla det, det var snara omkring våra halsar som gjorde att vi inte fick fram några ord…

Efter ytterligare några minuter så kom då ytterligare en tomteknackning på ytterdörren och barnen kom sakta trevande från sina nedgråtna positioner för att se vad som stod på och in kliver Runar…förlåt Tomten ska det ju vara!!!

Barnen fick sina julklappar och till slut så blev allting, relativt, bra!

Fast om jag känt mig mindre omtyckt någon gång så var detta ett sådant tillfälle. Ds.