Hej, du, ja just du...

Den här texten kommer att handla lite om dig, ja just dig, dig och ingen annan så läs noga nu.
Talesättet säger att "Mister man en så står där åter tusen..." men det är en förbannad lögn...
Jag har många vänner, på sociala medier, på jobbet, hos kunder, från förr, nutida, nära, kära, långt bort, mindre kära, framtida, grannar, skolkamrater osv osv. Det har säkert passerat hundratals om inte tusentals personer i min vänkrets under livets gång om med facit i hand så kan jag säga att nej det finns ingen annan som du, just du är speciell för mig, DU är unik. Jag har ingen annan vän som just du och det är jag otroligt glad för och stolt, men vem är du då? Du är den som gör mitt liv värt att leva, du är den som sporrar mig, du är den som får mig att skratta, du är den som får mig att gråta, du är den som gör mig illa, du är den som gör mig hel, du är den som får mig att sympatisera, du är den som får mig att kämpa, du är den som irriterar mig, du är den som retar mig, du är den som göder mig, dur är den som gör mig arg, du är den som får mig att känna mig snygg, du är den som tycker jag är ful, du är den som håller mig uppe om natten, du är den som skänker mig en tanke, du är den som ger mig en kram och du är den som är min vän, alla är ni olika. DU är helt klart den som gör mitt liv innehållsrikt Likt ett sjukt träd som behövs ansas och vårdas för att kunna växa vidare och ge ny frukt likadant vårdar jag min krets av vänner och tar då och då bort vänner som skadar mig. Men likväl så ympar jag in nya grenar, nya vänner, i mitt vänskapskrets och njuter av att se hur relationen ger frukt.
Det jag vill säga är att det finns inte åter tusen, det finns bara du, och jag behöver dig på olika sätt, vid olika tillfällen och på olika platser i mitt liv. För varje vän jag förlorar, det händer att man tappar kontakten ibland, så faller jag mitt liv isär en smula.

Bäste vän, tack för att du är just den du är och ingen annan, jag är otroligt glad att ha dig!!! 

Nya tider...

Och så kom då årets sista dag, trots farhågor om att det skulle ta slut på riktigt redan den 21/12, och vi är på väg in i ett nytt. 2012, ett år fyllt av det mesta som gör livet värt att leva...händelser, platser, vänner...
Eftersom jag är ganska duktig på att meddela mig om vad som händer i mitt liv på sociala medier, till glädje och sorg för många, så känns det här med krönika ganska överflödigt...vill bara skicka med er en önskan om ett gott nytt år, en god fortsättning!!!

När som helst kan vad som helst hända,

därför är jag trygg!

Ge aldrig upp!!

// Niclas

Vad är väl en bal på slottet...

I våras var det tydligen en debatt på vårt dagis om huruvida man ska få bjuda in till privata tillställningar på dagis, så som kalas och disco, om man inte bjuder in alla och egentligen brydde jag mig inte om det. Blir mitt barn inte bjudet så blir det inte och det är inget att göra stor sak av men så idag...
Kommer för att lämna dottern på dagis och ser igenom fönstret att en mamma med barn står innanför dörren...barnet håller på att lägga inbjudningskort i några av barnens fack i kapprummet...fine...men så kliver vi in och det är först nu som jag reflekterar över hur fel det blir när man bjuder in på dagis men det beror inte på barnen, tilläggas bör att vår dotter har inte tagit notis om detta.
Mamman ropar till barnet att det ska komma tillbaka med korten, förvånad ser barnet mamman rycka korten ur dennes händer för att trycka det mot bröstet och vända sig bort från oss och ställa sig med ansiktet in emot väggen. Barnet säger till mamman: Men mamma jag skulle ju... men mamman hyschar barnet och säger: inte nu, vääänta... Jag hade på känn vad som var på G...
Jag lämnar dottern och går ut i kapprummet igen, nä det låg inget kort i dotterns fack...det var några andra fack som saknade inbjudningskort också så hon var inte ensam...men på sättet som mamman gjorde det på, vet hut männisch!!!
Om nu min dotter hade tagit notis om smusslandet med inbjudningskortet vad hade hänt då?
Osmidiga föräldrar förstör mer än de tror och om de tror att barn inte ser saker eller får reda på saker ändå så är de dumma. Man brukar säga att av barn och dårar får man höra sanningen, vänd på det, barn och dårar behöver höra sanningen!!!

Jaja, i och med hennes beteende så insåg hon nog själv hur dumt det såg ut...måtte hennes armhålor hemsökas av lopporna från tusen kameler!!!

Så länge hjärtat slår...

Ja men så har vi nu kommit till den tid på året som kanske är den bästa, när allt grönskande och spirande får dö ut, och vintern nalkas. Jag älskar vintern mer än någon annan årstid, trots kylan, trots snön och trots detta otroliga mörker som infinner sig här i norr...när det är som mörkast så vet jag att långt där borta i horisonten finns ljuset och att det så småningom blir ljust och varmt igen...men vintern är ändå bäst...
Men denna sommar, vilken sommar, inte som någon annan...vi fick sju veckor tillsammans med "familjen" i olika konstellationer och på olika platser runt om i landet...
Vi började med midsommar i Paradiset, tillsammans med svärisarna och gammelfarfar/gammelfarmor, med otroligt bra väder så bra att man blev rejält röd i skinnet. Midsommardagen spenderade vi delvis i Lycksele djurpark och sonen var inte alls imponerad av deras arsenal av "the swedish wilderness", han sprang omkring med översiktskartan (format A3) och frågade hela tiden efter Lamorna!!! Han var så besviken över avsaknaden av lamor så att han till slut somnade.
Vi åkte hem en vecka för att sen återvända en repa till Lycksele och lite god kontemplation och uppladdning av de inre batterierna. Med dottern så behöver man i stort sett aldrig oroa sig, man vet var man har henne, men sonen däremot är inte rädd för så mycket och bryr sig inte så en kväll vid 18:45-tiden så gick han för att leka och vid 19:00 började vi leta efter honom utan att hitta honom. Vi var ca 10 personer som letade efter honom och efter totalt 40 minuters frånvaro så fann vi honom på det tryggaste av alla platser helt ovetandes om får ivriga jakt på honom. Dagen efter nås jag av budet att min pappa har åkt in akut till sjukhus med ont i hjärtat och strålningar ut i armen, befarad hjärtinfarkt.

Pappa!!!

Men eftersom mamma inte behagade vänta på nån ambulans utan körde in honom själv så kunde man inte se nån infarkt när han kom in på akuten, han blev kvar för observation och dagen efter konstaterade man att det var en infarkt och flyttade honom till HIA för fortsatt observation. På eftermiddagen så ringer man till mamma och säger att "Du bör nog komma in nu...", gubbens hjärta håller på att sluta slå!!! Men det var inte dags då, gubben ska vidare i livet och så var det bara, man lyckas sparka fart på pumpen igen. Han får ligga över en oviss helg och på måndagen spränger man och sätter nät på ett par ställen i hans hjärta...

Paniken hos mig är total!!! Jag befinner mig i Västerbottens inland, det är helg och inga flyg går härifrån...ska jag sätta mig i bilen och åka 70 mil? Vad gör jag? Pratar med min bror och vi kommer fram till att jag ändå ska avvakta...men jag vill vara där...så...jag får i alla fall ett nummer till hans rum och gör det jag kan, ringer och säger att jag älskar honom!!! Alltför ofta låter vi människor runt omkring oss få veta allt för sent att de är älskade och uppskattade, ändra på det!!! 

Efter den helgen åker vi hem igen och den veckan går jag som på nålar, vill åka ner och hälsa på dem, se honom. Men frun lyckas hålla oss hemma i fem dagar, tills lördagen, och sen får jag med mig familjen på vår lilla road trip söderöver. 

Bilen är nästan full när vi lämnar Umeå och anledningen till att den bara nästan är full uppdagas när vi kommit ner emot höga kusten; Kastrullerna och stekpannan som skulle med på campingsemestern ligger kvar hemma!!! Suck...det blev ett kortare nödstopp på Ikea i Sundsvall innan vi for vidare till Ärla.

Veckan hos mamma och pappa gick i arbetets tecken, vi tog hand om det rådande kaos som fanns på tomten. Är det nån som kände att de önskat haft ett besök men inte fick något, lugn, ingen annan fick det heller...

Efter åtta dagar "hemma" så styrde vi mot Öland, Köpingsvik och Klinta Camping tillsammans med lillebror och familjer där vi skulle spendera en vecka i vår nyinköpta tält. Frun har hela tiden varit skeptiskt till att tälta på semestern men efter två veckor i tält så har jag inte hört något gnäll alls.

Camp Bolmhagen

Öland bjöd på ett hejdundrande väder med en hel del sol och höga temperaturer, endast EN liten regnskur på ca 15 minuter vid 05-snåret en morgon och två förmiddagar med dis som försvann när det blev varmare i luften. Barnen fick uppleva den plats där jag varit på otaliga gånger som liten och jag tror att de uppskattade det. På andra ställen på ön fanns även en av mina storesystrar, min storebror och mamma och pappa.  Vi badade varje dag och inte ens två veckor efter att pappa höll på att stryka med fick jag än en gång stå ute i vattnet utanför campingen och titta in mot stranden och minnas forna dagar i detta söderns paradis.

En kväll så träffades vill alla på "stenstranden" norr om Löttorp för att grilla och fira att frun hade passerat gränsen in i medelålderns land och återigen bjöds vi på en härlig stund.

"Västkusten"

På söndagen skulle vi packa ihop allting för att skiljas från lillebror och fara rakt igenom landet till Göteborg, Sveriges baksida, och det var med en viss oro som vi for dit ska tilläggas. På lördagen gick det att läsa att Göteborg med omnejd drabbats av "tropiska regnskurar", varuhus utrymda pga rasrisk och översvämningar. Då är det inte kul att komma dragandes med ett tält. Väl framme på den nya campingen i Lilleby så besannades en del av våra farhågor då det i receptionen satt en varningsskylt om att campingunderlaget inte var att lita på och det var stor risk att man kör fast på gräset. Det klafsade en del om fötterna när man gick omkring vid tältet men vad gör man? En av de få saker man inte kan styra över på en semester är vädret, det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen. Här lät vi bilen stå i fyra dagar och tog buss och spårvagn dit vi skulle, vilket uppskattades av barnen. Vi besökte en del museum, gick på stan och allmänt bara var. 

Dottern är otroligt nöjd över sin nya handväska.

På helgen hade vi släktträff ute på Öckerö där fruns faster med man bor. Firade lite högtidsdagar och bland annat att fruns farföräldrar hade varit gifta i 60 år. Det är något stort över att svära varandra trohet livet ut och efter 60 år fortfarande hänga ihop, tror man binder sig för fort i dagens samhälle och ger upp alldeles för lätt i många fall av skilsmässor, beundransvärt med 60 år i alla fall. Den släkt som jag gift in mig i är på sätt och vis helt underbar, här finns allt från djuplodade teologer/filosofer (wanna be?) till riktiga galningar och nånstans däremellan passar jag in som något slags medelvärde. Vi fiskade krabbor, åkte båt, spela beachvolley, grilla, samtala men främst så åt vi mat! Fastern som höll i det hela hade ordnat det sååå bra så vi behövde aldrig vara hungriga, någon form av ätbart intogs varannan timma och i stora mängder.

Morfar och Noah fiskar krabba

Esther fiskar krabba

När vi var klara på Öckerö smällde vi ihop vårt lilla camp för i år och begav oss några dagar till syrran i Jönköpingstrakten, gjorde inte många knop då vädret fortsatte att urinera på södra delarna av landet. Sen bar det av hemåt med ett litet depåstopp i "Jakan" för att umgås en dag med fruns kusin med familj. Sen styrde vi än en gång bilen i färdriktningen norröver. När vi for hem så var bilen överfull, saker som tidigare legat i originalförpackningar var nu uttagna och tog betydligt mycket mer plats än när vi åkte hemifrån, vi hade handlat på oss saker som även de var skrymmande och tog mycket plats. Men fru och barn uppskattade, som jag förstod det, att sitta lite trångt.

Vår resa i södra Sverige var fyra veckor lång, vi körde 440 mil, och en enda gång såg jag till en Polis ute i trafiken, EN enda!!! (I rest my case) 

I slutet av vår semester ringde min arbetsledning och berättade att vi hade blivit nominerade, som en av tre kandidater, till "Årets säkerhetsnål" som arrangeras av tidningen Skydd & Säkerhet för det som hände på juldagen förra året, trevligt! Men något som känns trevligare är att någon, anonym, som utger sig för att vara den vi räddade har skrivit TACK i min gästbok på bloggen och är det så att det verkligen är hon så betyder det mest av allt i hela den här incidenten. Men som det verkar så ska vi i alla fall få åka till Kungliga huvudstaden och gå på mässa, delta vid det slutliga avgörandet om vem som erhåller "Årets säkerhetsnål", alltid något.

Som sagt nu är sommaren snart till ända och vilken sommar sen!!! Om jag skulle skriva allt som hänt och tänkts under hela sommaren så skulle jag få sitta i veckor...och det tänker jag inte...jag tänker se fram emot en trevlig höst och den nalkande vintern...

"När som helst kan vad som helst hända, därför är jag trygg!!!" 

// Muminmamma

To you all...

När vardag blir till fest fast tvärtom...

Jag var och hämtade frun från sitt jobb igår och när jag står där och hänger upp hennes cykel bakpå bilen så ser jag en flicka i 10-årsåldern. Hon står där med sin cykel och en egenhändigt gjord fågelholk och har lite problem med transporteringen av den då cykeln saknar pakethållare…

Så gör hon något som jag förmodligen aldrig hade gjort i hennes ålder, hon tar upp mobilen och ringer ett samtal. Jag förstår ganska fort att hon samtalar med någon som har en betydande roll för henne och som med största sannolikhet har något slags fordon som skulle kunna ombesörja transporten av den där fågelholken mellan fritids och hemmet och med ett barns envishet hör jag henne gång på gång försöka övertyga sitt samtals motpart, det är nästan roande för jag kan se mig själv ha en liknande konversation med min dotter om några år men så efter nån minut så tar samtalet en vändning som skar igenom hela kroppen på mig då flickan utbrister:

”Men Mamma, hur mycket har du druckit egentligen???”

Helt plötsligt fanns det ingen charm kvar i hennes uthålliga, barnsliga, tjatande om att få hjälp med den där fågelholken, ingen alls, det gjorde bara ont, riktigt ont!!! Den person som ska finnas där för ett barn, i vått och torrt, har strax efter 15:00 en torsdagseftermiddag försatt sig i ett sådant skick att hon inte kan ta bilen, köra någon kilometer för att hämta sitt barn och sen köra hem igen. Visst är det förståndigt att låta bilen stå när man har druckit med det är idioti och oansvarigt att försätta sig i den här situationen över huvud taget.

Samtalet avrundas ganska snart med ett lågmält ”ja ja…” och man såg på flickan, både ansikte och kroppshållning, att hon var oerhört besviken, ledsen utan att gråta…

Hon står kvar någon minut, tittar sig runt, suckar, innan hon tar upp fågelholken från backen, ställer den på sadeln, lutar cykel och holk mot kroppen och börjar gå hemåt, hem till den ”väntande” modern.

Kvar står jag med min klump i magen, även jag besviken på den förälder som fanns i andra änden av telefonen, man utsätter inte sina barn för detta, inte alls, man försätter sig inte ur ”stridbart skick” på detta sätt, man sviker inte barnen så här…

 Visst gör människan dumma saker under inverkan av alkohol men den dummaste gör hon nog i nyktert tillstånd… 

Hundraåringen som gick ut igenom ett fönster och vann!!!

På isen står en man och säger ”Vi var det bättre laget” och att han är otroligt stolt över vad hans grabbar ha gjort, samtidigt som han har virat ihop sin silvermedalj och stoppat den i kavajens innerficka.

Nu ska vi klargöra det här en gång för alla, eller som man så klyschigt brukar säga att medaljen har tvåsidor.

Du kan omöjligt säga att du är den/de bättre om du kommer tvåa, du tillhör vad som i folkmun brukar kallas den första i raden av förlorarna, möjligtvis kan du säga att du tillhör ETT av de bättre lagen…men som E-type så fint skanderar i en av sina låtar ”There can be only one”!!!

I år är The only one, laget/klubben i mitt hjärta, Brynäs IF som tog hem ”bucklan” efter en bra genomförd Eliseriesäsong och ett än bättre SM-slutspel. Man skrattade åt Brynäs och Gävle kommun som till match 4 i Sm-finalserien gick händelserna i förväg, tände en Grattis-till-guldet-skylt innan matchen, en match som sedan Brynäs förlorade uddamålet i förlängningen efter en hel del dramatik. Men med de senaste säsongernas facit i hand, Brynäs har varit ett mitten- och neråtlag i tabellen de senaste åren, så var det många som skrattade när Brynäs nya huvudtränare helt kallt sa ”Det gör Brynäs!!!” på frågan om vem som tar hem SM-guldet  inför den här säsongen. ”Varför då?” frågar en reporter varpå han återigen kommer med ett explosivt svar ”För att vi har bestämt oss!!!”. Här handlar det inte om att gå in och göra en så bra säsong som möjligt, och jag lovar att de inte var nöjda med sin 4:eplats i tabellen när elitserien var till ända efter 55 omgångar, utan de ska helt enkelt bli bäst, eller som det så fint skanderas ”Guldet ska hem!!!”. Är man övertygad på sin sak så spelar inte andras åsikter någon roll, ledsen Lars Anrell, det handlar bara om att aldrig ge upp!!!

Nu är ju inte Herr Forsberg den enda som sagt att de är det bättre laget utan Brynäs samtliga finalmotståndare har haft representanter som yppat denna fras i någon variant men vi vet ju nu att det är inte sant för det är Brynäs som står högst upp.

När jag under säsongen sagt att jag tror på Brynäs vision att ta hem guldet, både under Elitserien som Slutspelet, så har folk skrattat åt mig och sagt att ”Ja men på vilken plats kom de förra året…”!!! Då brukar jag säga ”Och hur många SM-titlar har ditt lag då?” varpå de mest intelligenta, kvickt, brukar haspla ur sig ”Ja men så kan du ju inte säga, det var ju då…”… Hmm, det var då? Så förra säsongen tillhör inte då-tid?

Eller snacket om att Brynäs inte vore något utan Silfverberg eller Svedberg, men ett lag består av mer folk än en anfallare och en målvakt. Visst betyder de mycket men inte allt, för vem serverar mackorna på anfallarens klubba? Eller vilka står upp när det börjar hetta till framför mål? Alla spelare räknas!!!

Silverlagets tränare blir intervjuad av media och berättar om hur stolt han är över sitt lags insats under den gångna säsongen men samtidigt som han har stoppat sin silvermedalj i kavajens innerficka, stolt? Eller som en av silverlagets spelare säger om förra årets silvermedalj ”Den har jag slängt”… Slängt? När Brynäs har harvat på i den nedre delen av tabellen de senaste åren, eller när man som en av få Brynässupportrar kliver in i motståndararenan, så har jag stolt burit min halsduk i Brynäs färger.

Eller som i fredags när jag var på Mc Donalds i Umeå, dagen efter SM-guldet, och tog av mig ytterkläderna. Då stirrar en kille ur personalen på mig, riktigt glor, och sen när jag satt mig för att äta så kommer han fram och säger ”Ta upp halsduken ur fickan!!!”. Man börjar ju fundera på vad som ska hända härnäst och hasplar ur sig ”VA?”, varpå han säger ”Inte ska du väl gömma den en dag som denna, det är en stor dag för oss Brynäsare.”. Om han nu varit så stolt som han sa skulle han naturligtvis låtit medaljen hänga runt halsen för att visa på framgången…men icke!!!

Att jag är stolt går inte att ta miste på, jag är euforiskt stolt, så här 3-4 dagar efter sista matchen kan jag komma på mig själv med att nynna på olika ramsor (Favoriten är Oh Ah Silfverberg säg Oh Ah Silfverberg), både i mitt huvud och rakt ut, ljudligt, och när jag klämmer i att ”Jag hoppar och jag dansar för mitt lag..” så stämmer även dottern på 5 år in i sången och vill dansa. Och vilken dotter man har sen, i fredags dagen efter SM-guldet, bar hon stolt sin ”Tigerklubben”-knapp på mössan och ville knappt ta av den inför vägning och mätning på sin 5-årskontroll hos BVC. Får jag möjligheten, och här i Umeå/Västerbotten finns många, så sticker jag gärna Skellefteåanhängarna ett finger i sidan för de hade redan innan första finalmatchen tänt sina SM-guldsskyltar och var väldigt segervissa.

Brynäs IF visar år 2012, sitt hundrade år som förening, att de är Sveriges bästa hockeyförening eller vad sägs om SM-guld för herrarna och SM-silver för damerna och de har alltid haft, de har och kommer alltid ha mina sympatier oavsett var i tabellen de befinner sig och jag kommer alltid att vara en stolt bärare av dess färger!

GULDET ÄR HEMMA!!!

Kom och kööööp!!!

NU är jag så less på alla dessa telefonförsäljare så jag tror jag kräks!!! Visst det finns de säljare som är trevliga men över lag är de bara resultatinriktade, stressade och således ganska otrevliga.
Under den senaste veckan har jag blivit uppringd av två olika företag: Tvättex och Svensk Fondservice AB.

Samtalet med Tvättex var iofs ganska roligt eftersom kvinnan som ringde och som på rullande dalmål förklarade att de ville sälja och leverera deras oooootroligt bra tvättmedel direkt vid våran dörr inte sluta prata utan bara babbla, babbla OCH babblade...på dalmål, det sa jag va? Hur avslutar man ett sådant samtal där man inte får en syl i vädret på normalt vis? Jo jag ropar högt i luren: Herrrrrrreguuud, de krockar, de krockar!!! Bilarna framför mig krockade just... så var den saken biff... Kan ju tänka mig snacket vid kaffemaskinen sen: Määän duuu, hörde duuu Nättan dååå, hon prata määää nån som krockade under samtalet!!! (läses på rullande dalmål).

Men så finns det dessa företag som får en att bara vilja kräkas, Svensk Fondservice AB är ett sådant.
De har under två omgångar tidigare under vinterhalvåret uppsökt mig per telefon för att sälja på mig deras tjänster och vilja ta tag i mitt pensionssparande och vid båda dessa tillfällen så har jag förklarat följande för dem: Jag är INTE intresserad av era tjänster, är jag intresserad av någon tjänst/produkt så söker JAG själv upp eventuella aktörer på marknaden. Nu har de ringt igen, 4 gånger under den sista veckan, i måndagskväll strax efter kl. 20:00,  och i tisdagskväll strax efter 20:00 när de ringde svarade jag i telefonen och GAPADE sen att jag INTE var intresserad av vad de hade, det ringde ringde ingen på onsdagen...men, det finns alltid ett men, idag kl 08:18 (!!!) så ringer det igen...jag svarar inte!!! Nu har jag vänligen men bestämt mailat dem mina synpunkter...
Seriöst tjänster som NIX ska inte behöva finnas när man vid första kontakten förklarar för dem att deras tjänster inte är aktuella för mig, OM de nu är en aktör på marknaden med seriös intentioner så ska de klara av att ta ett nej OCH acceptera att jag INTE vill att de tar kontakt med mig...jag tar kontakt med dem OM jag är intresserad.

Nästa säljare som ringer kommer få det hett om öronen oavsett från vilket företag han/hon ringer, vilken tjänst eller produkt denne tillhandahåller... Funderar seriöst på att ta kontakt med mina favoriter, politikerna, och föreslå ett lagstadgat förbud för telefonförsäljning...

Nä, frihet utan ansvar...det är så det är!!!