In määää, Ut määää...

Så är det då dags att lämna det gamla bakom sig gå in i något nytt, det är således dags att lämna historiens vindlande stig och kasta sig ut i ospårad terräng, 2011 here we go - 2012 here we come!
På det värdsliga planet måste man väl säga att det varit otroligt turbulent med störtade diktaturer, naturkatastrofer och terrordåd precis runt knuten...
Som männisch är jag väl fortfarande samma gamla stuv, eller är det någon som anser något annat? Det är ett liv fullt med hopp, funderingar, motgångar och medgångar, framsteg och snedsteg...ja som de flesta människor förmodligen har det...men helt värt att leva, fullt ut!
Arbetsmässigt så har det väl varit lite halvturbulent. Gick från att vara lite utav navet i hjulet till att sitta som en apa i bur till och att sen komma tillbaka igen. Hade ju förhoppning om att få lite ytterligare kompetens, utökande av arbetsupgifter, men väl efter genomfört uttagning så tyckte arbetsgivaren annat...då var det ett steg fram, tre steg bak och en uns (typ flera ton) bitterhet växte fram inom mig... Men med facit i hand så är det ett helt okej arbetsår, har kommit flera steg närmre mina kollegor tack vare helgtjänstgöring, och jag ser fram emot nästa år med spänning.
Fritiden har spenderats en hel del med våra underbara grannar på Drittelns BRF, gård 4, både inomhus och utomhus. Vi är helt klart omgiven av de bästa grannar man kan tänka sig, underbara människor!!!
Har även tillbringat en hel del av fritiden i mitt livs paradis där både kropp och själv får arbeta bort de slaggprodukter som kommer fram efter vardagens stress, det går inte en dag utan att mitt inre längtar dit en smula. Fick äntligen leva ut drömmen om att gå loss och avverka skog i paradiset, jobba så att man nästan spyr...så skööööönt!!!
Gjorde även en resa söderöver på höstlovet, efter över ett års bortavarande därifrån, kvalfylldresa på flera sätt men ändå skönt att den blev av...det är något visst med att flytta 70 mil från nära och kära men det finns inte en bit av min kropp som längtar tillbaka dit, jag är hemma nu!!!

Nu lämnar vi som sagt det gamla bakom oss och går mot nya oskrivna blad med en förhoppning om otroliga äventyr med nära och kära på nya och gamla platser runt om i landet. Ha ett otroligt gott nytt år, Never give up!

I´ll walk slow but stay right beside me
Devil's tryna find me
Hide me, hold up I take that back
Protect me and give me the strength to fight back!

Det här var julen som alla andra, ända tills...

När jag gick hem från jobbet igår, jag har jobbat de fyra sista dagarna, gav jag min kollega Tomas en lätt spark i baken och sa "Kom ihåg att ikväll så somnar du som en hjälte!!!". Att jobba över julhelgen är aldrig kul, det är ju den tid på året som man ska sitta hemma och äta skinkmackor, glögga och umgås med familjen, så det har varit lite tandagnissel och gnäll här hemma månaden innan jul men med facit i  hand så är allt gnäll bara befängt, det fanns en anledning till att jag skulle jobba just denna julhelg. Julafton flöt på i ett och det var egentligen inget annat än en helt vanlig dag på jobbet fast med lite mindre folk i rörelse.
Min körlista, det schema som jag ska följa någorlunda under mitt arbetspass, var relativt tomt denna Juldag så till lunch hade jag betat av det som låg på mitt bord och föreställde mig en lugn eftermiddag. Nu blev det lite mer att göra för min del då vi hade en del fastighetsärenden som kom in och som var i behov av åtgärd så det var bara att köra på och hjälpa kollegorna.
När jag kom tillbaka efter ett ärende så frågade jag om det låg något mer för åtgärd varpå kollegan Tomas Sa att det ligger ett ärende om en trasig dörrstängare på den här adressen, ta det ärendet sen kan du få sluta för dagen. Jag samlade på mig lite verktyg och tog med mig nycklarna och på vägen ut så ropar Tomas att han kan följa med, vi åker två, vi hoppar in i hans bil och drar iväg. Själva jobbet tog ca 5 minuter, vi kunde inte laga dörrstängaren så vi monterade ner den så att dörren i alla fall gick att stänga. På väg tillbaka mot kontoret så säger Tomas att "...den här vägen var länge sen jag tog!" och så tog vi vägen över Nedre Haga/Gamla Haga. Jag skämtade om att vi var på sightseeing och Tomas agerade lite utav en guide. Vi passerar över E12:an och ner mot älven, förbi stadskyrkan och ut på "Kyrkbron" och det är nu allting börjar!!! Helt plötsligt går ALLT som i slowmotion, Tomas och jag vrider våra huvuden åt vänster exakt samtidigt och tittar på tjejen som står i ett linne vid broräcket på gångbanan...HON SKA HOPPA!!! Säger vi samtidigt i mun på varandra...allting som bara stannar...ehhh, ska jag ringa??? 112??? Jag ringer 112 samtidigt som Tomas ger maximal gas på bilen, ner till Expo-rondellen, 180´ och tillbaka ut på bron. Jag kommer fram till SOS som meddelar att de "drar" alla styrkor de kan på det här... Väl framme på den position där tjejen står ser vi att en man stannat precis innan oss och börjar närma sig tjejen försiktigt, bakom oss stannar en kvinna som kliver ur bilen och in på gångbanan. Vi är nu 4 stycken som står 3-5 meter bakom tjejen, som under tiden vi vände bilen hann klättra över broräcket och står på utsidan, redo för att bara släppa taget och falla i den 0-gradiga Umeåälvens svarta vatten. Kvinnan på SOS frågar om vi har fått någon kontakt med henne, mannen som står närmast pratar lugnande med henne men får ingen som helst respons...vi närmar oss sakta sakta sakta för att inte skrämma henne...och när vi är ett par meter bakom henne så släpper hon den vänstra handen från broräcket och lutar sig ut över vattnet...hon hoppar hon hoppar hon hoppar...jag kastar telefonen på backen, ser hur hon släpper taget med sin högra hand om räcket och börjar falla utåt. vi kastar oss fram och på något sätt får vi tag i hennes högra arm som hon på något sätt lyfter upp i fallet...vi är nu tre stycken som håller henne i en arm, dinglandes på utsidan om broräcket...när vi känner att "vi har ett säkert grepp" om hennes arm så hänger jag mig ut över broräcket, byter grepp och suger tag i byxlinningen på henne...nu känns det bättre...kollegan vågar nu också släppa ursprungsgreppet för att luta sig ut över broräcket och ta tag i byxbenen...nu börjar vi att jobba för att få upp henne och sakta men säkert så kommer mer och mer av hennes kropp tillbaka över räcket på rätt sida och det är först när hon är tillbaka på gångbanan som hon börjar kämpa för att komma loss, hur det hade gått om hon börjat kämpa på utsidan om räcket när vi bara höll henne hängandes i en arm törs jag inte tänka på, vi håller ner henne emot backen så ömt som går men ändå med så mycket kraft att hon inte kommer loss. Hon skriker att hon vill loss, det är mycket blod eftersom  hon har skadat sig själv på flera ställen på kroppen, hon hyperventilerar kraftigt, hon klöser mig över händerna och försöker bita mig i sin kamp för att få ännu en möjlighet att avsluta sitt liv. Kvinna som håller hennes huvud pratar lugnande med henne och sakta sakta så känner man att hon börjar slappna av i kroppen, hon blir som medvetslös på något vis. Mitt i denna kamp med henne har jag på något sätt tagit av mig min tjocktröja och lagt om henne, vi har även fått in en jacka under hennes kropp så att hon inte ligger direkt på marken och blir nedkyld. Håller henne i ett stadigt grepp tillsammans med en polisman som har dykt upp, försöker att få henne i något slags framstupa sidoläge, hålla hennes luftvägar fria eftersom hon befinner sig i någon typ av medvetslöshet...NU är hela räddningsstyrkan på plats och vi får tag i en filt som vi kan linda in henne i...hon får syrgas...vi lyfter upp henne på båren...och hon försvinner in i ambulansen... Det är först nu som jag ser vilket otroligt pådrag det är på bron, det är poliser, ambulanser, brandmän, dykare och så lilla jag och kollegan... Jag är blodig långt upp på armarna och har klösmärken över händerna...händerna skakar otroligt, kroppen skakar, jag är millimetrar från att börja gråta...lättnad, adrenalin...chock!!! Vi går emot bilen och passerar platsen där vi hade legat, blod...vad var det egentligen som hade hänt??? Vad hade vi precis varit med om??? Tog det 30 sekunder eller 5 minuter, det har jag ingen aning om, och det är egentligen inget jag bryr mig om heller, hon kom tillbaka på rätt sida om broräcket...och det betydde allt!!! I bilen är stämningen på topp, det är fullt påslag av adrenalin i kroppen, händerna fortsätter att skaka, vi svamlar vitt och brett om vår bedrift, denna overklighet som hände mitt framför våra ögon Juldagen 2011...
Vi har otroligt svårt att varva ner på kontoret, vi går fram och tillbaka i korridoren och pratar med varandra även om det inte är någon i närheten känns det som. Adrenalinet börjar gå ur kroppen och ett slags illamående börjar komma...det händer inget mer denna arbetsdag, skriver några rapporter men det känns helt värdelöst, vi ha ju räddat livet på en ung kvinna...
Jag sätter mig i bilen och åker hem, känner en viss lättnad och börjar tänka över mitt livs sista två timmar...tänk om? Varför si och varför så? om vi inte...? Men vem bryr sig egentligen??? Precis när jag kommer fram till ytterdörren hem infinner sig en otrolig lättnad och jag börja gråta som ett barn, tårarna bara rinner, men det gör inget. Jag går upp i badrummet och tar av mig min blodiga tröja och mina blodiga byxor tar en lång dusch...kräks ett par gånger men det gör inget, jag är bara lättad och glad över att ha mina nära här hemma...
Ingen människa är värd att sluta sitt liv i förtid, en kall decemberkväll, i den mörka älven...det finns alltid någon som bryr sig om...

Låt barnen komma till mig...var det någon som sa!

Lyssnade på radion för en liten stund sedan, det var en man som lite av nonchalerade de små barnens rätt att tro på Tomten och det gjorde faktiskt lite ont i mig när jag hörde hans resonemang. ”I dagens samhälle är väl barnen så pass smarta att de inte tror på tomten…” men de gör faktiskt det och vi vuxna ska inte ta ifrån dem rätten att få göra det. Är det så otroligt fel att barn har en tro på en karaktär som ”är påhittad” (fast alla myter och skrönor måste ju ha ett ursprung, eller?) som trots allt kommer med något positivt mitt i allt mörker?

Visst kan jag minnas hur man i sina barns dagar sprang och tittade på vattentornet vi bodde granne med för att få se en glimt av denna luv och skäggförsedda varelse, för det var ju där han bodde så han kunde se alla barn under året innan påföljande jul.

Trots att man redan som liten förstod att under det där skabbiga bomullsskägget med fastsydda plastglasögon som inhandlats på den ur tiden gångna affären Tempo eller måhända på EPA, den gråa rocken som alltid brukade hänga i klädkammaren förutom på julaftonen och lutandes mot morfars gamla käpp som 364 dagar om året hängde bredvid den gråa rocken i klädkammaren fanns en person som jag kände mycket väl och som trots den tafatta utstyrseln lyckades skrämma mången barn, så fanns där en tro på en godhjärtad man som vill barnens väl.

 I mitt inre bär jag fortfarande en tro på ”Tomten”, kanske inte en varelse som dyker upp en gång om året och som tjoar HoHoHo och eftersöker eventuella individer som fortfarande befinner sig i stadiet av en ringa ålder och som kan ha råkat ta undan sin tallrik efter sig vid ett par enstaka tillfällen under det gångna året, utan mer på en ljusglimt som gör att man orkar med ännu en dag till. Något som finns bortom den lilla ångest som all världens larm och tingest orsakar mig, något som är värt att sätta hoppet till och som gör att en viss sinnesfrid infinner sig inom mig (Du får kalla det vad du vill).

I ärlighetens namn så tror jag att alla människor behöver en sådan ljusglimt för att orka leva, dessvärre så glider allt för många runt och mår skit pga att någon har sagt dem att ”Tomten” inte finns, det finns inget framtidshopp men jag vill bara säga att det gör det faktiskt!

Låt barnen få ha sin tro tills de får vetskap om hur det egentligen ligger till och de kan sätta sitt hopp till något annat och vi vuxna måste hitta tillbaka till ”Tomten” igen för att livet ska bli lite lättare att leva!

Bara så ni vet så kommer tomten på lördag, till alla!!!

Ps. Vill bara skicka med en liten Tomteanekdot från den tid då jag övervunnit tron på Tomten och insett att innanför vattentornets dörrar fanns inget annat än rör och trappor. Vi var hemma hos vår äldsta syster och hennes familj tillsammans med övriga familjen och morsan kom tjatandes om att NU var det dags för Tomten att komma och gav mig och min storebror en blick som sa ”ordna detta”. Vi lämnade huset med den klassiska tomtekommentaren ”Ja men då far väl vi och köper en tidning då…”.

Väl utanför dörren var redan tjafset igång om vem som skulle ikläda sig Tomteutstyrseln. Man kan lugnt säga att det inte direkt var något slagsmål om prylarna snarare försökte vi få den andra att slänga på sig skiten, köra showen och få alla barn och morsan nöjda. Till slut så insåg vi att den envishet vi båda besitter inte skulle underlätta kröningen av Tomten ute på parkeringen varpå vi åkte hem till mor och far för att omgruppera och lösa uppgiften. Vi ringde några samtal och fick till slut napp hos en person som precis kommit innanför dörren från ett annat tomtegigg i byn. Han kunde vara uppe hos oss på tio minuter. Vi for tillbaka till syrrans hus för att delta i den nalkande showen men gjorde det underbara misstaget att vi skulle spela de väntande ett spratt. Kan en lynchmobb innehålla färre än fem personer så gjorde den här det! Vid ankomst till systerns hus så gjorde vi den klassiska tomteknacken på ytterdörren och hör hur det blir riktigt livat på insidan och när anspänningen innanför dörren är som störst, man kan känna puffar av förväntan sippra ut igenom nyckelhål och gliporna kring dörren, öppnar vi och går in…

Innanför står i första led syrrans två äldsta barn och min lillebror, i andra led står morsan med sin tejpade kamera i högsta hugg och bredvid henne står svågern med videokameran surrandes intill ansiktet och ytterligare någon decimeter bakom dem skymtade de övrigas ansikten fram från vardagsrummet. Tystnaden innan vrålen var obeskrivlig!!! Ingen Tomte??? Nä vi har ju varit och köpt tidningen sa vi och visa upp en blaska som vi tog med oss från mor och far. (låt mig flika in att jag faktiskt sitter och skrattar när jag skriver detta!!! Hehe…) Mamma står nu med kameran fram på magen och stirrar rakt ut, svågern likaså fast med en irriterad twist på ansiktet, det som skulle förevigas blev om intet just då!

Skriken blev bedövande!!! Först tre barn som med förvridna ansikten letar upp någon plats att skrika ut denna antiklimax, dagens höjdpunkt uteblev!!! Sen vrålet från morsan och farsan, syrran och svågern…hur vi kunde? Jo vi bara knackade på och gick in, inte alls så komplicerat som det låter. Det tog flera minuter innan det på nytt infann sig något slags julfrid…eller så kanske man inte kan kalla det, det var snara omkring våra halsar som gjorde att vi inte fick fram några ord…

Efter ytterligare några minuter så kom då ytterligare en tomteknackning på ytterdörren och barnen kom sakta trevande från sina nedgråtna positioner för att se vad som stod på och in kliver Runar…förlåt Tomten ska det ju vara!!!

Barnen fick sina julklappar och till slut så blev allting, relativt, bra!

Fast om jag känt mig mindre omtyckt någon gång så var detta ett sådant tillfälle. Ds.

Det skulle bli mindre kletigt om man införde barnaga...

Alltså vilken morgon!!! Upp tidigt när man är ledig och sen lagom när frun har lämnat huset ertappar jag sonen när han håller på och häller vällingpulver i vattenkokaren...åhhh...bara att ställa sig och skölja ur och göra ren samt ta hand om resterande pulver på bänken också. För vällingpulver är inte alls jobbigt att ta reda på när det blir fuktigt?!
Sen hinner man lagom komma in i vardagsrummet för att se hur alla kuddar och dynor från soffan ligger på golvet och ungarna hoppar runt som tokar...får ett psykbryt light och städar upp kuddarna och säger sen till ungarna att nu får de allt sitta på golvet för i soffan klarar de ju inte av att vara utan att den ska bli slaktad...varpå den äldsta stormar upp på övervåningen i något som påminner om en fjortis-får-inte-gå-ut-en-fredagkväll-maner...
Två meter bakom springer lillebror som en värsta  look-alike. Låter dem hållas på sina rum ett tag och säger att när de slutat grina och beter sig som folk igen kan de ju komma ner...efter en stund hör jag hur de båda leker med glada tjo och tjimrop, nån lättare duns, men tänker skönt att de leker igen. Efter en stund kommer dottern ner och säger att jag ska komma och kolla...HELA VÅRT SOVRUM SER UT SOM ETT BOMBNEDSLAG!!! Lakanen är urslitna och allt ligger kastat huller om buller tillsammans med kläder på golvet. Bäddmadrassen hänger ner på sniskan...rena rama Harmageddon...Nu brann det verkligen för Herr Bolmhagen den äldre och ungarna "flög" in på sina rum och fick ta emot faderns verbala utbrott å det mildaste...de båda börjar genast gapa och grina högljutt...pappan står och försöker besinna sig när fraser som "Ett rejält kok stryk, det är vad ni borde ha..." virvlar runt innanför pannloben på mig...men det vet ju de flesta att ingen blir snällare av stryk...men stanna på sina rum det får de allt...
När de efter en lång stund kommer ner igen så ska jag allt straffa dem...men eftersom man inte får aga barn i det här landet så tar vi och bakar Chokladbollar. Receptboken jag använde mig av visade sig kompromissa lite när det gällde beskrivningen av produkten: Chokladbollar - Kallas ibland för Negerbollar... Ler lite i mjugg!!! Nä inte straffar jag ungarna med chokladbollar för att de ställer till det här hemma...jag belönar mig själv för att jag har lyckats fostra två helt underbara ungar...för när allt kommer omkring så är de stunder då man får sitta ner och mysa med dem som väger över...älskar mina små världskrig...

Jul, jul trålande jul...

Så kommer då julen emot oss i en rasande fart. Ganska kul att se hur handeln kompromissar i butikerna, Halloween kontra Julpyssel...Pumpor med tomteluvor och en Tomtemor flygandes på en kvast med katt och kittel, ja kära jisstanes…

Har de sista åren slutat känna stress inför kommande högtid, varför stressa, och jag bryr mig egentligen inte om vad jag får för julklappar eller att jag ens får någon överhuvudtaget, för mig betyder gemenskapen med familjen allt. För trots min ringa ålder så kan jag med gott samvete häva ur mig den gamla klyschan att ”jag har allt jag behöver…”, för om jag saknade något så skulle jag redan ha varit köpt det för länge sen. Håll med om att det verkar en aningen fåfängt och naivt att vänta in en gåva som kanske innehåller det jag önskar mig och detta endast vid ett tillfälle om året eller som man säger till barnen från midsommar och framåt; ”är du inte snäll så blir det inga julkappar!!!”. Som om att de egentligen bryr sig, för i hur många barnkammare runt om i landet finns det inte redan alldeles för mycket skit från diverse företag och leksaksaffärer som redan från samma dag den erhölls, förmodligen väl inpackad i fint papper med snöre runtom, förlorade sitt värde och hamnar i glömska till den dagen barnen får egna barn…och ett slags nostalgiskt vakuum infinner sig, man minns sakerna bättre än vad de egentligen betydde just då när man fick dem.

Om vi bortser från debatten om huruvida klasskillnaderna i samhället bestäms utav det faktum att ett barn kan ta med sig en frukt till skolan eller inte så är stundande högtid förmodligen den period på året då det syns och känns mest vilka som har och vilka som inte har… Jag brukar skämtsamt säga att den fattige har inte råd att köpa billigt men det finns faktiskt en mörk och verklighetsnära sanning i detta. Nu är jag lyckligt lottad på så vis att mina julaftnar eller helgdagarna intill aldrig har förstörts av mer än tråkig släkt och stickiga tröjor som inte ett barn önskat sig frivilligt men som omtänksamma föräldrar vet att vartenda barn vill ha (Läs behöver). Men snart kommer den högtid som för många barn är den värsta tiden på året, om ett barn har ont i magen veckan innan jul så behöver det inte bero på att de ätit för mycket pepparkaksdeg, då ångesten inför nersupna föräldrar flera dagar i rad och vetskapen om att det inte blir någon julklapp i år heller trots att man har varit snäll sedan midsommar och man efter jullovet tvingas ljuga för kompisarna när de frågar vad man fick.

NU är väl detta extremt tilltaget men tänk på att det faktiskt finns de som har det så här.

Om jag inte missminner mig så vill jag komma ihåg att min far berättade om hur de gjorde när de var unga, de gick med gåvor/mat till de som inte hade det så fett ställt och lämnade på farstukvisten, knackade på och gick därifrån…anonyma medmänniskor.

Är det något som jag önskar mig inför julen så är det att vi alla är medmänniskor. Håll grytorna kokande på flera sätt, bjud in folk som inte har det så fett på en julmiddag (det tror jag en hel del av de jag känner skulle klara av att finansiera), lämna julklappar hos någon som inget har och klä ut dig till tomten om du vill vara anonym det går hem i jultider, eller skänk ett bidrag till någon av de mer seriösa organisationerna som anordnar julmiddagar för ensamma/utstötta/fattiga och liknande. Kan du inte öppna din plånbok så öppna ditt hjärta!

Men om vi återgår till mig igen så känns det som om julklapparna kvittar, jag klarar mig utan, men något som jag inte klarar mig utan är familjen eftersom de betyder ALLT för mig och de klarar jag mig knappt utan…de är syret i mina lungor.

Satt för en liten stund sedan och tittade i en lokal dagstidning där man radat upp sakerna som kan titulera sig ”Årets julklapp” sedan 1988 fram till den kommande julen. Hur man kan bestämma vad som är årets julklapp innan julen ens har varit är för mig lite förvånande, vore det inte så att det kunde bestämmas först efter jul när man ser vad som sålts mest av?!

År 2011 så är årets julklapp en ”Matkasse”…hmmm…matkasse??? Jaaaa, mänskligheten är ju på väg utför, vi orkar inte ens gå och handla så vi får maten till dörren…så man har alltså förutspått att årets julklapp är en prenumeration på en s.k. ”Matkasse”, soft!

Samtidigt som jag läser detta hör jag en konversation på radion där man diskuterar årets julklapp och där en av konversatörerna hasplar ur sig att det var en urusel julklapp!!!

Om du håller med honom så ber jag dig att börja läsa denna text från sin början och sen går du ner till socialens kontor på orten där du bor, tar tag i första bästa bidragssökande person med hungrande mage och säger till denne: Årets julklapp, en matkasse, är urusel!

Eller gå till skolbespisningen den första dagen skolan öppnar efter juluppehållet, sug tag i det barn som ser hungrigast ut och säg: Årets julklapp, en matkasse, är urusel! Förmodligen är det den lyckligaste personen du kan få tag i just då, ett barn som äntligen får mat… Den mat som vi har kastat från tallriken för att vi är mätta är förmodligen mer mat än vad som serverats i detta barns hem under hela jullovet…

Nu kan jag verka bitsk i det jag skriver men min enda desperata önskan är att vi inför julen klär oss i medmänsklighet och ser till de som verkligen behöver!!!

Årets julklapp är en glad och givmild människa, skänk årets julklapp till en bättre behövande!!!

Mycket skrik för lite ull, sa kärringen som klippte grisen...

Så kom då beskedet som vi alla väntat på, det går hårlöss på dagis…fel lapp…vi börjar om!

Så kom då beskedet som vi alla väntat med spänning på, en liten vit lapp i brevlådan från vår älskade styrelse med dess ordförande i täten. Jag delar upp brevet i de tre stycken som det är uppdelat i på pappret och inflikar mina tankar mellan varje del, för nöjes skull, och här kommer första stycket:

Med anledning av de upplevda problemen med insyn och buller i samband med de nerklippta häckarna mot Ersbodavägen har styrelsen beslutat att sätta upp ett plank.

Jag får känslan att styrelsen inte upplever samma sak som vi gör eller för den delen anser att vi har rätt i vår sakframställan, kanske för att de inte bor i direkt anslutning till det angivna vägavsnittet, men att de vill gå oss till mötes för att inte förlora de sista 25 centimetrarna ovanför axlarna vid nästa möte. Ser dock själv det som lite utav en seger för det lilla, men dock otroligt upprörda, kollektivet. (sista meningen fick en liten väl uppenbar kristkommunistisk touch när jag tittar på den. Så nu vet ni hur jag röstar, håll till godo.)

Försöker föreställa mig hur nästa steg i farsen skulle te sig om de nu hade sagt nej till vårt krav. Bilder på den franska revolutionen ploppar upp i mitt inre, mest bilder från högstadiets och gymnasiets historieböcker, där en ilsk folkskara stormar Bastiljen och hur sedermera folk hängs upp i hälsenorna i utkanten av städerna…usch så kan det väl ändå inte ha gått till...jaja, fantasin skenar iväg som bara den helt plötsligt men för att återvända till det fortsättande brevet:

Planket är 160 cm högt och kommer att vitmålas.

Häckarna kommer då att växa upp framför planket mot Ersbodavägen.

Nu skrev jag ju tidigare att jag såg det som lite utav en seger att det kommer upp ett plank, som insynsskydd och bullerreducering, men den känns lite bitterljuv när man läser beskrivningen av planket. Medellängden på en svensk kvinna var år 2010 ca 167 cm och för den svenska mannen ca 181 cm, och nu går vi över från anatomin till psykologin, människan är av naturen nyfiken. Ta fem sekunder och tänk på hur du själv skulle göra när du passerar ett staket som räcker up precis under näsan på dig, 5, 4, 3, 2, 1…du tittar ju givetvis över!!! Om de nu hade bestämt sig för att göra staketet 180 cm högt så är det få som utan att göra sig besvär kan titta över staketet eller ett staket som var typ 80 cm högt så att ingen bryr sig. Rätta mig om jag har fel men om du går förbi en plats som är helt öppen så bryr man sig inte men saker som är helt eller delvis skymda väcker nyfikenhet (Tänk på barnen dagarna innan jul). Kan detta måhända vara en del av deras hämnd för vår tidigare brutala framfart mot styrelsen? Vem vet? Men lite av en hånleende styrelse kan jag ändå se framför mig när förbipasserande kommer att snegla över staketet. Men det viktiga för min del är ändå åtgärdat, barnen kommer inte springa ut på den vältrafikerade vägen igenom den obefintliga häcken, det tackar man ju för. Så fortsätter vi då med brevets tredje och sista stycke:

Ett plank i den storleken kräver bygglov och inkomna bygglovsärenden kommer att behandlas tidigast om 4 veckor, därefter kan arbetet påbörjas d.v.s om vi får ett positivt besked.

I händelse av ogynsamma väderleksförhållanden kan arbetet skjutas fram tills våren.

Så där nu har vi skjutit över eventuella dröjsmål till Umeå kommuns avdelning för bygglov, framkommer dock inte i brevet om en ansökan är inskickad eller om de rävspelar lite och skjuter på det till nästa år. Sen kan de ju även säga att det inte blev godkänt och skita i att sätta upp planket men så dumma kan de ju ändå inte vara eller kan de? Om de får ett positivt besked på den här sidan av årsskiftet så kommer de förmodligen luta sig tillbaka på sista styckets sista rad och skylla på att tjälen. Hur man än vrider och vänder på brevets sista stycke så känns det i alla fall som en helgardering (1X2) för att förlägga upprättandet av ett plank till i vår. Vi får väl bygga upp en mur av snö under vintermånaderna för att kunna gå runt i bostaden utan att behöva bli åtalad för förargelseväckande beteende och för att kunna använda baksidan utan att behöva oroa oss för att barnen ska förolyckas på vägen.

Det enda som oroar mig nu är de personer som i det lilla kollektivet skanderade att de skulle få vara med och godkänna plankets utformning, nu när vi har fått igenom vårt önskemål så vill jag inte att det ska stoppas eller fördröjas av några som inte är nöjda med färgval eller liknande…för höjden på planket går ju alltid att ordna på egen hand ;-)!

Egalité, Liberté, Fraternité! ! !

En kedja är inte starkare än den svagaste länken...

Just nu så sitter det en massa reklamskyltar uppe runt om i vår stad, säkert i någon fler stad också, där man gör reklam för ett program på Sjuan (fd. Tv4+) som heter Den svagaste länken, du har säkert sett den. På affischen står det korta fraser som är synonyma med att man inte besitter den allra högsta intelligensnivå, här följer några förslag på sådana fraser:
Inte alla hästarna i stallet!
Inte vassaste kniven i lådan!
Det lyser på vinden men ingen är hemma!
Hissen går inte ända upp!
Jag ni förstår säkert vad jag menar men på en av affischerna så har de en fras som över huvudtaget har med någons intelligens att göra och jag funderar på om de överhuvudtaget vet om det: Inte alla indianer i kanoten!
Slanguttrycket med att ha indianer i kanoten betyder helt enkelt att en kvinna har sin menstruation, det anspelar på  indianernas hudfärg och utformningen av en viss kroppsöppning, som ni förstår inte mycket med intelligensnivåer att göra... Någon som känner reklammakarna till dessa affischer så kan ni ju bara förmedla det verkliga budskapet i deras skapelse...

Och var har jag gjort av pennan nu då...

Ord ord ord, jag är trött på alla ord...

Så blev jag då här om veckan introducerad i det elektroniska brädspelet Wordfeud, en variant av det klassiska Alfapet, och fastnade trots att jag hade bestämt mig innan att jag inte skulle haka på den trenden. Förmodligen är jag en man med ganska svag karaktär eftersom det är så otroligt många trender och fenomen som jag försökt att trotsa men som jag blivit påprackad och fastnat i och som tar upp alldeles för mycket av min i övrigt så dyrbara tid, exempel på det är Facebook, iPhone, familj, radhusliv och nu sist Wordfeud. Den enda trend som jag blivit påprackad och som jag inte ångrar var när svärfar fyllde 50 år och hela familjen for till Thailand, jag ville egentligen att vi alla skulle fara till alperna men det gick inte igenom, det gör jag gärna om när tid och pengar finnes.

Hur som haver, för att återgå till pudeln berömda kärna, så Wordfeud detta av ondo uppkomna påfund är, och nu kommer årets statement, är ett spel för fuskare och besserwissrar!!! Det handlar bara om tur rakt igenom, tur att man får de brickor man får, tur att motståndaren lägger upp såna lägen som han/hon gör, tur att just de bästa bonusrutorna hamnar där motståndaren lägger sina brickor, tur tur tur… Sen börjar jag tvivla på reglerna till detta meningslösa tidsfördriv för visst är det väl ändå så att ordet ”Otur” är allmänt vedertaget i det svenska språket? Godkänns icke!!! Får inte igenom något O-ord men det är helt OK att lägga vilka ändelser du vill på redan utlagda ord utan att systemet slår till på bromsen. Spelet godkänner ord som Ex, CD, PC, sch, äh men inte ord som LP, CP, MC, PT osv. Va??? Man måste väl vara konsekvent eller behöver de inte det? CD, Compact Disc, förkortning på två ord och dessutom på engelska helt OK men MC förkortning på det svenska ordet Motorcykel, ICKE!!!

Nej, trots att min frun äntligen har börjat spela, så funderar jag på alvar att bojkotta denna fluga och gå tillbaka till hederligt Alfapet där man får se sina motståndare i ögonen, kan diskutera vilka regler som ska gälla under spelets gång i hetsiga konversationer samt begränsa motståndarens möjligheter till att ha en fusk-app eller hjälp av en dator på sidan om. Jag vet att flera av mina motståndare säger att ni inte fuskar och jag tror er…men det gör ni!!!

Tacka vet jag riktigt Alfapet, då handlar allting om Här och Nu!

Att våga bekänna färg...

Jag ser att kassörskan tittar på mig och sen säger hon:
- Vilken otroligt ful halsduk du har!
- Jasså, du tycker det? Svarar jag.
- Men med tanke på gårdagens resultat så måste jag ändå få gratulera! säger hon sen.
- Man tackar! Säger jag, betalar och går därifrån...
Idag är ännu en dag jag bär min Brynäs-halsduk med stolthet, kanske lite extra mycket stolthet eftersom de igår slog det lag som väldigt många i den här stan visar sina sympatier för.
Tjejen i kassan hade inte samma sympatier som jag men visade ändå en viss respekt för mig och mina sympatier för "mitt" lag.
Förra veckan var jag på en match mellan samma lag och mitt lag hade bortaplan, av 5200 åskådare var vi kanske 20 stycken som höll på Brynäs, vi var rätt ensamma. Jag åkte till matchen själv och hade köpt mig en sittplats på en hyfsad plats i ena rundeln av rinken sju rader upp. Det gick en minut av 1:a perioden innan Brynäs skicka in pucken i motståndarnas mål, jag och 19 andra jublade högt i en för övrigt knäpptyst arena. Efter detta så började den man på ca 40 år som satt på platsen bakom mig att sitta och sparka på mitt ryggstöd, först trodde jag bara att han råkade komma åt det. När första perioden var slut ställer vi oss upp för att gå ut och sträcka på benen varpå samma man skriker mig rakt i örat: Du är ju en typisk Brynässupporter, JÄVLA MES!!!
Jag lämnade min plats, köpte mitt kaffe men gick inte tillbaka dit igen utan gick upp och ställde mig med mina medsupportrar. Låt mig säga att det INTE handlar om feghet utan snarare en fråga om att ha hälsan i behåll, hans hälsa!!!
Så här kan det te sig vid de flesta tillfällen där människor tycker olika om något och jag har flera gånger varit med om liknande saker, att man när man inte instämmer med sin "motståndare" på olika sätter åt honom/henne men det är bara fegt och omoget.

Jag har alltså mött på två personer som inte tycker som jag men där personerna visar mig olika typer av respekt.

Bär dina färger med stolthet men respektera dina motståndare!

Sisyfos afton!!!

Så blev då träffen med "Styrelsen" av och det var med blandade känslor som jag gick dit. Strax innan hade jag funderat på vad jag ville få fram men det visste jag redan egentligen så tankarna övergick mer och mer till vad som var mindre lämpligt att säga eller snarare vad som ABSOLUT INTE FICK sägas!!! Ja för hur lugn jag i övrigt kan vara så är den här händelsen något som fått våra/mina känslor att svalla rejält och det är inte helt omöjligt att jag även skulle kunna häva ur mig saker som är mindre lämpade eller som överhuvudtaget inte gynnar min eller de andras sak. Väl på plats fanns det representanter från 7/8 hushåll som fått hela sin vardag blottad för omgivningarna i och med att häcken försvann. Vissa kanske inte borde ha varit närvarande då de lät känslorna ta övertaget och mer eller mindre gick till rena angrepp mot person och inte mot sak men nu var vi där allihop. Det började med att ordföranden presenterade gänget hon hade med sig, styrelsens representanter, en representant från HSB (Som för övrigt sitter med i styrelsen), arbetsledaren från Samhall och sist men inte minst hade de kallat in ett expert vittne från Svensk Markservice en landskapingenjör/landskapsarkitekt. Man kan väl säga att hon inte fick mycket mer än så sagt innan det redan var två - tre personer ur skaran redan hade höjt sina röster...
Det lugnade sig lite, så pass mycket så att ordförande fick möjlighet att berätta hur det hela hade gått till.
Styrelsen beslutade i våras att man skulle ansa/beskära/vårda föreningens grönytor och att detta skulle läggas ut på entreprenad till Samhall. Veckorna innan den aktuella händelse så har de gått runt på området och ansat och beskurit buskar och häckar inne på området men så kom de då till "vår" häck (Jag skriver så för att enligt styrelsen så tillhör häcken på baksidan av "vår" trädgård (Jag skriver så för att styrelsen säger att allt utomhus tillhör föreningen) föreningens allmänna grönytor.) och den var tydligen helt omöjlig att beskära, Samhalls representant säger att häcken var drygt fyra meter hög men när jag tänkte på det häromdagen så kan den omöjligt ha varit över tre meter hög och det vet jag eftersom vår studsmatta (ja den är i alla fall vår.) har stårr hela sommaren precis intill häcken och skyddsnätets överkant är på ungefär två meter. Det är nu som Samhalls personal kontaktar Vicevärden och berättar att trots deras kompetens och deras helt otroliga maskinpark inte kan beskära häcken och att den måste tas ner. Vicevärden ringer då till Ordföranden som ger klartecken till att den kan tas ner, om detta beslut tas i samråd med övriga styrelsen framgick inte vid mötet kanske pga av att Ordförande knappt fick en syl i vädret pga av boendes tjafs med Samhalls representant.
Vi boende som levt med häcken är förvånade över det råd och den motivering som Samhalls experter har kommit med och ifrågasätter om det hela handlar om know-how eller om det inte bara handlar om ren bekvämlighet från deras sida. Man kan väl lugnt säga att Samhalls representant inte under några omständigheter kan vara det berömda "Esset i rockärmen" för han bokstavligen skrek och svor redan vid sitt första andetag, för att vara snäll kan vi väl säga att han helt enkelt tappade fattningen från start!!!
Låt mig säga att det kändes lite lustigt att stå i en skara med människor utomhus där i stort sett alla skriker åt varandra eller i alla fall talar väldigt högt/hårt med varandra.
En kvinna, ca 35 år, som har barn som  redan har klättrat över deras staket och ramlat ner i de pinnar som nu sticker upp ur backen är lite upprörd och frågar hur hon ska göra nu när hon inte kan låta sina barn vara ute på "deras" gård (Läs min tidigare kommentar och "vår" och således "deras" gård.) utan att hon hela tiden måste hålla dem under uppsikt och att detta är ohållbart och vem som bär ansvaret om någon nu skulle skada sig allvarligt på pinnarna. En man, ca 50 år, som sitter i styrelsen tar då ordet och säger att han har fem egna barn och flera barnbarn och att det vet väl alla att man inte kan lämna barn utan uppsikt och tillägger att barnen är föräldrarnas ansvar. Kvinnan säger då att han inte ska berätta för henne hur hon ska uppfostra sina barn varpå han säger någonting om att det finn föräldrarkurser...BOOOOOM...vad det var som exploderade? Jo Kvinnan står nu 20 cm från mannens ansikte och verkligen skriker åt honom och det förvånar mig att han verkligen inte åkte på stryk där och då. Detta fick även en del andra att brusa upp varpå han då även säger att"...nu pojkar och flickor måste vi sansa oss lite..." och kan man kasta mer bränsle på elden så var det just det han gjorde för nu small även några av de äldre kvinnorna i sällskapet av...FLICKOR!!! Och så var det tjafset igång...
När det väl lugnade sig så var det någon som uttalade förslaget att vi borde väl kanske gå en sväng och titta lite när vi ändå var utomhus och så blev det. När vi står där och tittar på pinnarna som sticker upp ur backen så kommer frågan till landskapsarkitekten om det verkligen ska se ut så här och hon säger då att "nä, de behövs ta ner 15-20 centimeter till..." varpå någon vänder sig mot Samhalls representant och frågar varför man inte tog ner dem när man ändå höll på varpå han per omgående varvar upp med lite svordomar och utfall om det inte gick för att de blev mer eller mindre bortjagade från området av oss som bodde i de aktuella lägenheterna. Då kunde jag inte vara tyst utan frågade vilka som blev bortjagade och av vilka varpå han skriker att de var fem stycken här och jobbade att det var folk som kommit ut och gapat och skrikit åt dem och mer eller mindre hindrat dem från att ha göra klart och att det var därför som pinnarna var alldeles för höga. Då sa jag att han ljög och det gjorde ju inte saken bättre men när de var och kapade ner häcken utanför vårat hus var det EN enda person från Samhall som var här och jobbade och han pratade vi inte ens med. På eftermiddagen var det däremot ute en annan man från Samhall som plockade lite pinnar och kontrollerade resultatet och han pratade vi med och frågade varför de gjorde så här och vem som beställt jobbet. Han sa dessutom att häcken skulle växa upp till en manshöjd igen på 3-4 år men tillade också att häcken skulle behöva klippas ner igen om ca 5 år. Visst var det så att det fanns de som var förtvivlade bland oss då men jag vill inte säga att vi jagade bort fem man härifrån, snick snack!!!
Sen ställde mannen ur styrelsen frågan till landskapsarkitekten hur lång tid det tar för häcken att växa upp igen och hon svara då att de växer 15-25 cm/år men att man behöver toppansa dem lite varje år. Då ställer mannen ett påstående om att man skulle kunna säga att de växer upp ca 75 cm på 5 år och får ett ja av henne. 75 cm är ju inte ens i närheten av en manshöjd till såvida man inte refererar till någon av de sju dvärgarna. När det här utspelar sig så står vi utanför den 35-åriga kvinnan med barnens lägenhet varpå jag säger att det är ju lite skillnad för våran del eftersom vi inte ens har ett staket utan det är i stort sett öppet ute på Ersbodavägen som är vältrafikerad och att vi redan har haft en incident där vår son drog igenom häcken, eller de hål som uppstod när häcken försvann och detta trots att vi var vuxna ute på gården. Man ska vet att samtidigt som vi pratar om det här så pågår vilda debatter och konversationer om det faktum att alla ser rakt in i våra bostäder osv...
När vi så kommer till "vår" tomt (Ja vid det här laget tror jag ni förstår vad jag menar med "vår") så tror jag äntligen de inser vad jag hela tiden i mail och samtal med dem velat få fram till dem och får höra från mannen i styrelsen att det här var lite skillnad och att det inte alls såg bra ut eftersom vi inte ens har ett staket. Landskapsarkitekten tyckte då att som åtgärd kunde man smälla upp ett Gunnebostängsel mellan de två häckar som vi har för att hålla barnen på plats men sa i samma andetag att det förstås inte fungerade något vidare som insynsskydd som vi också vill ha. Som sagt utanför "vår" tomt (inte ens lönt att kommentera "vår" längre) fanns det två häckar, den höga som nu är borta och utanför den en lägre och spretigare häck som ser otrolig ovårdad ut, varpå vi frågandes till landskapsarkitekten tyckte att den borde väl ansas? Då svarar hon att nej den där måste ni klippa ner i botten också!!! Va??? Jo för har du två häckar som växer bredvid varandra och du klipper ner den ena så måste du klippa ner den andra och så är det bara... Hmmm, så vi ska inte ha någonting mellan "vår" tomt (ingen kommentar) och vägen/trottoaren??? Nähä!!!
Efter lite tjafsande fram och tillbaka utanför hos oss så säger Styrelsens ordförande att "...om det inte är någon som har något att tillföra det här mer så ska vi ta era synpunkter till oss och prata om det när styrelsen har sitt möte...", har sitt möte, när då? Jag säger då att det är av yttersta vikt att styrelsen verkligen prioriterar det här och att det inte ska behandlas under normala styrelsemöten, det är ju något som påverkar vårt boende och privatliv väldigt mycket, att de tar tag i ärendet snarast. Ordföranden säger då att de som sagt har tagit till sig våra synpunkter och att de ska prat om det varpå jag återigen förtydligar min ståndpunkt med prioriteringsordningen och tillägger att mina erfarenheter är ju att när styrelsen handlägger något så tar det lite tid varpå Ordföranden vänder sig om, lutar sig fram och väser "Vad menar du med det?", nä men jag har ett par saker som ni har haft hand om där det har tagit tid och inte skötts helt korrekt men det behöver jag inte ta här sa jag. Då väser hon och frågar återigen vad jag menar varpå jag tröttnar lite och ryter i "DU!!!", hennes framåtlutning övergår genast i en mer defensiv kroppshållning på lite längre avstånd och så tar jag upp situationen som har varit med våran väntetid på en Carportplats. Vi har stått i kö i ett år för att få en plats åt bilen under tak men under sommaren har det flyttat in 2 nya grannar bara på "vår" gård som har fått carportplats på en gång, den ena har till och med pratat med Vice ordförande som sa att det står några stycken i kö men ni kan ta den som de hade vars lägenhet ni har köpt... Vi fick vår plats under tak nu i oktober, fast på andra sidan av området :-(. Jag sa att detta egentligen inte hade med saken att göra men ville bara poängtera att deras åtgärd måste komma snabbare än hur detta ärende hanterades och det gillades inte kan man väl säga...Styrelsen och deras gäng gick sedan iväg och kvar stod några människor kvar och pratade i en grupp, själv kände jag att det fick vara nog och gick hem.
Dagen efter träffen så sitter jag i vardagsrummet och ser igenom persiennerna att det är någon som går ute i "vår" trädgård varpå jag går ut på altanen och möts av två tjejer från Svensk Markservice som går och rotar i resterna av våran häck. Jaha, törs man fråga vad ni gör här sa jag med ett leende på läpparna och får ett glatt svar att de "kompletteringsplanterar" på de ställen i häcken där det var glest. Vi börjar då att samtala om ståhejet med häcken och de förstod att vi alla var upprörda och hoppades att styrelsen skulle åtgärda det här med ett plank eller liknande. Sen sa en av tjejerna att det var bra att vi i alla fall hade den yttre häcken kvar men att den borde ansas lite...STOPP STOPP STOPP!!! Vad sa du nu sa jag? Ja den borde ansas så att de inte är så spretig och blir lite tjockare och då började jag faktisk att skratt rakt ut, jag ursäktade mig och sen berättade jag vad deras landskapsarkitet hade sagt varpå hon ropade rakt ut "NEJ NEJ NEJ, det ska jag sätta stopp för. Ni får inte ta ner den häcken, inte förr ens den stora häcken har växt upp..." Sen berättade hon att den inre häcken förmodligen skulle växa upp rejält på¨ett par säsonger... sen var jag tvungen att sticka till jobbet, jag log för mig själv inombords och tänkte att ingen av deras så kallade experter har sagt samma sak om häckens framtida blivande...

Detta var på ett ungefär vad som hände när vi äntligen fick träffa styrelsen i detta ärende och det är svårt att förmedla de känslor och intryck av personers agerande i text, jag önskar faktiskt att ni alla fick vara med och uppleva det så ni fick ett litet hum om vilka typer av väderkvarnar vi slåss emot. Det ska även bli spännande att se om det dyker upp några nya kandidater till nästa års styrelseval...eller om de rent av väljer att kliva av själva, för en styrelse är även den som en häck och behövs ansas eller skäras ner helt ibland...
Nu väntar vi på en eventuell åtgärd från styrelsen, för jag hoppas att "kompletteringsplanteringen" inte var the shit, men i ärlighetens namn har jag en liten pessimistisk känsla och tror inte något förr ens jag får se det...

Men nånting...

Vilket kalasväder vi har denna höst, sitter just nu ute och dricker kaffe på altanen med datorn i knäet. Framför mig ligger grabben i sin vagn och sover och dottern har grannkillen på besök, tror att de leker dagis om jag inte missuppfattade dem när de sprang förbi här nyss. Laddar lite inför aftonen då det är dags för mötet med stor M, det ska äntligen bli av att få träffa vår kära styrelse för att diskutera avlägsnandet av våran häck, jag lär väl meddela mig hur det gick, vad som sas och vilka som överlevde eftersom det är en hel del som frågat hur det har gått. Har träffat några berörda grannar under förmiddagen och om vår kära styrelse tror att tiden läker alla sår så  lär de sätta kaffet i halsen i afton, folk är fortfarande på krigsstigen och lär inte lugna ner sig förr ens de har styrt det här till rätta eller styrelsens huvud ligger på deras fat...se detta som ett skämt med allvarlig underton ;-)
Har för övrigt pysslat i trädgården, gjort vinter skulle man kunna säga, och då sprang jag runt huset på utsidan. Jag sprang från baksidan till framsidan och gick in varpå dottern frågar hur jag kom dit.
- Jag gick igenom häcken!
- Ehhh, vilken häck, det finns ju ingen häck?
- Nä just det!!!
Måste även passa på att säga att vi har de bästa grannarna, det luktade bullbak på gården och när som jag står där så kommer grannfrun och frågar om vi tyck om bullar? Jo det kan väl hända och vips så stod jag där med en immig påse med nyakade bullar...gott!!!
Njut av livet go vänner, det gör jag just nu!!!

På andra sidan häcken...sitter vi som apor i bur!

Tänkte bara uppdatera statusen i vårat härliga liv som offentliga personer...

I måndags kväll, cirka 30 minuter efter att jag kom hem från styrelsens möte som inte blev av, hade jag fått ett kort mail från ordföranden där hon skrev att hon ska ta med sig mina frågeställningar till nästa styrelsemöte den 10/10 eller när de nu väljer att lägga det...kan hon ha insett att de inte bara kan nonchalera oss boende och att vi verkligen menar allvar?
Har dessutom idag fått bekräftat det som en eventuellt säljande person inte vill höra utav en mäklare:
"Ja det är helt klart att det inte är till er fördel vid en försäljning att de har klippt ner häcken eftersom er länga ligger så nära/längs vägen, intresset minskar rimligen när man förlorat sin insynsskyddade uteplats..."
Ja men då är det ju tur att vi inte har planer på att sälja just nu då för då hade mitt humör varit än mer uppvridet.
OM det är någon som funderar på huruvida jag ska kunna hålla upp stridsmoralen i denna fråga så kan jag säga att det är inga som helst problem, det räcker med att titta på de människor som faktiskt ställer sig utanför och glor in i mitt hem när jag sitter och äter. Eller som idag när det kom ett medelålderspar i en bil och bromsade upp och rullade sakta framåt samtidigt som en till synes gloende kärring granskade min städning igenom fönstret, jodå det går att elda upp humöret riktigt mycket ska ni veta och jag har inte lugnat ner mig. Jag fick idag lusten att sätta upp en skylt där häcken en gång stod, med följande text utåt: Glo ni, det bjuder BRF Drittelns styrelse på! Haha, nu när jag skriver detta så står det en herre som vi hade som granne där vi bodde innan, känd som Bosse Bildoktorn eftesom han tillbringade typ 06-22 i garaget, och bokstavligen glor in igenom vårt fönster...

Ja ni, var ska detta sluta?

D-day, H-Hour!!!

Så kom då stunden då vi skulle sluta upp och ställa styrelsen mot väggen, eller häcken om den nu funnits någon sådan kvar. Man hade tidigare under dagen informerat mig om att ikväll när styrelsen skulle ha sitt månadsmöte så skulle vi som inte var nöjda med det uppdrag som de gett till Samhall gå dit och säga vårt. Redan när jag pratade med grannarna mitt på dagen så förstod jag att det fanns de som var lika upprörda som vi och än mer...
Jag sms:ade frun om vad som stundade och att jag tänkte gå dit men fick som svar att hon jobbade till 1930 vilket betydde att jag inte kunde närvara vid träffen...men så 8 minuter innan det var dags så dök frun upp hemma och jag fick min chans, så med feber i kroppen så slängde jag på mig kläderna och gick dit. Utanför kvartersgården stod det några andra som alla blivit utsatta för samma sak som vi och det var nu jag verkligen fick uppleva vad de andra tänkte och kände, man kan lugnt säga att det var det närmaste en lynchmobb jag någonsin kommit. Det var fraser som att styrelsen "...påminner om stalinstyre, en j***a kommunistdiktatur" och rent av önskemål om arkebusering från vissa personer i sällskapet, förstod då att vårat hushåll kanske tillhörde en av de mer sansade i sällskapet. När alla nu var samlade för att besöka styrelsen så var det helt mörkt i kvartersgården och ingen från styrelsen verkade komma. Vad var nu detta? I samma stund så går det förbi en dam som är suppleant i styrelsen och som hade kännedom om att mötet var flyttat till nästa måndag istället. Hon kände inte heller till att styrelsen hade beslutat att ta ner häcken och hade själv blivit förvånad när hon sett vad de gjort med häcken. Skulle vi alltså vänta tills nästa vecka eller vad skulle vi göra? Då var det någon som kom på idén att vi kanske skulle ta att gå hem till ordföranden för att lägga fram vårs synpunkter, så vi gick dit men hon var inte hemma. Vi blev då stående och samtalade om att eftersom 7 av 8 hushåll som drabbats av detta beslut var upprörda, det finns faktiskt ett hushåll som inte bryr sig och gillar läget också, så ska vi stå enade tills styrelsen har sett till att det blir en permanent åtgärd av förlusten av häcken. Då när vi står där så kommer det en bil som stannar till och sen rullar in bland carportarna, varpå en av personerna i samlingen säger att det där var ordförandens bil. Vi blir stående och väntar på att hon ska komma men hon dyker inte upp, Vi går då till bilen och kan konstatera att det inte sitter någon i bilen, hon har således gått en omväg/gömt sig för att slippa möta oss. Det här börjar ju bli riktigt löjeväckande måst jag säga. Är du ordförande för en förening så måste du kunna stå för styrelsen beslut, även de dåliga, och möta upp föreningens medlemmar oavsett vilket spörsmål de kommer i men icke hon...med svansen mellan benen var hon borta... Vi stod kvar ett tag men såg inte till henne så vi beslutade att gå hem överens om att vi ska besöka dem nästa måndag istället om de inte har kommit med en lösning på problemet.
Den enda gemensamma nämnaren vi som stod där hade var att vi ville ha tillbaka insynsskyddet och vårt privatliv, sen började anledningarna att gå skiljda vägar, allt från att vi inte kan ha barnen på baksidan till att det påverkat attraktionen på våra enskilda bostadsrätter. Om du får välja mellan två bostadsrätter vilken väljer du då, den där du kan ha ditt privatliv ifred eller den där hela din nedervåning är exponerad för alla som går/åker förbi utanför? Om jag tittat på denna lägenhet idag så skulle avsaknaden av en privat sfär faktiskt ligga den i fatet och jag skulle faktiskt vara beredd att avstå ett köp av den...

Som det är nu så får vi vänta tills nästa måndag innan vi eventuellt får träffa styrelsen och om det finns någon risk att vi har lugnat ner oss tills dess? Det tror jag inte, det räcker ju med att titta på alla människor som går förbi och som verkligen glor in på en så blir man riktigt irri igen...

"The show must go on!!!"

Anfall är bästa försvar...

...men än har jag inte börjat att dra åt tumskruvarna ordentligt!

Här kommer mitt svar till ordförandens så kallad svar på mitt mail:

Hej igen!

Anledningen till att jag tog kontakt med HSB var därför att den man från Samhall som var här och kollade när arbetet var utfört sa att detta inte var något som var beställt utav/hade något att göra med BRF Dritteln utan det kom från HSB och det var de som hade beställt jobbet.

Nog vet vi vad det innebär med att bo i en BRF och vilket ansvar som vilar på er i styrelsen att fatta beslut om. Men nog måste ni hålla med om att det hade varit ytterst lämpligt att ni hade informerat oss, låtit oss komma med synpunkter, som bor med "häcken" som baksida? Jag vet att flera av oss som bor längs "häcken" inte ansåg den som Sliten och ful och då tittar vi ändå på den dagligen, och fortfarande är förvånade över avverkningen. Att bero på ful, vad är planen för den låga häcken som nu finns kvar??? Den är ful!!!

 Nu är det ju en liten sanning med modifikation att häcken växer upp igen till nästa år, enligt den sakkunniga från Samhall som du refererar till så kommer det ta 3-4 år innan den växer upp till en ungefärlig manshöjd igen. Då ska man också ha med i beräkning att när de har uppnått den höjden så är det dags att ta ner den igen till det skick den är i nu. Var i ligger det fina/praktiska i att ha en häck som man ska klippa ner när den uppnått full höjd? Ni måste ju ändå förstå att vi pratar inte bara om en vanlig grönyta inom föreningen utan faktiskt om "våra trädgårdar"/vår privata sfär, men eftersom ni i styrelsen inte bor utmed den aktuella sträckningen utan längre in på föreningens område kan jag ha förståelse för att ni inte tar notis eller bryr er men att helt plötsligt få hela sitt privatliv exponerat för människorna längs Ersbodavägen är inte uppskattat. Men som jag skrivit tidigare så är det möjligheten eller möjligheten att nu inte kunna låta barnen vara på baksidan som stör oss mest. Med tanke på hur du/vicevärden på det sista medlemsmötet tryckte  hårt på säkerhet/föreningens ansvar om någon skadar sig på staket/uteplatsbyggnationer så förvånar det mig att ni inte har tagit med säkerhetsaspekten i detta, vi i föreningen kanske skulle avsätta en liten summa så att de som sitter i styrelsen få gå en kurs i konsekvensanalys. Vem bär ansvaret om något av våra barn eller deras kompisar kommer ut på vägen och blir påkörd? Eller vem bär ansvaret om någon ramlar på de pinnar som nu sticker upp ur backen och blir blind, får invärtes skador eller men för livet?

Sen handlar drivandet av en BRF inte bara om att göra området attraktivt för kommande medlemmar utan även göra det för befintliga medlemmar och i detta fall anser jag med stöd av mina synpunkter i tidigare mail att ni misslyckats. 

Nu har jag ju fortfarande inte fått något svar på min egentliga frågeställning, bara en redogörelse över förfarandet vilket jag redan visste, så min fråga står fortfarande kvar: Hur tänker ni lösa de problem som detta har orsakat?

Om vi sätter upp ett plank för att:

- Förhindra insyn

- Reducera buller

- Förhindra våra barn att springa ut på vägen

är det något som styrelsen motsätter sig?

//Nb

Är väldig intresserad av att se vad hon/de svarar härnäst...om det kommer något svar för det är allmänt känt/erfaret att när vår ordförande tycker något är besvärligt så struntar hon i att svara...

nämen...ta mig kattsingen...

För att fortsätta sagan om den lilla busken så fick jag först ett svar från HSB att de inte hade rätt att blanda sig i den enskilda BRF och att detta jobb beställdes av vår BRF:s styrels/vicevärden. Så jag mailade samma mail till dem och fick följande mail från vår ordförande (Ctrl C och sen Ctrl V, inget är förvanskat):

Hej Nicklas!

Det är helt rätt som HSB har svarat dig, de har ingen inblandning i beslut som rör enskilda bostadsrätter. Bostadsrättsföreningarna är egna juridiska enheter och sköter själva sin förvaltning genom styrelsen som är vald av stämman.

Medlemmarna äger och förvaltar sin lägenhet enligt stadgarna, i övrigt vilar allt ansvar på föreningen/styrelsen. Det vill säga  ALLA grönytor planteringar träd mm ansvarar styrelsen för. Styrelsen har ett övergripande ansvar att förvalta föreningens angelägenheter, inte bara i nutid, vi har även ett ansvar för medlemmarna  i ett framtidsperspektiv. Att avverka träd som är flera hundra år är en stor fråga för föreningens alla medlemmar och även för kommande medlemmar. Föreningens utseende kommer helt att förändras, för all framtid. I den frågan är alla medlemmarnas åsikter mycket viktiga.

Buskar och övriga planteringar behöver  regelbundet ansas och skötas för att ge ett välskött intryck.

När det gäller häckarna var vår bedömning att de var väldigt risiga och fula och i stort behov av föryngring.

Styrelsen har beslutat att köpa tjänsten att trimma häckarna  från Samhall, då de också har den kompetensen. Deras bedömning och råd till oss var att föryngra dem genom att kapa ner dem helt, om vi har en önskan  att häckarna ska växa till sig och bli täta och fina i framtiden. De är snabbväxande växter och kommer redan nästa år att växa upp och om några år är de tätare men lika höga igen.

Att bo och vara medlem i  en bostadsrättsförening  är inte samma sak som ett ägande av hus med egen tomt.

 

Med vänlig hälsning

Doris Brändström

Ordf. brf. Dritteln

Fick jag något svar på min ursprungliga fråga, vad de tänker göra åt det som vi upplever som ett stort problem?

Jag har svarat henne med ett ytterligare mail, som jag ska vänta med att publicera ett tag, men är jag ensam om att få känslan av att hon spelar lite på strängen av att hon sitter i styrelsen? Nu kan man ju likna styrelsen med häcken som vi hade utanför tills för några dagar sen, den behövs ansas då och då och kanske till och med tas bort helt ibland!!! En styrelse väljs av sina medlemmar och ska det fortsätta så här så tycker jag att de inte ska ta sina platser för givet, tycker att det har varit lite för mycket på sistone för att det ska kunna få fortgå...

På krigsstigen igen!

Vill härmed låta er ta del av mitt mindre glada mail till våran fastighetsägare:

Hej!

Jag bor på BRF Dritteln och råkade igår ut för något som väckte stor irritation och ilska hos oss, uppfattade även denna irritation hos våra närmaste grannar, och som jag skulle vilja ha lite klargörande i.
På morgonen så hör jag hur någon kör med motorsåg i nära anslutning till vårt boende och ser då hur en representant från Samhall håller att kapa ner buskaget/trädplanteringen som finns på baksidan av våran BR, den höga delen som går parallelt med Ersbodavägen. Jag mailade först mina synpunkter/klagomål till vicevärden/BRF Ordförande men vid samtal med Killen från Samhall senare under dagen fick jag veta att detta var inte föreningens område utan detta styrdes/beställdes av HSB.
Som det blev nu så försvann den privata sfär som vi har haft på baksidan av våran BR, insynsskydet är helt borta och allt vi gör hos oss är fullt synligt för de utomstående som passerar på trotoaren/vägen utanför. Eftersom det är ett populärt gångstråk för hundmänniskor och motionärer så blir det således en hel del människor som går 4-5 meter utanför våra fönster. Vägen utanför är ganska kraftigt trafikerad av bussar/lastbilar och övrig trafik, något som vi inte har lagt större notis om då buskaget/trädplanteringen har fungerat som en avskärmning/bullerreducerare men som nu blir helt uppenbart och påtagligt störande för oss boende längs vägen. Detta meför även att de saker som vi har på baksidan även kommer att få utstå en hel del damm/smuts som buskaget/trädplanteringen tidigare har stoppat upp och vem vill ha sin altan i ett läge där det alltid dammar/ryker?
För att sen gå vidare till det som gör vår ilska över detta ingrepp som störst är barnen!!! Vi har 2 barn i åldrarna 2 och 4 och de har under hela den snöfria perioden använt sig av vår baksida som tillhåll för sig och sina kompisar i samma åldrar utan att vi vuxna behöver hålla dem under 100%-ig uppsikt. Men som det är nu så kan de springa rakt ut på Ersbodavägen utan några som helst hinder och detta är HELT OACCEPTABELT!!! Ska vi vandra vidare ur ett säkerhetsaspekt så är de pinnar/stubbar på 30-40 cm och 2-5 cm i diameter helt livsfarliga vid barns lek i nära anslutning till detta, det påmminer mer om fällor/hinder som används för att skada sina motståndare vid gerillakrigföring än något som hör hemma i en trädgård, vid ett fall mot dessa kan man skada sig allvarligt och få men för livet och vem bär då ansvaret för detta???
Som vi förstod det på representanten från Samhall så kommer buskaget/trädplanteringen att förhoppningsvis växa upp till normal höjd på ca 3-5 år innan det ska kapas ner igen.
När vi köpte vår BR för drygt ett år sedan så var vi väldigt nöjda med att ha en egen avskiljd plätt där barnen kunde leka utan att vi behövde oroa oss för deras säkerhet, detta spelade faktiskt in väldigt mycket vid köpet av BR.
NU finns inget av detta kvar och det utan att vi visste att det skulle komma!!! Jag har kan inte förstå att ni utför en sådan handling utan att först meddela oss boende och ge oss en möjlighet att komma med eventuella synpunkter då detta faktiskt påverkar våra boenden märkvärt.

Nu vill jag att den som är ansvarig för detta tar kontakt med mig OMGÅENDE och berättar hur man tänkte och vad man tänker göra för att åtgärda de problem som detta har medfört för oss boende på BRF Dritteln som har sina BR längs Ersbodavägen.
För så länge ni inte kan ordna så att folk slutar gå utanför eller att få bort trafiken/bussar och lastbilar från den delen av Ersbodavägen så MÅSTE detta åtgärdas!!!


Om jag är arg? Gissa två gånger!!!

det är kul med bil, men dyrt!

Insåg att det för länge sedan var dags att serva bilen och hade innan sommaren sett att vår märkesverkstad hade kampanj på de olika serviceprogrammen för vårat märke. Åkte dit direkt efter semestern och frågade vad en service skulle kosta och fick en mindre chock när man säger att våran bil behövde göra den "stora" servicen vid 6000 mil, något som brukar göra när andra bilmärken har passerat typ 10 000 mil och att det skulle kosta ca 6200:- + lite till för några remskivor och spännare, Service, kamremsbyte och generatorremsbyte med allt om kommer därtill, kanske närmare 8000:-. Ja men det var ju hög tid för en service så jag slog till och bokade en tid, idag, och så lämnade vi in bilen i morse.
Vid lunchtiden ringer man från verkstaden och säger att det är ingen kamrem på den här modellen så servicen blir betydligt billigare men, det finns alltid ett men, det är lite glapp i ett stag (eller något sådant) och att bromsarna är dags att byta. kände att bara servicen var ju en del pengar så jag tänkte man kanske kunde skjuta de övriga reparationerna på nästa månad och får följande svar: Ja staget är ju inget akut så det kan vi ju ta om nån månad eller så men bromsarna får du inte ens åka med, jag släpper inte iväg dig med bilen så som den är...Bromsarna är helt slut runt om, både skivor och belägg!!! Ähhhh, jaha, vad kostar det då? 3700:- för nya bromsar bak och 2500:- för nya bromsar fram...sen servicen uppe på det 4000:-...ja den som är duktig på att räkna kan ju se varthän det barkade...en bra bit från de max 8000:- som jag hade räknat med...
Precis nu plingade det till på min telefon, bilen är nu klar, så det är bara att åka dit och betala och se glad ut!!!

Som jag brukar säga: Den fattige har inte råd att köpa billigt!!!

Hur förklarar man för ett barn hur de vuxna resonerar?

Jag har efter sommaren fått ett nytt schema och idag börjar andra veckan på det. Schemat är ett s.k. 5-2-schema och innebär att första veckan jobbar jag må-ti och fr-sö, således ledig on-to. Andra veckan är jobbar jag on-to och således ledig må-ti och fr-sö, alltså spegelvänt mot första veckan. Innan jag går in på pudelns kärna så låt mig först bara få säga att jag inte på något sätt försöker att undvika möjligheten att få vara med mina barn, jag älskar dem verkligen.
Enligt gällande regler för förskoleverksamheten här i kommunen får man inte ha barnen på dagis de dagar man är ledig/inte jobbar vilket för våra barns del innebär följande: Före semestern gick de på dagis må-fr, alltså 5 dagar i veckan och ca 20 dagar i månaden. Efter semestern får de gå 3 dagar på dagis den ena veckan och 2 dagar den andra veckan och ca 10 dagar i månaden. Rent kostnadsmässigt gör det ingen skillnad, vi får ändå betala full avgift trots att vi halverat vistelsen där, men det är inte det som är viktigt utan det handlar om barnen.
Våra barn kan tjata en less på frågan om de får eller när de ska gå till dagis, de trivs verkligen där, och bokstavligen jublar när man säger att de ska få gå till dagis och varje gång de av någon anledning har tvingats varit hemma därifrån ser de som en förlust. Så nu kommer då den andra veckan i mitt schema och vi ska vara hemma må-ti, det har gått ca 2 timmar sen frun åkte till jobbet och dottern är inte alls med på de nya bolinerna, hon vill till dagis. Vi skjutsade frun till jobbet och sen var vi och lämnade bilen på service och när vi satt på bussen därifrån så frågar dottern vad vi ska göra nu varpå jag svarar att vi ska först lämna igen en bok på biblioteket och sen går förbi dagis för att skriva in veckans dagistider. Dottern strålar då upp och jublar: Och leka med kompisarna!!! Ehhh nej, ni får inte vara på dagis för jag är ledig idag svarar jag. Dotter tittar på mig med halvt sorgsna ögon och säger: Men mamma är ju på jobbet ju!!!
Ja vad säger man?
När vi är hemma så har ju jag fortfarande kontakt med mina vänner via olika typer av sociala nätverk eller telefon, men det har ju inte barnen de har ju sitt största sociala nätverk på dagis!!! Visst går det bra några timmar men vad gör man sen? Jag har svårt att tillfredsställa de behov av lek som mina barn behöver, sånt som de är utbildade och har diverse planer för inom förskoleverksamheten. Sen har barn förmodligen större utbyte av att leka med andra barn än med en vuxen som tröttnar på leken efter en stund.
Att barnen nu halverat sin vistelse påverkar även deras deltagande i dagisets olika pedagogiska verksamheter vilket även bekymrar dagispersonalen, en ur personalen frågade om det var OK att de ringer in våran dotter om de skulle göra något särskilt och hon kände att det var tråkigt med tanke på de pedagogiska arbeten de utför i smågrupper som de har vissa dagar och som dottern ev. skulle missa varannan vecka eftersom hon är hemma då.

Så när man tänker efter, vem vinner på att mina barn inte får vara på dagis?
Jag får problem hemma med att kunna ha barnen glada och nöjda!
Dagispersonalen tycker det är obra att barnen är hemma så mycket och missar en massa aktiviteter.
Barnen missar en massa umgänge med sina kompisar, de missar en massa roliga aktiviteter som händer på dagis och framför allt så missar de en hel del av lärande som de faktiskt får ta del av på dagis.

Försök att förklara allt det här för en 4-åring när hon skriker att hon vill/ska till dagis!!!

Åhhhh vad less jag blir på telefonförsäljare och sådant krafs!!! Det ringde precis på mobilen, ett 013-nummer, och jag anade redan när jag såg telefonnumret att det rörde sig om en telefonnasare. Jag har lärt mig den hårda vägen att om man inte svarar så ringer de upp lite senare, idag, imorgon eller varje dag tills du svarar, så därför brukar jag svara men ganska omgående avfärda deras förslag med ett: Tack men nej tack! På så vis har de varit i kontakt med mig men fått klart för sig att jag inte är intresserad. För ett par år sedan var det ett företag som hade en datorstyrd växel som ringde upp typ 10 nummer samtidigt och när den första svarade så koppla den bort de 9 andra samtalen. Och det här numret ringde upp vid ungefär samma tidpunkt varje dag och efter ett par veckor svarade jag och tackade nej till deras föreslagna produkt och ”PLOPP” så slutade de att ringa.

Idag var det alltså inget undantag, jag svarade i luren och redan när hon presenterade sig vid namn så förlorade hon mitt intresse. Hon ringde från något som kallade sig ”Modern fondförvaltning”, eller som hon sen sa när jag meddela att just deras gäng hade jag aldrig hört talas om, ”Det orangea kuvertet” som du fick hem för några veckor sedan. Kan någon förklara för mig hur någon kan ringa ifrån ett orange kuvert och hur får alla plats där i???

Sen förklarade hon för mig att min pension skulle bli urusel om jag inte aktivt planerade mitt pensionssparande och såg till att förvalta mina pensionsfonder rätt, GÄSP, boring!!!

Och sen tillade hon att gott om pengar på ålderns höst vill väl alla ha?

”Om vi kommer dit ja”, tillade jag. (jag har ju minst 32 år kvar tills jag uppnår nutida pensionsålder och mycket kan ju hända innan jag är där.)

”Ehh, va?” Sa hon då.

Varpå jag skyndsamt svarade att ”nä jag sa inget” och hon tog genast ett rejält andetag och jag förstod att nu kommer pungsparken i form av ett otroligt erbjudande som den framtida luspanka pensionär jag kommer att bli inte kommer att kunna motstå. Och så började hon rapa på från det välformulerade manus någon, förmodligen, välbetald och kreativ individ har skrapat ihop och fått igenom av någon mindre läskunnig godkännandeinstans.

”För endast 598:-/året så får du dina pensionspengar placerade hos oss och varje månad så tar våra experter fram 5 förslag på utmärkta fonder som du kan flytta över ditt sparande till. Sen är det så bra att OM fonderna ger sämre avkastning än det sparande som du har idag så får du tillbaka HELA årsavgiften. Jag tänkte att vi skickar hem lite broschyrer så att du får läsa igenom hur det fungerar, och vi följer den s.k. distansavtalslagen så är du inte nöjd med det du läser(tackat ja till) så kan du bara ringa eller maila vår kundtjänst och säga upp/ångra dig inom 14 dagar, så vad säger du att vi skickar hem lite broschyrer till dig då? Du bor på Ärschbo…”  

Det är nu som jag säger STOPP och NEJ TACK, jag är överhuvudtaget inte intresserad, och förklarar att hennes 3 minuter i mitt solsken är över för att sedan avsluta samtalet så att hon kan ringa och lura i någon annan att hon sitter i det där orangea kuvertet som de fick för ett tag sedan.

Vill de pensionsspara så får det göra det när de vill men mina, enligt dem, små slantar gör jag vad jag själv vill med och dessutom när jag vill. Hennes/deras erbjudande kanske är otroligt bra (enligt dem iaf) men de sitter inte på hela bilden, de kan omöjligt veta hur helheten av mitt pensionssparande ser ut. Sen, den som är klipsk har redan sett detaljerna, så när hon börjar sitt tal så säger hon att hon vill skicka hem lite broschyrer så att jag kan läsa på och det är helt okej OM det inte vore för vad hon säger i nästa andetag. ”Är du inte nöjd med det vi skickat hem till dig så kan du meddela vår kundtjänst att du säger upp/ångrar dig!”, Att jag låter dem skicka hem broschyrer till mig så att jag får läsa på om deras ”produkt” innebär således att jag per automatik har tackat jag JA till deras produkt. Nu sa hon ju faktiskt att jag kan om jag vill utnyttja distansavtalslagen inom 14 dagar men hur många lyssnar på det, på riktigt alltså? Fatta vad många det är som tackar ja till lite broschyrer som sen när räkningen kommer inser att de tydligen har köpt något de inte vill ha och förmodligen inte kan säga upp inom det första året.

Mitt intresse för de olika former av sparande som finns är väl inte det allra hetaste men jag har lärt mig att vill man låta pengarna röra på sig ur ett kortsiktigt perspektiv så håller man på med aktier och ska man hålla i pengarna lite längre så är det fonder som är at rekommendera. Här sitter hon nu och säger att jag en gång i månaden kommer att få förslag på inte mindre än 5 olika fonder som de rekommenderar mig att flytta mina pengar till, talar ju emot allting som jag har lärt mig.

Sen blev jag ju dock otroligt glad över den otroliga ekonomiska säkerhet som de gav mig i och med att OM deras fondalternativ gav sämre avkastning än mitt nuvarande så skulle jag få tillbaka alla de 598:- som jag betalar per år för deras tjänster. Har erfarenheter av att differenserna mellan dåliga och bra fonder kan var betydligt mer än 600 spänn men det reducerar ju i alla fall en eventuell minussmäll med några kronor…

Nä som jag säger om alla typer av uppsökande säljare, vill jag ha något så hittar jag det för egen maskin.

Pensionsparande, tvångsparande, långtidsparande och korttidsparande, kan man inte bara få para sig med den man vill?

Gustavsbergsbussen nästa...

Männisch!!! Folk e ju som dumma i huvudet när det handlar om att åka buss, flera kandidater till den stora galan för årets klappmongo!!!


Det som står här ovan la jag in som status på FB när jag satt på bussen hem från jobbet igår och nu tänkte jag bara redovisa lite för hur resan hem såg ut.
När jag kommer fram till Vasaplan, varifrån min buss ska gå inom 10 minuter, så står där en salig skara människor och under normala omständigheter så brukar man inte lägga någon särskild notis om några andra än sprittomtarna för det är vanligtvis bara de som hörs.
Men idag vet jag inte vad som händer? Till att börja med så står det ett par, man och kvinna (läs tant och farbror) 65+, och jag förstår av deras konversation att de verkar vara missnöjda med det mesta i livet och inte bara sina egna heller, för de hade en del mindre positiva anfallsvinklar på hur folk var klädda, agerade, bussar körde och till och med hur solen lyste. Det var fel på ditten och det var således också fel på datten. Kan ju säga att de inte blev så värst mycket gladare  när bussen stannade 3-4 meter innan den position de hade intagit för att komma på bussen i så tidigt stadium som möjligt, trots att detta var en medveten handling av chauffören för att det par som skulle på bussen med en liggrullstol skulle få ett bättre utgångsläge att komma på bussen. Som vanligt när man ska på bussen uppstår det någon slags trängsel, kul fenomen som skulle uppstå även om man bara vore tre personer som ska på, och man inser ganska fort att ensam är stark eller i alla fall har det lättare att förflytta sig framåt i en större mängd människor i rörelse. Så kommer jag då på bussen, i samma skede som paret med rullstolen, så jag stanna direkt efter att jag dragit mitt busskort så att de ska få det utrymme de behöver för att få ombord ekipaget på handikapplatsen. Men tror ni folk accepterar att jag står som en stoppkloss i gången i detta syfte? Icke!!! Kommer ett par som kryper under armarna på mig för att komma fram bara för att inse att deras avancemang i kön nu stoppas av en rullstolsburen och hans assistent som genast fick mycket mindre yta att manövrera på för att det helt plötsligt står två fån där som inte kan flytta på sig för att folk fortsätter att gå på bussen bakom mig...till slut är äntligen alla på bussen och chauffören stänger dörrarna och vi rullar ut från vasaplan. Trots att volymen i mina lurar är relativt stark, bra musik ska avnjutas på stark volym, så inser jag relativt omgående att jag hamnat precis framför det ovan nämnda äldre paret då deras klagade sorl fortsätter på bussen (Suck, jag och min vanliga otur!). Assistenten till den rullstolsburne har fällt ut den bygel som finns i bussen för att skydda rullstolarna vilket gör att mittgången blir av med lite bredd just där, en så kallad flaskhalls uppstår. Uppe vid NUS kliver det på tre stycken personer, från ett främmande land i Afrika skulle jag tro, med varsin stor resväska. Nu var det så att det fanns gott om plats i bussen men vad gör de? Jo den första av dem som kliver ombord sätter sig på platsen direkt bakom förarplatsen och lägger upp sin väska på den avlastningsyta som finns ovanpå hjulhuset men de andra två stannar i gången framför honom med sina resväskor ståendes på golvet. Det har nu således bildats en så kallad propp i den redan befintliga flaskhalsen och bussen rullar vidare. I höjd med samhällsvetarhuset kom det en otroligt smart individ på moppe och kör ut mitt framför bussen bara nån cm från att hamna under den...mopedister är mer eller mindre självmordskandidater av högsta rang. Detta resulterade i en häftig inbromsning och folk krängde runt i bussen. När vi alla klarat oss helskinnade från denna del i resan så kommer det en hållplats där det står en kvinna med två otroligt fula hundar, iförda blåa plast/regnoveraller, som ska på bussen. Behöver jag säga att det uppstår ett rejält kaos när hundarna springer på bussen med tanten i hasorna in bland de människor och väskor som står där i gången? Innan det var utrett och lugnet infann sig igen så knorrade människor både till höger och vänster i bussen, fredag kväll och alla vill hem. Även hon placerar sig på en plats strax bakom mig, i bredd med det äldre paret, så nu har jag både ett klagande par och tanten med hundarnas puttinuttande och gosigosande tillsammans med Blindside i lurarna, bra musik ska lyssnas på under tystnad! Som tur är kliver det äldre paret av ett par hållplatser längre fram och det uppstår som ett vaccum på bussen efter deras uttåg. Det bästa med att bussturen börjar närma sig slutdestinationen är att det blir mindre och mindre folk på bussen som kan störa mig eller som jag kan störa mig på. Äntligen hemma men ser redan fram emot måndag då det är dags för nästa bussresa.

http://www.youtube.com/watch?v=nMGJObhnaLk

Det blir inte alltid som man har tänkt sig…

Jag hade en gång i tiden, vid tillfället då jag startade bloggen, en idé om att försöka göra ett inlägg om dagen men allting blir inte som man från början tänker sig att det ska bli. Man hoppar över en dag som sen blir två, tre, fyra, osv.. och så en dag inser man att det nästan är en månad sen sist man satte sig ner och tog sig tid att sätta sina tankar på pränt, jo för även om jag inte skrivit på ett bra tag så tänker och funderar man en hel del på mer eller mindre roliga/trevliga saker som korsar min väg under vardagens slit. Det är inte helt ovanligt att jag har ett, enligt mig, otroligt bra upplägg för ett roligt eller tänkvärt inlägg men som när man kommer hem efter dagens slut rinner ut i sanden därför att man vill vara med familjen, laga mat, städa, tvätta, handla eller rent av bara inte orkar. Men så nu har jag gått och funderat lite under de sista dagarna och kan inte hålla mig, jag behöver skriva av mig helt enkelt…

Det som inte syns finns inte eller?

Har du funderat på vad som verkligen händer på andra sidan häcken, hos grannarna, vännerna eller inom din egen familj helt enkelt?

Jag har under den senaste veckan, igenom mitt arbete, tagit del av bistert underlag för att en hel del människor inte har det så gott ställt och vi har pratat om det både på jobbet och inom hemmets fyra väggar…det är skrämmande… En del människor kan verkligen inte betala för sig eller väljer att inte betala för sig bara för att kunna ha råd att göra saker med barnen under semestern, några har ändå inte råd att göra något på semestern. Det slog mig för en liten stund sen att det är ju på sommaren lättare att se hur folk har det ställt hemma på gatan:

• De familjer som har det riktigt gott ställt försvinner när skolorna slutar och kommer tillbaka när skolorna börjar igen, förmodligen beger dig sig ut med någon stor båt eller till någon stuga/hus på en exklusivare ort som finns i familjens ägo.
• De familjer som har det gott ställt finns hemma någon vecka och beger sig iväg på någon typ av semestertripp någon vecka av semestern, förmodligen till någon hyrd stuga eller med diverse campingateraljer.
• De familjer som har det mindre gott ställt stannar hemma under semestern med undantaget för att åka till någon lokal badplats eller på sin höjd besöka någon större marknad som brukar gå av stapeln under sommaren i den närliggande omgivningen.
• De familjer som inte alls har det ställt alls är de familjer där du ser barnen lekandes utanför huset hela sommaren för sig själva under tiden som föräldrarna är och arbetar för att få den dagliga hushållsekonomin att gå runt, som vanligt.

Nu är ju jag som vanligt lite överdrivande men visst kan du känna igen mönstret, lite i alla fall? Det är faktiskt så illa inom gamla moder Sveas gränser att folk väljer att arbeta för att de helt enkelt inte har råd att vara lediga, vara med familjen, åka bort på semestertrippar, grilla vid havet osv. osv. Och det finns de inom de två sista familjegrupperna som faktisk skiter totalt i att betala för sig, låter alla räkningar bero, för att de ska få råd att ha semester med familjen. De tar smällen senare med allt vad det innebär, förseningsavgifter, inkassokrav, kronofogdar och eventuella betalningsanmärkningar osv. osv…

Nu är det ju så att bakom varje inkassokrav, utmätning eller indrivning hos en av dessa ovan nämnda föräldrar finns ett eller flera barn som trots allt kommer att märka av detta för varför kommer det annars hem okända människor och hämtar deras saker, eller varför fungerar inte telefonen eller lamporna…

Nu kanske du själv inte är nära detta scenario eller ens känner någon som har det så men det slog mig faktisk så sent som idag att JAG har faktiskt varit där fast som barn/tonåring. Jag var en så kallad ”Frisco-kille”, en sån som vi i min umgängeskrets skrattade åt. När jag var i de tidigare tonåren så var det otroligt populärt och viktigt att visa sin sociala status genom att visa på att du hade ett par Levi´s jeans, eller i vissa fall på hur många olika par Levi´s jeans du hade. Ett eller flera par Levi´s jeans och du var kung, hade du en tröja, t-shirt eller ett par strumpor av tidigare nämnda märket var du accepterad men så kommer då de här ”Frisco-individerna” in. Frisco var ett klädmärke som H&M tillhandahöll, vet inte om det ens finns kvar idag, för en billigare penning så att såna som jag, vi, våran familj hade råd att handla kläder att sätta på kroppen. Frisco var definitivt inte Levi´s och hade man ett par sådana fick man räkna med att få ett eller ett par asgarv i ansiktet eller några mindre schyssta gliringar. Men då, som nu och som för alltid, kommer jeans vara jeans men med skillnaden av ett antal hundralappar i inköpspris. Vi hade på grund av familjens ekonomiska situation inte råd att handla kläder eller saker av det senaste skriket. Låt mig inflika att jag faktiskt ägde ett par äkta Levi´s jeans, dock inköpta på rea, men som jag var otroligt stolt över att äga, detta trots att någon ”wise guy” och mer insatt i deras modellprogram påpekade att jag det mycket riktigt ägde ett par äkta Levi´s men att det var av tjejmodell. Jag har även varit med om att telefonen inte fungerat under kortare perioder eller vid något enstaka tillfälle haft lampor hemma som ”inte fungerade”, jag har sett hur en utmätning och hur en husvisning inför en exekutiv auktion går till. En dag gick jag till skolan med ovissheten om jag verkligen skulle ha ett hem att komma hem till eller om det är så att det är någon annan som, den som eventuellt vunnit den aktuella exekutiva auktionen, som äger huset nu.

Trots att jag upplevt detta på nära håll, att inte ha råd med det jag vill ha eller vill göra, och att det har haft en viss inverkan för vissa beslut i det vuxna livet så måste jag faktiskt säga att just då ansåg jag inte att vår familj var fattig. Man väljer inte sina föräldrar och oavsett hur min uppväxt var vill jag inte klandra dem för det som vi gick igenom då, kom ihåg att pengar är ingenting värt så länge man har sin familj! Jag var hyfsat insatt i varför det blev som det blev och vet att den största delen till detta var orsakat av yttre omständigheter, andra människors handlande.

Nu vill jag inte på något sätt framstå som offer och tycka synd om mig själv och jag tror inte att någon just då, när det här utspelade sig, såg mig som ett offer eller tyckte synd om mig utan mer som en glad prick. Detta mest kanske för att man/jag inte visade så mycket utåt…det som inte syns finns inte!!!

Nu, i semestertider, märks det mer än någonsin hur det är ställt i de olika familjernas plånböcker runt omkring i landet. Nästa gång du står i kön till glasskiosken och hör hur någon ”tjatar” på sina föräldrar om glass och de hela tiden säger: Nej!, fundera på varför barnen inte får någon glass? Glass kostar massor och för den som inget har kostar det ännu mer…så har du en slant över så var en vänlig själ och gör något gott. Ta även med dig den lilla devisen som vi brukar säga och leva efter när vi är i paradiset: Vad lite vi har men så gott vi mår!

”Den fattige har inte råd att köpa billigt!