Jag hörde igår en konversation mellan en kvinna ca 40+ och hennes 2 barn, pojke 7-8 år och flicka 12-13 år, och den fick det verkligen att kännas i bröstet. De satt och försökte knåpa ihop en shoppinglista innan de skulle gå in och handla lite mys så här första dagen på barnens sommarlov, för att fira in ledigheten. Efter en stund frågar pojken mamman om de kommer att få vara/träffa pappan under sommarlovet och det blir tyst under fem sekunder innan mamman svarar. Så kommer svaret så fick klumpen i halsen att växa på mig:
Jag ska ringa honom ikväll och se om han kan ha er något! Jag vet att det här inte är ovanligt i samhället men jag förstår det inte, vem vill inte vara med sina barn? Visst finns det mammor och pappor som av olika anledningar, för barnets bästa, inte ska vara med barnet men när det handlar om "kan ha er" så blir jag illa berörd. Vem har inte tid för sina barn? Visst kan barnen vara påfrestande ibland men de är ju trots allt det bästa vi har och kunde jag så skulle jag vara hemma med dem oftare men jag vet att de stortrivs på sin förskola och med sina fröknar så jag har inte mycket dåligt samvete för att de får vara där. När ett par skiljer sig, av olika anledningar, där det finns barn med i bilden så är det barnen som blir de stora förlorarna. Visst en hel del separationer går ju bra och barnen finner sig med att bo hos den ena eller andra parten eller flytta mellan de nya hushållen varannan vecka. Men det finns ju också separationer som är mindre lyckade där de vuxna parterna avskyr varandra och gör allt för att den andra ska ta så mycket skada som möjligt, ekonomisk som psykiskt, där barnen kommer i kläm. Där vuxna använder sig av barnen som redskap i separationen, sköldar eller vapen, emot den andra parten. Ett krig om vem som ska ha vårdnaden om barnen uppstår, inte för att man kanske egentligen bryr sig om barnen utan för att inte den andra parten ska få något. Men oavsett hur man separerar, vem har inte tid för sina barn???
Den senaste tiden har det varit en väldig storm i media och samhället om de fattiga barnen i Sverige och hur orättvist det är för de utan pengar. Visst pengar är bra att ha men vikten av att ha tillgången till båda sina föräldrar är betydligt mycket större vill jag säga.
Härom morgonen kom dottern fram och kramade mitt ben och sa:
Pappa du är bäst...mamma är också bäst...", behöver jag säga att man smälter när man hör något sådant? Man lyfter upp barnet, ger det en innerlig kram och säger: Du är bäst!!!
Visst behöver barnen far- och morföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder men det är ändå mamma och pappa som är de viktigaste personerna i barnens liv, ta inte det ifrån dem.
Ta tid för era barn.
Har du inte tid för dina barn? Omprioritera!
Det handlar först och främst om dem, inte om dig!!!
