Att leva är att dö en smula!

Lyssnade som vanligt på Uggla i P4 idag men idag hade de ett udda tema, döden. De vände och vred på temat döden och det var väldigt intressant, intressant på ett vemodigt sätt, döden är ju ändå slutet!
Har ni tänkt på att det är väldigt sällan man pratar om döden, det är ju ändå en väldigt stor del av livet, som om det inte inträffar om man undviker att prata om det. Livet är ju ändå så finurligt att ingen, absolut ingen, kommer levande ur det. Vi kommer alla att få uppleva döden på vårt eget sätt, en del alldeles för tidigt, en del alldeles för sent, en del genom en otrolig smärta, en del genom en tung men stilla suck och dessvärre en del på det sätt de själva väljer att göra det på, ingen död är den andra lik. Min svärfar brukar säga att det finns bara ett måste här i livet och det är att dö, för det är ju faktiskt det enda vi vet är sant, alla ska vi dö.
På frågan om jag är rädd för döden? Jag funderade en stund, döden skrämmer mig inte men jag måste medge att jag är livrädd. Hur jag menar? Dör jag så dör jag sen är det inget mer med det, jag är inte rädd att möta döden. Vad som däremot gör mig livrädd är att döden sakta ska komma och ta de som finns runt omkring mig, att mina nära och kära möter döden före mig, jag vet ju att det kommer att ske men inte i vilken takt eller ordning. Jag hade en period i mitt liv där jag faktiskt såg, eller trodde, att döden skulle vara en befrielse men då vid den tiden i mitt liv så var jag för ynklig för att kunna göra något. Nu känner jag mig alldeles för stark, jag har min familj och de är luften som fyller mina lungor, det finns inte längre i mina tankar att möta döden förrän döden verkligen vill det. Jag vill leva mitt liv fullt ut och sluta detta liv när jag först nått ålderns höst, se döden i vitögat när jag nått livets klimax.
När döden kommer kommer även sorgen men jag tror att det blir lite lättare om man ändå är beredd på det och har talat igenom den. Inte för att jag tror att det blir mindre sorgligt men jag har en känsla av att det blir lättare att bearbeta om man kan strunta i själva döden och fokusera på att ta hand om de som är lämnade kvar.
Hur tänker du kring döden? Jag har förståelse för att det kan vara jobbigt att ventilera sina tankar rörande döden men saker som inte ventileras bildar ett otroligt tryck som till slut kommer att trycka sönder dig innifrån, t.ex. när döden väl kommer dig nära. Vi människor talar oftast inte om saker som gör oss oroliga inför den stora gruppen, till så vida du inte går på någon typ av gruppterapi, så hitta en nära vän och prata ut om det.

Döden är inte så farlig om man känner honom!

...men söndagen kommer!