Och så var det det här med sten i glashus...

Igår, som så många andra dagar, klev jag upp vid 05-snåret och duschade av mig, kasta på lite lukta gott och sen på med uniformen. Jag bredde mina mackor och tog en matlåda ur frysen för att sen tassa iväg till bussen. Väl på bussen sätter jag mig på min vanliga plats och får då se en reklamskylt från en kvällstidning med följande text:

Någon väktare som leker med tanken att bruka övervåld idag?

Under en millisekund så blev jag smått road av budskapet men ändrade mig ganska snabbt, vad är det egentligen denna text avspeglar? Är det samhällets generella syn på hur väktare arbetar runt om i landet? 

Jag har arbetat som väktare i 10 år och 1 månad och aldrig någonsin i mitt tjänsteutövande använt övervåld och känner till få fall, om ens något fall, där kollegor använt övervåld. Jag har ett par gånger åkt stryk vid ingripanden, jag har blivit mordhotad en gång och fått budskapet att jag ska "passa mig" ett flertal gånger, blivit kallad både det ena och det andra (Idiot, Jävla ABAB-vakt, polis-wanna-be osv. osv.) en massa gånger men aldrig att jag har slagit någon. Vid några ingripanden har jag använt mig av våld, i den bemärkelse att jag har hållit i den frihetsberövades arm eller i värsta fall tvingas lägga omkull denne för att freda mig själv eller kvarhålla denne tills situationen lugnar ner sig eller polis anländer och allt inom de råmärken som finns uppspaltade i Svea rikes lag, men jag har aldrig slagit eller sparkat någon. Som väktare har man inga egentliga befogenheter, du har ingen rätt att avvisa, avhysa eller omhänderta någon vilket gör att du sällan behöver konfrontera några stökiga/bråkiga individer och våldsutövandet blir således nästan obefintligt. Nu ska man vara ärlig och säga att det finns rötägg inom alla branscher och så även inom min bransch även om jag inte känner till något fall. I de flesta fall som man läser om i tidningarna, ser klipp om på nätet eller hör om där någon blivit misshandlad eller utsatt för övervåld av väktare har den slagne med största sannolik mött på ett rejält rötägg som arbetar som ordningsvakt, jag säger inte att det är så men det är mina misstankar. De som arbetar med bevakning på publika platser är vanligtvis ordningsvakter med undantaget av butikskontrollanter och de som far runt på kvällar, nätter och helger och släcker lampor och låser dörrar det är väktare. Men allt detta är skit samma för våld eller övervåld hör inte till vanligheten i en väktares vardag och det är egentligen inte detta jag stör mig på. Det som väcker min irritation är att man framhäver sig själv igenom att visa på andra människor eller organisationers fel och brister i stället för att visa vad man själv kan. Eftersom jag jobbat ett bra tag i branschen vill jag hellre säga att jag är omgiven av kollegor som är vardagshjältar än kriminella våldsmän. Min grundtanke när jag jobbar är "To serve and protect!" och jag tror nog att de flesta av mina kollegor, oavsett vilket bolag de jobbar åt, håller med om. Nu har jag inga siffror på det men hur många gånger per dygn upptäcks inte bränder eller saker som skulle kunna orsaka en brand tack vare observanta väktare, avstyrs ett inbrott eller annan kriminell verksamhet för att en nyfiken väktare tar en extra sväng på en gata bredvid sitt egentliga bevakningsobjekt, får insjuknade människor ute på gatan hjälp av en förbipasserande väktare, får människor hjälp överhuvudtaget av en förbipasserande väktare? Oavsett vad det gäller så är min yrkeskår en hjälpande hand i samhället men sånt syns sällan, definitivt inte i kvällspressen eftersom snälla människor inte har något nyhetsvärde. Jag är stolt över att arbeta med det jag gör, att först och främst hjälpa människor och jag vill gärna att det ska synas men det är ju just det som det sällan gör. Om du hade gjort det jag har gjort, behandlat de personer som jag mött på samma sätt som jag gjort eller helt enkelt arbetat så som jag har gjort under de 10 senaste åren så hade även du tyckt att reklamen framhäver en orättvis bild av ditt gebit. 

Sen började jag fundera på hur de övriga reklamskyltarna från denna kvällstidning ser ut och det fick jag se i eftermiddag och det var ingen rolig läsning även om dessa skyltar berörde andra yrkesgrupper i samhället. Tidigare skrev jag att jag inte tycker folk eller företag som framhäver sig själv igenom att visa på andras brister och inte på vad man själv kan och det kommer jag aldrig att ändra på. Nu har jag ett par gånger i min nuvarande yrkesroll mött på pressen och deras representanter och jag har egentligen inte mycket gott att säga om dem, de är gamar som gör nästan allt för att få det allra bästa scoopet först och sen att deras offer mår dåligt av deras framfart det bryr de sig inte i, det är deras "förbannade rätt" att föra ut nyheter till omvärlden.

Det är något visst över att sitta i ett glashus med en sten i sin hand...

"Hur många människor har en journalist tänkt sig att kränka idag för att få sitt scoop?"

Det finns en oslipad diamant i oss alla...

Häromdagen kunde man läsa i tidningen om en man som har legat död i sin lägenhet i nästan tre år och upptäcktes igenom en slump när man skulle installera bredband i huset. Det går också att läsa att han faktiskt har anhöriga, bl a en son, men ingen verkar ha saknat honom under dessa tre år och för egen del hoppas jag vid alla högre makter att jag själv aldrig blir så "färglös" att inte ens min familj saknar mig på ålderns höst.
Tänkte för mig själv här för ett tag sedan att jag lever ett ganska ordinary life, kanske på gränsen till tråkigt ibland. Jag är inte direkt den där innekillen/rikskändisen som alla pratar om och det närmaste jag kan komma den svenska kändiseliten är väl att jag är bekant med en kille som är medlem i ett av landets, till antalet deltagare, största popband, har en syster som varit ersättare i Sveriges Riksdag och morsat på Robinson-Zübeide som om att jag kände henne när jag var i Katrineholm en gång, vilket jag för övrigt inte gör. Jag har ett jobb, som de flesta, som jag går till när jag ska och inte är sjuk eller har sjuka barn sen går jag hem därifrån, äter min mat, ser på tv: och sen lägger mig och sover. Så där skulle jag kunna fortsätta att rada upp det med helt vanliga göromål som jag fyller min vardag med, som sagt tråkigt!!!
Men sen häromdagen så slog det mig: Nä så tråkigt kan mitt liv ändå inte vara och så tänker jag tillbaka på de år som har passerat, jag har nog varit med om både det ena och andra. Jag har i jobbet träffat på Kungligheter, expresidenter, nobelpristagare, diplomater, ärkebiskopar, normala människor, mindre normala människor, puckon, sprittomtar, ja människor från samhällets alla sidor som på ett eller annat sätt har berikat mitt liv med upplevelser utöver det vanliga. Mitt yrke har fört mig till situationer som gjort mig arg, rädd, glad, ledsen, ursinnig, nedslagen, riktigt road, mörkrädd, uppjagad sånt som jag ibland önskar att alla människor fick uppleva eller i alla fall höra om men som skyddas av tystnadsplikten. Jag har gått igenom ett par "deppar" i livet där jag inte kan förklara varför, bara att, livet inte är så vidare värst och där jag omgetts av riiiiiiiktigt mörka tankar men som jag kommit ur och som på sätt och vis gjort mig starkare och fått mig att inse att livet visst värt att leva!!! Jag har stundtals fått fylla mitt liv med sång och musik och framträtt i diverse sammanhang, stora som små, roliga som sorgliga, på torg som i studio eller för mig själv i duschen. Jag har trots min höjd och flygrädsla flugit till Thailand, mitt livs bästa resa, jag har som en av väldig få i landet fått flyga i ett Fokker 15 från tidigt 1900-tal, och varit uppe en bit på Mount Blanc, faktiskt så långt som 3850 m.ö.h och tittat ner på världen där nere. Jag har, eller rättare sagt mina svärföräldrar har, ett paradis som jag kan dra mig tillbaka till och varva ner och njuta av livet, så enkelt som livet bara kan vara utan de allra vanligaste nödvändigheterna. Jag hittade en underbar kvinna som jag gifte mig med och som jag har fått 2 underbara barn tillsammans med och som alla förgyller och sätter färg på min vardag.
Och så där fortsatte jag att tänka och insåg till slut att mitt liv har hittills inte varit särdeles färglöst utan snarare tvärtom, otroligt färgstark och fyllt av händelser för livet. Visst går livet upp och ner, man möts av med och motgångar av alla dess slag men summa summarum så trivs jag med allt jag tänker tillbaka på.
Hur du lever ditt liv vet jag inte men om du tänker på ditt liv så som jag gjorde här för ett tag sen, att det är ganska tråkigt, så ber jag dig att tänka om för det som inte har hänt än kanske kommer att hända imorgon eller i övermorgon eller om ett år men värdelöst kommer det aldrig att bli. Se ditt liv som en oslipad diamant, det kommer till syvende och sist bli vad du gör det till, lägger du ner lite tid på dig själv så kommer det sluta med att du är en dyrgrip. Låt det inte sluta med att du glöms bort...

Jag som relativt oslipad, någon gång i livets början!

Full tank och en fibban tack!

Ur ett icke-stalkers-perspektiv så älskar jag verkligen att observera andra människor, gärna på offentliga platser som längs en gågata, en affär eller som idag på en bensinstation. Åkte för att tvätta bilen, lugnt den skitigaste bilen i stan när jag väl åkte in i hallen men först ska man ju få plats också. kliver in på macken och säger att jag vill ha en plats i GDS-hallen och får till svar att det är 2 före i kön på platserna i hallen, plingplong, så står även jag i den där kön av väntande bilentusiaster. Tittar mig runt i butiken och ser en av de andra väntande sitta lugnt och läsa en tidning och listar snart ut vem som är den andra väntande i butiken, han har ett otroligt nervöst beteende och ränner runt som om han var på gång att råna macken men minikopian av mannen som går ett par steg bakom mannen men som inte syns över hyllorna avslöjar att det är en helt vanlig familjefader.

Efter 10 minuters väntan i butiken så får jag äntligen beskedet att en plats blivit min och går ut till bilen. På väg ut ser jag mannen (läs gubben) som hade tvättplatsen innan mig och var han nöjd med resultatet av sin biltvätt så skulle jag rekommendera honom att puckla på sin optiker lite för ren var bilen inte!!!

Rullar in i hallen och upp på rampen, på första försöket, och börjar pyssla om min bil samtidigt som jag tittar in mina medtvättare. Den nervösa mannen inifrån butiken låter grabben sköta spolandet av bilen men jagar honom som en galning för att ha koll på skeendet, blir svettig bara av att titta på honom. Ser en man, 55-60 år, rulla in sin KIA på en ramp och hissa upp den mot skyarna för att sedan hämta karet för spilloljan. Han tömmer bilen på olja, helt, skruvar i pluggen igen, jag ser aldrig att han byter något filter, och fyller på med olja. Sen sänker han ner rampen igen, startar bilen för att låta motorn lugnt pumpa runt den nya oljan i motorn, ICKE!!! När väl bilen har hoppat igång så tokvarvar han motorn under 10-15 sekunder, motorn verkligen skriker, för att sedan stänga av bilen och spola av den lätt då han ändå har den inne i tvätthallen...suck, det gör ont i mitt hjärta att se någon behandla en bil sådär. Väl färdig så rullar han ut ur tvällhallen men återkommer efter ett par minuter, halvspringades, då han inser att han glömde lämna in nyckeln till billiften och att hans hallhyra fortsätter att ticka på, tid är pengar! 

Några minuter senare kommer det in två bilar samtidigt i hallen varav den ena har betydligt mycket sämre svängradie än den andra och måste ta omtag och backa en gång för att komma in i sitt tvättbås, men det är ju inte så lätt när bilen bakom stannar så nära att det nästan blir märken på bilen framför och båda måste backa för att den här manövern ska fungera. När de senare kliver ur bilarna så misstänker jag att det är far & son som ska stereotvätta sina bilar. Den äldre av dem förklarar för den yngre hur det hela ska gå till och jag ser på den yngre mannen att han redan vet hur man gör men gör det han kan för att vara pappan till lags. I slutet av min session i GDS-hallen så kommer det en man i 30-årsåldern med en äldre Ford Escort som låter som en traktor och sladdar mer eller mindre in i sin tvättfålla, en riktig rallykille med andra ord. Jag rullar ut ur hallen och beger mig in för att betala och inser redan i dörren att jag INTE är ensam i butiken, typ 10-12 personer i kö och ingen personal bakom disken, SUCK! Ser sen när jag står i kön att en av expediterna sitter på golvet bland reservdelarna, hon håller på att leta efter en reservdel åt killen med Fårrrden, och till slut hittar hon det hon ska ha och beger sig tillbaka till kassan. Dock har ett par-tre stycken redan lämnat kön, ställt tillbaka sakerna på hyllan och lämnat butiken lottlösa. När hon väl har lyckats beta av det största antalet kunder och det så småningom blir min tur dyker det upp två expediter till, till ingen nytta...
Som sagt jag tycker om att observera människor i olika situationer och jag kan ibland skratta rakt ut när situationer uppstår...

Jag håller ett öga på dig!

en dotters samlade verk...

Vi satt idag vi matbordet och försökte få våran dotter att berätta vad hon önskar sig när hon fyller 4 om en och en halv vecka och hon svara som följer: Det får vi se när jag öppnar paketen... Kul tjej det där! När vi till slut lyckades få ur henne vad hon önskar sig såg listan ut så här: En soffa, Ett kylskåp, en stor docka som heter Ylva, en rosa barnvagn med prickar och så flummade hon vidare...
Efter en stund så hittar hon plasten som sitter runt filmklubbens månadserbjudande och sätter över huvudet varpå jag säger att hon inte ska göra så för att det är farligt och hon kan kvävas och vad hon svarar: näääää, det är det inte för du bryr dig ändå inte!
Efter lite mys i soffan och Tarzan på tv så sätter dottern igång och tokgråter, äh va???? Jo hennes kompis som heter Emil och som bor i Stockholm har dött!!! Mycket tragiskt om det inte vore för att hon inte känner någon som heter Emil och som dessutom bor i Stockholm...Fantasiiiii aha!!!

Det bästa utav allt är att jag vet att denna livliga fantasi kommer från hennes mor som tydligen var på precis samma urflippade sätt när hon var liten...men det gör inget jag tycker om dom båda två i alla fall!!!

I´m the biggest, the best, better than the rest...

Det är så roligt med oss killar/karlar/män, i urminnes tider så har vi haft det där tävlingsinsinktiva inom oss. Det börjar ju redan som små med frasen "Min pappa har ..... än din pappa!" och fortsätter sedan i sådana saker som vem som har mest lego, kan gör längst bromsspår på cykeln, först får hår på snoppen, blir av med svendomen först, har den första fyllan, kan köra längst på bakhjulet med moppen, högst hastighet 3/4 varv i Stenkvistarondellen, komma upp i högst sluthastighet upp till brevlådan i Hällbergabacken med bilen, dyrast och mest invecklade teknikprylen, bäst ljud i bilen,  osv. osv. och har någon utfört något så kan du ge dig katten på att det per omgående skickas ut en utmaning till alla andra testosteroninnehållandes individer. Egentligen har jag väl aldrig varit någon direkt tävlingsinriktad människa ur detta perspektiv, har väl aldrig haft materialet till att vara direkt jämförbar med andra, men ite är jag bitter för jag är ju ändå jag...

Men så står man där vid en vattenrutschekana i ett badhus i norra Sverige, snart 33 år gammal, och ser att det finns ett tidtagarur för de två olika banorna (så verkar det numera vara på samtliga badhus i landet och det är väl för att få papporna att engagera sig i barnens lekverksamhet) och genast börjar tävlingshornen att växa ut i pannan. För givetvis så ska JAG ju ha snabbast tid på banorna och så kör ett par repor och nu är det mina tider som står i topp. Efter ett tag när jag står i kön till en av kanorna så står det en något äldre man framför mig och jag ser i hans blick att han ska förska bräcka mina 6,90 sekunder och han tar rejält med sats och rutschar iväg. Väl nere så ser både han och jag att han inte lyckades men han var riktigt nära 6,96 sekunder och då kommer hornen igen, så här kan vi inte ha det, frun får ta grabben. När jag efter en explosiv ride så ser jag och min mottävlare att jag kapat tiden ner till 6,40, stolt reser jag mig och går förbi honom med indragen mage och putande bröskorg. Barnsligt eller manligt, avgör själv, men kul är det!!!

Ps. Konstaterade för övrigt igår att trots att jag har några extra kilon frampå så behöver jag inte känna mig ensam, det finns de som har ytterligare några kilon mer än mig och folk verkar tycka om dem ändå...alltså är projektet Beach 2011 officiellt inställt!!!

"Manlighet är att vara den enda på festen som kan få upp locket på syltbrken!" / Pierre Persson

Vart är vi på väg???

Det är inte lite av att jag skäms över hur bra jag har det. I detta inlägg är det helt okej att du identifierar dig med mig för jag tror säkert att du känner igen dig i en del av det jag skriver.
Under den senaste tiden har vi matats med nyheter på alla dess sätt om katastrofer och politisk instabilitet runt om i världen och det är för mig sååå långt borta. Jag bor på en plats i världen så är så lugn att den skulle kunna betraktas som Jordens långvård, här händer egentligen ingenting förutom den där väntan på att det så småningom   ska vara över. Men det värsta av allt är att jag ändå gnäller dag in och dag ut över hur illa det är ställt i landet...
Nu ska vi se, jag är född och uppväxt i ett land där jag faktiskt får tycka vad jag vill och faktiskt uttrycka mina åsikter, visst har jag blivit kallad för dåre på grund av min tro,  kallad för mördare av veganer för att jag tycker om att äta kött eller dum i huvudet och konservativ för att jag har en viss åsikt och världens alla sexuella läggningar men jag har ändå fått säga vad jag tycker. I vissa länder törs man inte ens säga vad man tycker och tänker inom ens egen släkt för att  man är livrädd för att bli angiven och bestraffad, torterad och kanske rent av avrättad. Jag bor i ett land där vi har demokratiska val vart 4:e år och där alla människor har rätt att öppet visa sina politiska sympatier utan att riskera någon som helst represalie, på andra ställen på jorden finns det ledare som sätter sig själv på ledande/styrande positioner och där folk som opponerar sig fängslas eller helt plötslig försvinner spårlöst för att aldrig komma igen och där den så kallade oppinionen rent av förbjuds att existera. I mitt land verkar den största politiska turbulensen bestå av vilka personer som kom på en viss partiledares avskedsfest här om dagen eller att ett "Kalle Anka"-parti beståendes av en bunt främlingsfientliga individer som inte har riktigt torrt på fötterna gör en blixtvisit i landets riksdag...
Jag har ett jobb som jag går till med väldigt långa arbetsdagar, ca 10 timmar, men som gör att jag då och då får ett fripass och får vara ledig. När jag är på jobbet så tycker jag själv att jag kan vara gnällig över den stundtals höga arbetsbelastningen och att jag faktiskt vid vissa tillfällen känner mig en aningen underbetald. Men varje månad så får jag faktiskt en summa pengar på kontot som gör att jag kan betala för alla mina utgifter som jag drar på mig. 4-500 mil härifrån, om ens det, så finns det människor som arbetar 18-timmars arbetsdagar under slavförhållanden och en minimal lön om en någon alls. Här hemma kan en av dagens största   issues vara vad vi ska tillaga för mat och kommer vi inte på något så kan man alltid låta någon annan göra maten åt en och äta ute, då slipper man ju även disken. På andra ställen i världen så finns det de som undrar om det finns någon mat idag eller om de får gå och lägga sig hungriga ikväll också.
Nu bor vi i ett land som trots allt har ett otroligt bra socialt skyddsnät och som till största delen plockar upp dem som snavar och faller på vägen, ger stöd och hjälp. I andra länder finns det så kallade "Dödspatruller" som tar hand om samma slags människor men på ett lite mindre humanare sätt, de skjuter dem helt enkelt!
Sista året har det varit mycket gnäll om att människor i detta land blir utförsäkrade men i andra länder är samma slags människor oförsäkrade. När vi var i Thailand för några sedan pratade jag med en tjej som jobbade på vårt hotell som för mindre än 3 månader sen hade fött ett litet barn men som var tvungen att börja jobba för att ha råd att leva, barnet togs om hand av mormodern när mamman var på jobbet. Här hemma dimper det ner papper i brevlådan om jämställdhetsbonusar i brevlådan för att föräldrarna ska ta ut lika mycket föräldrarledighet, undrar vad thailändskan skulle tycka om att få vara hemma med sitt barn och få behålla ca  80% av sin inkomst istället för att behöva gå tillbaka till jobbet ganska direkt efter barnafödandet och se till att vi västerlänningar får den service vi kräver?
Kan ibland sitta och småle åt min hustru som försker välja kläder på morgonen och det yr olika uppsättningar omkring henne och till slut kommer kommentaren: Jag har inget att ta på mig! På andra ställen i världen finns det män, kvinnor, pojkar och flickor som tar på sig samma kläder som de hade igår och förmodligen har haft på sig de senaste veckorna, tvättat upp kläderna i sådant vatten som jag förmodligen skulle akta mig för att ens sätta ner en gummistövel i. Jag bor i ett land där jag redan vid veckans första toalettspolning gör av med lika mycket rent vatten ut i tomma intet som en hel familj i en annan del av världen gör av med på en hel vecka. Jag bor just nu i ett land som inte är drabbat av flera jordbävningar, tsunamis eller oroligheter av alla dess slag men ändå är jag ändå inte riktigt nöjd, tror jag skulle behöva ha ett slag i magen för att fatta att jag har det precis så bra som jag bara kan ha det oavsett vad jag än kan komma på att jag saknar här i livet.
Att en människa tycker så här må väl vara men den känsla som jag har är att vi är förmodligen en hel del individer i denna nation som känner och tänker precis som jag, aldrig riktigt nöjd!
Felet med att det inte berör mig riktigt är att jag kan distansera alla dessa problem tack vare det geografiska läget, det är ju såååå långt borta. Visst vi hade ju den där "Gudrun" för några år sedan som slog till mot södra/mellersta Sverige och som totalt, med de som omkom i uppröjningsarbetet, tog 15-20 personers liv, men det är ju inte i närheten av det som sker just nu i Japan. Men det är ju så synd om oss när det väl händer något av denna kaliber, låt mig nu säga att jag inte på något sätt förringar de människor som drabbades av "Gudrun". Men i detta land så drabbas vi av landssorg när det dör 4 stycken i en trafikolycka men är inte sena att dra ett grymt skämt om en katastrof i ett främmande land. Jag kan fortsätta att rapa upp fler och fler jämförelser med hur jag har det och hur de andra har det men det kommer aldrig att göra mig helt nöjd med min tillvaro hur jag än gör och det kommer förmodligen inte hjälpa dig att bli en bättre människa heller. Men tycker inte du, som jag, att det är dags att släppa på egot lite och hjälpa mänskligheten och göra vad vi kan för att jämna ut den obalans som råder i världen? Inte ur ett kommunistiskt perspektiv utan ur ett medmänskligt?

En kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon!

Bakom varje man...

Här om kvällen låg jag och tänkte på hur lyckligt lottad jag är som har henne, kvinnan med stort K. Vi har varit ett par i lite drygt 13 år nu, 13 år fyllda av med- och motgångar, glädje och sorg. Att vi kommer från lite olika bakgrunder och har några år i mellan oss har faktiskt inte spelat så stor roll utan vi har alltid haft varandra. Vårat förhållande har väl aldrig varit helt perfekt men å andra sidan ingen katastrof heller och säg de par som har haft ett sådant förhållande, ett helt perfekt.

Grunden för vår förhållande är den villkorslösa kärleken som vi alltid har hittat tillbaka till på något sätt.

Men som den människa hon är så får hon mitt liv att bli så fulländat som det kan bli, hon gör mig hel!!!

Genom allt så älskar jag henne och hoppas på den eviga kärleken mellan oss.

Hur jag än gör eller känner så kommer jag aldrig att fullt ut kunna visa henne hur mycket jag behöver henne vid min sida, det finns helt enkelt inte tillräckligt med ord för det.

Läser du detta så: Jag älskar dig!!!

Den här är återigen till dig!!!