Oblivisci volo!

Aldrig förr arbetar min hjärna så hårt som när jag utför någon typ av fysiskt arbete, t.ex röja i skogen med sågen eller som idag med lite färg, en pensel och några meter golvlist som ska målas. Det är oftast då som jag bollar, med mig själv, de mest djupa och känsligaste tankarna som rör mitt liv. På sista tiden, sen i somras kan man säga, tänker jag mycket på den period i livet som jag brukar kalla "Mitt helvete på jorden". Den perioden är inte en enskild händelse utan snarare en serie händelser som för mig är mörker och smärta. Som jag skrivit tidigare är det dock såna perioder som hjälper mig att göra vägval i livet nu, flera år efter.
Jag vill inte kalla mig själv för långsint utan förlåter och försöker gå vidare i det mesta men det är en del av den mörka perioden som står här ovan, kanske den mörkaste, som fortfarande följer mig. Jag tror dock att fast det är där mitt liv är som mörkast så är det just där som det vänder och det vänder mot en allt ljusare framtid, som fortfarande är ganska ljus. Eftersom jag lärt mig något av detta och tycker att det hjälpt mig på vägen som människa så kan det förklara det som jag brukar citera från en låt som heter "Nära" utav Blindside: Skönhet kommer ur smärta.

Detta inlägg skriver jag för att få ner mina tankar på pränt och se vad det är jag tänker, något konkret som jag kan ta på. Ibland måste man få ventilera sig för att inte explodera.
Det hände att några personer i min bekantskapskrets gjorde mig riktigt illa, sårade mig otroligt hårt, och det hade kunnat varit så att mitt liv fått en helt annan väg om jag inte tagit mig samman ordentlig och dessutom förlåtit de personerna i mitt hjärta. En del av dem vet om att de är förlåtna eftersom de förstått att de gjorde fel och bad om det men andra vet inte om det för de har aldrig bett om förlåtelsen. Men jag vill frångå detta och glömma det som hände för det gör mig inget gott utan snarare ganska ont och det är just det som är mitt problem, jag kan inte glömma!!! Flera gånger i veckan stöter jag på saker som påminner om det som hänt och som får mig att börja tänka och det är tänkandet som är det jobbiga för i detta fall leder det inte till något konstruktivt utan bara till mer tänkande. Det kan va nån man chattar med på nätet, ett samtal per telefon, något som visas på tv eller står i nån tidning, nån man träffar eller hör om som råkat utför samma eller liknande händelse som gör mig påmind. Det sitter alltså en tagg i min själ som ömmar rejält varje gång jag blir påmind om det. Det är inte alla de inblandade som är jobbigt utan själva händelseförloppet som sådant som är smärtan i mitt inre för det får mig att asociera till denna period i livet. Det är mörkt och kallt där och det är inget som jag vill känna igen...jag vill glömma!!!

Hur gör DU för att glömma och gå vidare i liknande situationer, tips?

Errare humanun est, ignoscere divinum!

Satis livor adveni album nunc omnia...