Ser jag inte så finns jag inte...

Igår när vi skulle gå till bilen så lekte vår dotter kurragömma med oss, h-on sprang i förväg och ställde sig på parkeringen. Där stog hon och höll för ögonen med resonemanget att ser jag inte er så ser ni inte mig...brukar det inte vara "Syns det inte så finns det inte"? Kul var det i alla fall...
Att bero på se och synas, det finns en predikant och författare som heter Tomas Sjödin och som skrivit en bra bok med titeln "När träden avlövas ser man längre från mitt kök.". Påståendet i titeln stämmer ju rätt bra faktiskt men nu ska jag skrämma upp de paranoida lite, vi ska byta ut 2 ord i titeln: "När träden avlövas ser man längre in i mitt kök"!!! SÅ är det lite med människan också, har ni tänkt på det? När busken utanför ditt fönster inte är lika tät och burrig så ser folk lättare in i ditt hem och ser vad som försigår där, det är inte lika lätt att dölja vardagen i köket utan denna lövade fasad. Det är först när folk har höst i sina liv, när lövfasaden faller av, som man kan se in och se det som verkligen finns inom dom: Äkta vara! Men varför är det så? Varför kan vi människor inte vara öppna mot varandra när vi är på frodig kvist utan bara när man är nere på botten??? Ja jag vet inte men det har väl med rädsla att göra, rädslan för att vara sämre eller mer annorlunda än alla andra. Men om sanningen ska fram så är alla människor lika, och där behövs inte nån avlövad buske för att se det. Andra par höjer rösten åt varandra, andras barn skriker också på nätterna, andra människor gör mer eller mindre bra saker på jobbet/vardagen, andra människor har det tungt ekonomisk eller vad du än är rädd för att andra ska få veta att du gör/har. Alla människor är mer eller mindre lika på detta plan så ingen är egentligen särdeles speciell, vi har bara mer eller mindre sofistikerade sätt att dölja det på.

För att avsluta detta inlägg på inte allt för djup sätt vill jag citera vår allas entertainer Percy Nilegård
"Bättre lite skit i hörnet än ett rent Helsinki!"