Dottern på 3,5 verkar tro att det är hon som bestämmer här hemma, det är i alla fall m in uppfattning. I morse så hade vi mer eller mindre krig hemma innan vi gick till dagis: Inte äta frukost, inte borsta tänderna, inte klä på sig, inte ha gympadojorna och sen detta ständiga "Ska bara". Det tar sån tid och energi bara att komma utanför ytterdörren hemma och dessutom ska man försöka få med sig grabben på 10 snart 11 månader också. När man väl har kommit ut så kan det ta flera minuter att gå från dörren till bilen, den står ca 100 meter bort, för det är en del saker som ska tittas på eller undersökas. Att gå till dagis på morgonen är en riktig utmaning för det är samma procedur som ovan fast det är en längre sträcka att gå och då finns det ännu mer att titta på och undersöka...
Sen att gå hem från dagis tar minst lika lång tid med den skillnaden att, "Pappa jag är trött i bena, du får bära mig...", så då sitter hon på axlarna och tittar/undersöker samma saker som man såg på dit vägen...
Trots att hon bara är 3,5 år så besitter hon en envishet som är stor som en fullvuxen elefant.
Men det viktigaste utav allt är att hur mycket vi är oense/världskrigar om klädsel, mat eller väg till/från dagis så älskar jag mitt/mina barn mer än något annat på denna jord...för när allt kommer till kritan så är det så att äpplet inte faller så långt från päronträdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar