Det finns en oslipad diamant i oss alla...

Häromdagen kunde man läsa i tidningen om en man som har legat död i sin lägenhet i nästan tre år och upptäcktes igenom en slump när man skulle installera bredband i huset. Det går också att läsa att han faktiskt har anhöriga, bl a en son, men ingen verkar ha saknat honom under dessa tre år och för egen del hoppas jag vid alla högre makter att jag själv aldrig blir så "färglös" att inte ens min familj saknar mig på ålderns höst.
Tänkte för mig själv här för ett tag sedan att jag lever ett ganska ordinary life, kanske på gränsen till tråkigt ibland. Jag är inte direkt den där innekillen/rikskändisen som alla pratar om och det närmaste jag kan komma den svenska kändiseliten är väl att jag är bekant med en kille som är medlem i ett av landets, till antalet deltagare, största popband, har en syster som varit ersättare i Sveriges Riksdag och morsat på Robinson-Zübeide som om att jag kände henne när jag var i Katrineholm en gång, vilket jag för övrigt inte gör. Jag har ett jobb, som de flesta, som jag går till när jag ska och inte är sjuk eller har sjuka barn sen går jag hem därifrån, äter min mat, ser på tv: och sen lägger mig och sover. Så där skulle jag kunna fortsätta att rada upp det med helt vanliga göromål som jag fyller min vardag med, som sagt tråkigt!!!
Men sen häromdagen så slog det mig: Nä så tråkigt kan mitt liv ändå inte vara och så tänker jag tillbaka på de år som har passerat, jag har nog varit med om både det ena och andra. Jag har i jobbet träffat på Kungligheter, expresidenter, nobelpristagare, diplomater, ärkebiskopar, normala människor, mindre normala människor, puckon, sprittomtar, ja människor från samhällets alla sidor som på ett eller annat sätt har berikat mitt liv med upplevelser utöver det vanliga. Mitt yrke har fört mig till situationer som gjort mig arg, rädd, glad, ledsen, ursinnig, nedslagen, riktigt road, mörkrädd, uppjagad sånt som jag ibland önskar att alla människor fick uppleva eller i alla fall höra om men som skyddas av tystnadsplikten. Jag har gått igenom ett par "deppar" i livet där jag inte kan förklara varför, bara att, livet inte är så vidare värst och där jag omgetts av riiiiiiiktigt mörka tankar men som jag kommit ur och som på sätt och vis gjort mig starkare och fått mig att inse att livet visst värt att leva!!! Jag har stundtals fått fylla mitt liv med sång och musik och framträtt i diverse sammanhang, stora som små, roliga som sorgliga, på torg som i studio eller för mig själv i duschen. Jag har trots min höjd och flygrädsla flugit till Thailand, mitt livs bästa resa, jag har som en av väldig få i landet fått flyga i ett Fokker 15 från tidigt 1900-tal, och varit uppe en bit på Mount Blanc, faktiskt så långt som 3850 m.ö.h och tittat ner på världen där nere. Jag har, eller rättare sagt mina svärföräldrar har, ett paradis som jag kan dra mig tillbaka till och varva ner och njuta av livet, så enkelt som livet bara kan vara utan de allra vanligaste nödvändigheterna. Jag hittade en underbar kvinna som jag gifte mig med och som jag har fått 2 underbara barn tillsammans med och som alla förgyller och sätter färg på min vardag.
Och så där fortsatte jag att tänka och insåg till slut att mitt liv har hittills inte varit särdeles färglöst utan snarare tvärtom, otroligt färgstark och fyllt av händelser för livet. Visst går livet upp och ner, man möts av med och motgångar av alla dess slag men summa summarum så trivs jag med allt jag tänker tillbaka på.
Hur du lever ditt liv vet jag inte men om du tänker på ditt liv så som jag gjorde här för ett tag sen, att det är ganska tråkigt, så ber jag dig att tänka om för det som inte har hänt än kanske kommer att hända imorgon eller i övermorgon eller om ett år men värdelöst kommer det aldrig att bli. Se ditt liv som en oslipad diamant, det kommer till syvende och sist bli vad du gör det till, lägger du ner lite tid på dig själv så kommer det sluta med att du är en dyrgrip. Låt det inte sluta med att du glöms bort...

Jag som relativt oslipad, någon gång i livets början!