Våga välja?

Har haft en halvkaotisk morgon efter det att grabben föll ner från sin systers loftsäng, ca 180 cm fall, och ett par timmar på akuten för att få bekräftat att inget allvarligt inträffat med honom men det var det värt. Det värsta är ju att något ska hända med dem som man älskar allra mest, sina barn. Väl hemma igen fick vi lite frukost och sen la sig grabben för att sova och jag hamnade framför tv:n och tittade på TV4:s Spårlöst och det är här min tanke vill dröja kvar lite. Dagens program handlade om en kvinna som adopterade bort några av sina barn pga att hon inte hade möjligheten att uppfostra dem, kunde ge dem en värdig tillvaro. Jag hasplade ur mig frågan till min fru som hon inte ville ha: Om du är tvingad att välja vem av barnen skulle du adoptera bort? Så här tio minuter efter frågan så har jag ännu inte fått något svar utan bara kommentaren "Usch, jag vill inte tänka så...". Fatta att som förälder behöva ta det beslutet att ge bort något av sina barn, jag kan inte sätta mig in i det över huvud taget, det är alldeles för stort att tänka sig. Försök att tänka dig in i samma scenario, vem skulle du välja??? Kan du det?

Sen slog det mig faktisk att detta har hänt en nära anhörig till mig, min mamma. Hon adopterades bort som väldigt liten, född utanför äktenskapet i mitten av 40-talets Sverige, och hamnade i en ny familj med en mor, far och en storebror. I vuxen ålder, några år före jag föddes, lyckades hon med hjälp av en kyrkans man om jag inte missminner mig hitta rätt på sin mor. Mamma tog mod till sig och skickade ett brev där hon presenterade sig för sin mamma och skrev att hon förstod om mamman gått vidare och inte ville ha någon kontakt med henne. en tid senare fick hon ett brev med posten, som av handstilen att döma kunde vara skrivet av henne själv, som var skrivet av hennes mor och kontakten togs och mamma fick tillbaka sin mamma och dessutom två systrar och en morfar Sven på köpet. Vi fick ha mormor Maria hos oss till den dag hon slutade sitt jordeliv och det är jag väldigt tacksam för. Jag önskar så här i efterhand att jag hade fått veta hur hon tänkte och kände när beslutet skulle tas eller var taget, det kan ju aldrig varit lätt...man funderar...nånstans måste även hon ha insett att hon inte hade möjlighet att ta hand om ett barn i den situation hon befann sig i men att det ändå är ett barn det handlar om. 

Jag tog det väldigt hårt när vi häromåret sålde våran katt så hur skulle jag inte känna om det gällde mina barn...Usch, vill inte ens tänka tanken...