Innerst inne mår jag så jävla dåligt...

Det är så man nästan skäms över att var människa, vuxen eller förälder...känner skam över att det finns människor som är ytterst lämpliga att vara föräldrar inte kan få barn och att det samtidigt finns människor som beter sig sämre än djuren gör mot sina barn och tror att det här med att få barn är en industri.
Min titel på blogginlägget är taget från en tjej som skrivit ett mejl till BRIS, en tjej som bor hemma med sin sjuka mamma, alkoholiserade pappa och en lillasyster. En tjej som önskar att hon är starkare  så att hon kunde försvara sin mamma och syster när pappan misshandlar dem, stark så att hon orkar stå upp när pappan kallar henne tjock och dum när hon inte når hela vägen fram i skolan. Även om inte alla är lika utsatta som henne så lovar jag att hon är inte ensam i sin situation och det gör mig så fruktansvärt ont.
Visst är det så att att vi vuxna har våra problem, det kan vara relationsproblem, ekonomiska problem, jobbsituationen som är tung osv, men barnen har också problem och jag känner att det är vi vuxnas skyldighet att stanna upp och lyssna in och hjälpa barnen. Det finns olika organisationer runt om i samhället som t.ex. BRIS som gör ett otroligt bra arbete med att lyssna och stödja utsatta barn i samhället och som alarmerar om att det är fler och fler som tar kontakt med dem för varje dag som går. Flickan som jag skrev om häruppe skriver till BRIS att den enda vuxna som står henne nära är hennes sjuka morfar som snart kommer att gå bort och jag frågar mig kallt vart alla andra vuxna finns? Grannar, lärare, skolsköterskor, kuratorer eller övriga vuxna som med största sannolikhet vet om vad som sker inom hushållets fyra väggar men som inget gör, varför? Är vi för bekväma? Om ens föräldrar inte står uppför en måste det finnas andra vuxna i barnens närhet som gör det, jag tycker inte på något sätt att det BRIS gör är dåligt men ska det verkligen behöva finnas föreningar som denna? BRIS berättar om att det ringer barn till dem men sen lägger på luren förmodligen för att de inte vågar berätta om det som tynger dem, men jag vill uppmana oss alla som vuxna i de olika kategorier som jag skrev om tidigare att vissa för barnen att vi vet och vi stödjer dem till fullo även om det kan kosta på. De flesta av oss vuxna är  vad jag kall "Ögon som vet" men låt oss också agera därefter eller som det står skrivet i Bibeln "...låt barnen komma till mig!", ta ditt vuxna ansvar och beskydda barnen.
Flickan som jag beskrivit tidigare ser ingen mening med livet och har flera gånger försök att ta sitt liv, hon är bara 14 år och har knappt upplevt vad livet har att erbjuda, ska det vara så???
Vi kan alla hjälpa till på olika sätt att lyssna, stötta och visa medmännsklighet och kan du inte göra det så kan du alltid skänka en slant eller två till de organisationer som är riktigt duktiga på att göra det som vi andra inte kan, ta hand om vår barn!!!

Vår framtid går på knäna, bara så att ni vet det!!!